Litteratura

2009-06-16T18:35:00.003+02:00

Som ni ser har inte aktiviteten varit jättehög inne på Litteratura på sistone. Det beror på den enkla anledningen att bloggen saknar skribenter. Jag (Amoroso) överger därför mitt kära skötebarn och tar med mig utmaningen Månadens nobelpristagare till min vanliga blogg Amoroso- Nu vill jag sjunga dig milda sånger. Där fortsätter den precis som vanligt, välkomna dit! Håller tummarna för att Litteratura kan fortsätta, i någon form, någon gång. Det är en blogg jag själv gärna skulle vilja läsa.

Den stenade kvinnan Freidoune Sahebjam

2009-06-11T08:17:00.004+02:00

En man tröttnar på sin hustru och anklagar henne för otrohet. Inom några timmar stenas hon till döds. Vi får en mycket ingående och plågsam beskrivning av hur en sådan avrättningen ska genomföras och hur hon långsamt dör inför läsarens ögon. Känner sådan totalt maktlöshet, precis som kvinnorna i boken.

"Det är männens lag, det är den lag männen skriver och dom säger att det är Guds lag" (89).

En fruktansvärd roman om en hel by som formas till bödlar och ser det hela som en folkfest. Tappar all tro på mänskligheten när jag läser sådana här skildringar.

Har ni läst den eller någon liknande?

Inferno August Strindberg

2009-06-07T16:11:00.006+02:00

Höga förväntningar =stor besvikelse. Inferno är en slags bekännelse ur August Strindbergs eget liv, under en period när han var psykiskt ostabil. Han led av förföljelsemani och inbillade sig att han hade uppnått en större kunskap om verkligheten än andra dödliga.

Jag har tidigare läst Fröken Julie och rekommenderar den till ALLA! Sedan gick jag över till Röda rummet och förmådde knappt ta mig igenom mig den. Samma sak med Inferno, måste erkännas. Det blir långt och utdraget. Är inte detta väldigt mycket Strindberg? Se följande citat:

"Jag älskar henne och hon mig, och vi hata varandra med ett vildsint hat av kärlek, som stegras genom det långa avståndet" (21)

"Att älska ett barn är för en man att bliva kvinna, det är att avlägsna det manliga, att erfara himlainnevånares könlösa kärlek..." (87)

Jag måste dock erkänna. För ett tag sedan roade jag mig med att måla om en möbel och hade då en passande ljudbok i bakgrunden som förströelse; Hemsöborna. Jag fann helt andra kvalitéer nu än när den tvångslästes i åk 9. Så kanske är jag något spår på vägen, men tills dess frågar jag er! :-)

Ni som uppskattar Strindberg. vad är det ni gillar?

Månadens nobelpristagare 2004 Elfriede Jelinek

2009-06-01T07:46:00.029+02:00

Motivering till nobelpriset:

“för hennes musikaliska flöde av röster och motröster i romaner och dramer som med enastående språklig lidelse blottar de sociala klichéernas absurditet och tvingande makt”

Om författaren:

Äntligen Jelinek! ropar jag medan någon annan säkert stönar och önskar sig långt bort ifrån nobelpristagarutmaningen. Antingen älskar eller avskyr man kanske denna kvinna och hennes sätt att uttrycka sig?

Jelinek är något av en feministisk och politisk provokatör, bosatt i Wien. Själv vill hon inte kalla sig feminist, utan menar att det bara är en sida av förtrycket i vårt kapitalistiska samhälle. För de som har läst Pianolärarinnan kan det vara intressant kuriosa att författaren själv är musikalisk och har studerat vid Wiener Konservatorium...Hennes nobelpris är kritiserat, och på grund av sin sociala fobi tog hon inte emot priset personligen utan gav talet via storbildsskärm. Du kan nå det här.

Kolla också in hennes hemsida!

