Bödeln Pär Lagerkvist

En man sitter ensam inne på en krog, och hans liv och handlingar diskuteras av människor vid borden intill. Själv sitter han ensam, tyngd av sin uppgift och vad den verkligen innebär. Andra vet ingenting. Ondskan är enligt bödeln något evigt, något som aldrig upphör så länge människan finns. En mörk skildring av världen och våldet som aldrig upphör. Det förekommer ett rikt talspråk, människor talar slangspråk och jag tycker nog att den kräver en del av sin läsare, trots sin ringa omfattning. Jag tror att det är en historia som måste läsas om flera gånger, och att den ger mer om man läser den med förkunskaper?

/Amoroso

Jane Austen - Mansfield Park

Ännu en roman av ironins språkskulptris. Mättnadskänsla - man kan sannerligen få för mycket av olycklig kärlek och lyckliga slut - men mest av allt tillfredsställelse. Det är tryggt att vistas i Austens värld, som att gå på tebjudning hos någon man känner väl. Det slår inga farliga gnistor, samtalsämnena blir stundom uttjatade, men jag blir väl omhändertagen.

Mansfield Park är en sen Austen-roman och skiljer sig något från Pride and Prejudice som jag just nu läser. Huvudpersonen Fanny skulle aldrig visa sin ilska, hon skulle aldrig bli arg. Fanny är - som min mamma föraktfullt utbrast - ett mähä.

Men vad annat kan en blyg flicka bli när hon slits från sitt fattiga men välkända hem och sedan uppfostras hos rika släktingar på landet, utan att få träffa sin familj, utan att behandlas som en jämlike, ständigt sedd ner på? Hon tvingas till tacksamhet och gör inte uppror förrän familjen försöker få henne att äkta en man hon inte älskar. Det märks att Austen trodde på kärleksäktenskap.

Den man Fanny älskar har bara ögon för en rik och snobbig flicka och är blind för sin älskades många brister. Allt är en härva som blir prydligt utredd. Och av detta garnnystan stickas en mysig yllakofta. Kanske grådaskig i jämförelse med Pride and Prejudice (som om den vore ett klädesplagg skulle vara en karmosinröd balklänning), men värmande.

Mansfield Park är läsvärd för dem som gillar Austen och vill se en annan sida än de ungdomligt djärva. Visst kan kvinnobilden diskuteras, visst blir jag irriterad när Austen finner överklassvanor självklara, men det är en tidsresa, en klassresa, en upplevelse. Ingen bergochdalbane-ritt men trevlig skritt på fullblodshäst genom 1800-talets England.

Jane Austen - Förnuft och känsla

Jag såg Ang Lees filmatisering av Sense and Sensibility och kände att detta vill jag läsa. Alltså införskaffades en pocket för 39 kronor från Adlibris. När jag började läsa boken på engelska gav jag upp redan innan jag hunnit bläddra bortom förstasidan, så svensk översättning verkade klokt.

Två systrar som tillhör den lägre överklassen står i centrum. De har aldrig kommit i närheten av kroppsarbete, men är inte förmögna nog för att vara attraktiva på äktenskapsmarknaden. Trots detta förälskar de sig i förmögna män och det är upplagt för många missförstånd som sjävklart slutar lyckligt. Titeln härrör från det faktum att Ellinor styrs av sitt tänkande, den yngre Marianne lever ut sina känslor. Båda systrarna går till överdrift, de är varandras motpoler. Världen ses genom Ellinors ögon även om hon inte för ordet.

Så fort jag läst klart läste jag andra bloggares recensioner av boken. Först fann jag Bokidiotens inlägg, med ett negativt utlåtande: karikatyriskt, irriterande. Jag håller snarare med Lilldjuret - hon säger mycket klokt som kräver att citeras. Alltså: "Typisk 1800-tals chick lit ... Men ingen chick lit är mer välskriven. Austens dialog är så subtil att man helst ska läsa varje replik två gånger."Jag njuter av språket, av ironin och de humoristiskt tecknade karaktärerna, även om jag stör mig på det ständiga värderandet av människor utifrån bildningsnivå. Bara överklass och medelklass figurerar i boken, men det är tydligt att Austen bryr sig mer om intelligens än om pengar. De fåfänga, stolta och självupptagna blir blodigt slaktade av knivskarpa formuleringar.

Ännu ett Lilldjuret-citat: "Man kan läsa den för dialogen och språket, för tidsskildringen, för kärlekshistorierna." Själv läser jag Austen av alla dessa anledningar. Medan Sarah Waters framstår som oläsbart simpel är Austen sofistikerad. Här finns inte ens kyssar, men romanserna är betydligt mer fängslande än moderna kärleksskildringar.

Jag fick blodad tand och läste Övertalning - som var snäppet sämre men okej. Nu har jag påbörjat Pride and Prejudice, originalspråk denna gång. Jag har sett Ang Lees filmatisering en gång till och tittar för tillfället på BBCs rykande färska tv-serie. Emma verkar lockande tjock, ryggens bredd ger ett saftigt intryck. Det artar sig till att bli en Austen-vår.

Vem är rädd för Virginia Woolf? Edward Albes

Här möter vi Martha och George, ett gift par sedan många år tillbaka med ett märkligt förhållande där förnedring är drivkraften. Pjäsen utspelar sig under en natt. Efter en finare middag, får de efterbesök av ett ungt par. Under några spännande timmar, nystas äktenskaps- härvor upp. När jag först läste om denna pjäs, gjorde jag mig föreställningen att dramat utspelade sig mellan två "säkra par"(på sina förhållande alltså) men att det äldre paret skulle knäcka det yngre eftersom de hållit ihop längre. Jag hade inte väntat mig att den yngre kvinnan skulle utmålas så naiv och dum, och att den yngre mannen skulle framställas så lättmanipulerad. Intressant psykologisk pjäs! Hur känner du inför Vem är rädd för Virginia Woolf? Vem knäcker vem?

/Amoroso