Älskarinnorna

Jag sparade denna juvel till utmaningen, utgiven av Brombergs förlag. Älskarinnorna är enligt min uppfattning en av hennes bästa böcker, eftersom hon håller sig till en handling, som vi alla otroligt nog på något plan faktiskt kan känna igen oss i. Vi träffar på Birgitte och den unga Paula, som behöver varsin man för att komma upp sig i samhället...

"birgitte är anspråkslös. paula är inte anspråkslös. hon vill ha en vacker lysande aura runt alltsammans. hon vill ständigt demonstrera för alla människor hur mycket hon älskar barnet, mannen, huset, tvättmaskinen, kylskåpet och trädgården. ALLTSAMMANS. kärleken kan försätta berg..."
(127)

Pianolärarinnan

I filmen Pianisten, som kom 2001 och som bygger på Elfriede Jelineks roman, gestaltas Erika Kohut av Isabelle Huppert.

Erica Kohut kunde inte själv bli någon stor konsertpianist, istället undervisar hon elever fast hon egentligen bettraktar dem som medelmåttor.
Privat så lever Erica lever tillsammans med sin dominanta mamma i ett närmast incestiöst förhållande. Hennes sexualitet har kvävts av hennes dominerande mamma och för att få utlopp för sina begär söker hon sig till Wiens utkanter, där hon går i sexbutiker eller iakktar prostituerade i deras arbete. Saker och ting kommer i sin rullning när en av hennes elever blir besatt av tanken att komma bakom hennes kyliga mur. Jelinek skildrar alltid karaktärer i absurda situationer.

Pianolärarinnan är inte enbart en rå berättelse om kyla och kvinnlig masochism. Jelinek visar att hon är en SPRÅKKONSTNÄR. Detta kanske inte alla håller med mig om men enligt min mening har Jelinek en bitter och ironisk humor som inte går av för hackor. Jag tror föresten att Jelinek hade uppskattat ett möte med Lagerlöfs Fru Sorg..:-)

Det intressanta är också författarens eget liv, social fobi och inte minst det faktum att hon i intervjuer uppgett att hon faktiskt lever tillsammans med sin egen mamma halvårsvis, det andra med sin make.

Det ni.

Michael en ungdomsbok för det infantila samhället

Michael är den bok som jag hittills haft svårast att förstå. Detta borde göra mig ännu mer intresserad, men märkligt nog lyckas hon inte locka mig in i fördärvet denna gång. I Michael får vem som helst ordet, när som helst, personer från samtidens tragik och krav. Vi möter kontorspraktikanterna Ingrid och Gerda som strikt följer alla samhällets ideal. Vi har Gerda som fantiserar om chefen herr Koester (som egentligen bara ser ner på henne och behandlar henne illa).

Ofta sätter sig Jelinek på sina höga hästar genom att inleda ett stycke med något ironiskt vackert och ömsint såsom "Kära underbara små läsare", för att därefter måla upp en lycklig bild av romantik och sprudlande lycka. Därefter roar hon sig med att spräcka bubblan med allt vad hon är värd. Konstnärligt och stilistiskt säkert.
Det är berättarperspektiven som förvirrar, vem säger vad, vem står för vad? Eller är det kanske en del av vårt förvirrade samhälle att inget ska förstås?

Lust

Med Lust så ville Jelinek skriva något som överträffar Batailles Ögats historia i äckel och olustkänslor. Jag tycker att de skiljer sig ganska mycket. Men det är en annan nästan råare ton i Lust. Vi möter män som i äktenskapet tycker att de äger kvinnors kroppar. De har rätt att gå över dem närhelst lusten faller på (och det gör den ofta). Jelinek finner oändliga variationer och omskrivningar på hur männen tar sig an kvinnorna. Bisarr och vardagså, en sann källa till frustration (VARFÖR inte bara gå???)

Så, vad tycker ni egentligen om Jelinek?

Tidningar skriver:
DN, Svd, Aftonbladet

Bloggare skriver:
Violen, Bokhora, Lisa Jannerling, Bernur, Occident, Therese dagbok, We tell ourselves stories in order to live, We tell ourselves.. (2), Camillas blogg, Nattens bibliotek, johanna orerar, Utsiktfrånetttak, Sapristi, Bokstavligt talat, Under pausträdet, Avantgardet, Cappussionospecialisten,

Sightseeing Rattawut Lapcharoensap

2009-05-25T04:38:00.009+02:00

Blev rekommenderad denna thailändska novellsamling av min syster, och nu söker mitt giriga jag efter mer, mer, mer. Ett Thailand som är bortom turistnormen står det på baksidan, och jag var lite rädd att det skulle fastna i alla hemska skildringar av sexhandel. Inte för att det inte är viktigt, utan för att jag just nu inte orkar med några känslomässiga utsvävningar. Ibland vill vi ju bara låta oss underhållas, eller hur?

Så här möter vi helt vanliga människor. En tonårskille som gång på gång förälskar sig i västerländska tjejer (med allt vad det innebär), en bror som bjuder sin bror på Mcdonalds på födelsedagen, två killar som ska mönstra. Alla noveller griper tag, och det som händer skulle kunna utspela sig var som helst i världen.

Författaren är uppväxt i Bangkok, men har spenderat en hel del tid i USA eftersom han är född och har studerat där. Har ni missat denna pärla så bara måste ni ge den en chans! Det var länge sedan jag trillade över en bladvändare av detta slag... Underhållning och djup i en och samma bok, kan det bli bättre?

Vattenplöjaren Hoda Barakat

2009-05-20T07:53:00.002+02:00

I vattenplöjaren, som är skriven av en libanesisk författarinna, skapar sig huvudpersonen en egen verklighet i ett sönderbombat Beirut. Mitt i det rasande inbördeskriget finner han sin familjs gamla tygaffär alldeles oförstörd, och långsamt börjar han leva sig in i ett drömlikt tillstånd bland alla dessa tyger och färger. Snart är också den kvinna han alltid älskat närvarande i hans tankar. All denna kärlek skildras ingående medan bomberna viner i ett krigshärjat land. Det är tidvis mycket vackert och poetiskt, men jag hade önskat mig att nästan kunna känna tygerna och det gör jag inte. För den som har ett intresse av sömnad och tyger i allmänhet, skulle jag vilja beskriva den här boken som en riktig pärla. Jag undrar också över frånvaron av människor som gör att boken andas en sådan total ensamhet.

Den mirakulöse mandarinen Asli Erdogan

2009-05-17T08:29:00.001+02:00

Så har man funnit ytterligare en ny poetisk ordkonstnär, en turkisk sådan. Asli Erdogan är känd för att vara något av en samhällskämpe i Turkiet, och är en av sin samtids mest kontroversiella namn.

I den mirakulöse mandarinen driver en enögd kvinna fram längs Genéves gator. Hon betraktar livet och människorna. Precis som den man gör, som funderar över livet som inte blev som det skulle ha blivit, och över sitt stora svek. Två historier som vävs samman. Det är inte så mycket för berättelsen, handlingen, som ni bör upptäcka Erdogan, utan för språket! Mäktigt!

Förvandlingen Franz kafka

2009-05-13T07:13:00.005+02:00

Kafkas inledning i Förvandlingen är klassisk "När Gregor Samsa vaknade en morgon ur sina oroliga drömmar fann han sig liggande i sängen förvandlad till en jättelik insekt".

Vad är det som händer sedan? Det är väl just det som är speciellt med Kafka, att det inte är bestämbart. Som han sa till illustratören "Själva insekten kan inte avbildas. Den kan inte ens visas på avstånd" Den bildas hos läsaren, i vårt inre.

Förvandlingen var något av det starkaste jag någonsin läst. Gregor vaknar en dag, och inser att allt känns hemskt. Han klarar inte av den tidigare så enkla uppgiften att klä på sig och gå till arbetet. Nu är det en bedrift att ens ta sig upp ur sängen. Familjen känner inte igen honom, och alla reagerar olika på hans nya jag. Frågan är; hur ska Gregor bli bättre, må som förr? De försöker hjälpa, men sakta men säkert försvinner också hans självbestämmande.

Jag fullkomligt älskade den här novellen och kommer att rekommendera den till alla jag känner. Hamnar på listan av de böcker som "alla borde läsa". För er som tycker om den, skulle jag verkligen vilja rekommendera Charlotte Gilman Perkins novell Den gula tapeten som har likheter.

Månadens nobelpristagare 2005 Harold Pinter

2009-05-01T08:00:00.010+02:00

Motivering till Nobelpriset:

"som i sina dramer frilägger avgrunden under vardagspratet och bryter sig in i förtryckets slutna rum"

Om författaren:

Harold Pinter föddes 1930 (och gick bort 2008) i England. Han var författare, poet och dramatiker, men var även verksam som skådespelare.

Så här skriver databasen Alex om hans berättarstil:
"Det är enskilda människoöden som han främst stannar upp inför. Den värld han låter dessa möta har starka inslag av osäkerhet, oro och meningslöshet. Pinter har som dramatiker lånat drag från den redan etablerade absurdistiska teatern. På nära håll finns till exempel Samuel Beckett. Pinter måste dock betraktas som mer realistisk än en annan av den absurdistiska teaterns stora namn, Eugène Ionesco. Pinters speciella stil att utnyttja språkets olika nivåer, dialekter, kontaktsvårigheter, pauser och inte minst ren tystnad, har lett till att vissa betraktare tycker sig känna igen ett typiskt "Pinterskt" drag i dem, på samma sätt som till exempel läsare av Kafka lätt hittar en särskild stämning hos honom. Otrygghet kan nog anses vara ett nyckelord hos båda dessa författare. På engelska har numera adjektivet "pinteresque" blivit etablerat i ordförrådet. Motiven kommer också gärna tillbaka: erotiska fantasier, svartsjuka, familjegräl, besatthet och mentala störningar"

Pinter har en egen hemsida.

Han är också känd för sitt nobeltal.

Tolv gånger Pinter

Triangeldramat i Kollektionen var helt i min smak. En man söker upp en annan man därför att han legat med hans fru. Men vad har egentligen hänt? Är det värre om det sker, eller om man helt enkelt bara önskar att det har hänt?

Älskaren var en annan liten juvel. Ett par har ett öppet förhållande och låtsas som att de klarar av det. I Svek berättas en otrohetshistoria i omvänd ordning, alltså från slutet till början. Ger ett riktigt intressant berättarperspektiv. Jag blir så irriterad på karaktärerna. De är så osäkra och handfallna, i relationerna tar de bara emot, trots att de blir så illa behandlade.

Kärleksdramerna var det som tilltalade mig mest. Ärligt talat var det många pjäser som jag faktiskt inte förstod. Och sådant brukar i vanliga fall locka mig, men i det här fallet
känner jag mig bara dum. Är det någon som kan förklara för mig var de båda karlarna (i Väntan på Wilson) gjorde inlåsta i det där rummet? Vad hade den evinnerliga maten för betydelse? De kan ju uppenbarligen inte kommunicera (inte med chefen, och inte genom serveringsluckan) Till slut förlorar de, som jag uppfattar, allt de äger?

Tidningar skriver:

Dn, Sydsvenskan, Expressen , Fritänkaren, Blaskan

Bloggare skriver om Pinter:

Mrs B, Daniels teaterblogg, Daniels teaterblogg (2), Som jag bäddar, Jag ska bli lärare, infallsvinkel, Du är vad du läser, Lyrans noblesser, Camillas blogg,

Ha tålamod!

2009-04-29T14:18:00.003+02:00

Månadens nobelpristagare blir någon vecka försenad, eftersom Amoroso för närvarande saknar en mycket väsentlig förutsättning för att publicera, nämligen bredband. Som sagt, ha tålamod. Själv roar jag mig med Pinter...

Vill du bli skribent på Litteratura?

2009-04-06T07:41:00.008+02:00

Vi vill släppa in fler skribenter på Litteratura!

Vi välkomnar alla förslag från er som vill vara med och bygga upp den enda bloggen av sitt slag som fullt ut satsar på klassiker, nobelpristagare och världslitteratur. Maila och berätta lite om dig själv och vad du vill göra med Litteratura!

Månadens nobelpristagare 2006 Orhan Pamuk

2009-04-01T17:15:00.032+02:00

Motivering till Nobelpriset

"som på spaning efter sin hemstads melankoliska själ har funnit nya sinnebilder för kulturernas strid och sammanflätning".

Om författaren:

Orhan Pamuk, född 1952, är en av Turkiets största författare. Han är född i Istanbul, och växte upp i övre medelklassen i en bankfamilj. Som student tillhörde han den nya vänstern, och har på senare år fått en alltmer politisk roll i Turkiet. Varfär inte läsa mer om honom på hans hemsida.

Det nya livet

Jag vet faktiskt inte riktigt hur jag ska förhålla mig till Det nya livet. Det är en av Turkiets mest sålda böcker. Boken handlar om några unga människor, vars liv förändras när de en dag får en alldeles speciell bok i sina händer. Denna bok berör ett nytt liv, ett liv som de till varje pris känner att de måste resa till. De åker land och rike runt för att hitta det här speciella livet.

Språket är poetiskt (helt i smak för Amoroso). Kanske blir det i handlingen till slut lite för mycket magi för min smak. Å andra sidan gillar jag verkligen SÖKANDET som går som en röd tråd genom boken. Influenserna från både Dantes Den gudomliga komedin och Herman Hesses Stäppvargen är uppenbara, och det är verk som jag verkligen tyckter om.

Temat kring sökandet och den verkliga meningen med livet gillar jag, men annars kändes Det nya livet något för komplicerad, för min realistiska livssyn. Jag lyckas helt enkelt inte binda ihop alla trådar. Kanske försöker jag för mycket? Jag tror att jag skulle tjäna på att läsa om den både en och två gånger. Men vet ni vad? Jag skulle faktiskt inte ha något emot det. Det är väl ett ganska bra betyg eller vad säger ni?

Tidningar skriver:
DN, Svd,

Bloggare skriver om Pamuk:
Paperback lover, Bai, Skrivet i Berlin, Du är vad du läser, Vardagen i Vanda, Claes Nordmark, Rasmus Liberal, Anita Elgerot, När vi bara snöar bort, Vardagen i Vanda,

Branden i hjärtat Mahasweta Devi

2009-03-25T08:22:00.001+01:00

Branden i hjärtat är noveller skrivna av en av Indiens främsta nutida författare. Mahasweta Devi är känd för att vara en riktig samhällskämpe som alltid tar ställning för de som har de allra sämst i samhället. Hennes noveller provocerar och upprör. Jag fastande speciellt för en av dem, Jamunabatis mor.

"Flickan har ett förtjusande namn, men hon är helt försumbar. Hon hade aldrig behövt födas, det skulle inte ha betytt något för någon, någonstans. Men det vet hon naturligtvis inte. Hon är bara två år gammal och fylld av glädje över att ha kommit till världen".

Flickans föräldrar kämpar på; mannen diskar flaskor hos en apotekare och mamman säljer rökelsepinnar. De är otroligt fattiga och när barnet blir sjukt gör de allt de kan för att hon ska överleva. Men det behövs näring, och näring kostar pengar.

"Hundratusentals människor som de måste omedelbart kastas bort så att det här landet och den här stan kan bli vackra. Hundratals beslut och hundratusentals löften kan då förverkligas. Dessa människor är oönskade sopor som blockerar vägen till framgång"

En novell som laborerar med det yttersta, med sina vaga anspelningar på råa och radikala politiska åtgärder.

Örjan Abrahamson på Arbetarbladet formulerar författarens sätt att skriva och förhålla sig till det berättade alldeles klockrent med följande ord:

"Hon vet att det bästa, kanske enda sättet att förmedla grym verklighet är att hålla tillbaka känslorna och ilskan, och låta läsaren fylla i luckorna. Så gör Mahasweta Devi litteraturen till ett vapen."

Jag står själv alldeles stum av beundran för hur författaren på tio ynka sidor kan tala till en hel mänsklighet om lösningen på problem som fattigdom, arbetslöset m.m. (med en ironi som tyvärr blev verklighet).

Yacoubians hus Alaa al- Aswany

2009-03-20T06:45:00.004+01:00

Mitt i ett myllrande Kairo ligger Yacoubians hus, och Alaa al- Aswany erbjuder en genuin inblick i det egyptiska vardagslivet, i mötet med husets olika hyresgäster.

Här ser vi unga människor med stora drömmar som inte alltid kan nås, i ett samhälle där familjens bakgrund avgör vad man kan bli. Drömmar som i detta fall istället byts ut mot en uppgivenhet och ett hat mot samhället, i form av en religiös fundamentalism. Vi möter giriga affärsmän som vänder och vrider på koranen för att få sin vilja igenom. Det finns även sylvassa kvinnor, som kämpar sig fram och som vet, att för att få behålla jobbet så måste de visa hud. Sanslöst intressant, lite i samma stil som Yasmina Khadras böcker, men med det positiva tillskottet av även kvinnliga karaktärer.

Zahle & Roos - Två berättelser om kärlek

2009-03-16T15:18:00.003+01:00

År 2006 gav Normal förlag, som inriktar sig särskilt på hbt och andra minoritets-teman, ut "Två berättelser om kärlek" som innehåller en novell av Vilhelmine Zahle och en novell av Mathilda Roos. Förordet är skrivet av Eva Borgström som också har analyserat båda novellerna i sin bok Kärlekshistoria. Roos och Zahles noveller är verkligen berättelser om kärlek, kärlekshistorier, men de är skrivna på 1800-talet och handlar om samkönad kärlek, närmare bestämt en kvinnas kärlek till en annan kvinna. I Roos novell blir två unga flickor förälskade i en sårad soldat. De upptäcker att den döende soldaten är kvinna utklädd till man, ett vanligt motiv ur gamla folksånger. Den ena flickan tar då avstånd från sina känslor, medan den andra flickan fortfarande känner kärlek och bevarar minnet av döde soldaten som sitt livs första förälskelse. Jag kommer att tänka på operor, pjäser av Shakespeare och Almqvists Drottningens juvelsmycke, där förklädnaden används för att samkönad kärlek ska kunna gestaltas.

Zahles novell tar inte omvägen via förklädnad utan beskriver istället en ung kvinna som blir förälskad i sin väninna. Väninnan både solar sig i de varma känslorna och tar avstånd från dem. Så småningom går det förstås så att väninnan gifter sig med en ung man, vilket får huvudpersonens värld att falla samman. Självmord var ett vanligt slut för homosexuella karaktärer i dåtidens prosa. Ett annat vanligt slut var giftermålet med någon av "rätt" kön. Ett av dessa slut tillämpas här, men på ett dubbeltydigt sätt där huvudpersonen vare sig får författarröstens fulla sympati eller fulla antipati.

Två fascinerande noveller, läsvärda för alla som är intresserade av hur det icke accepterade ändå har gestaltats. Eva Borgströms kapitel om novellerna är perfekt som vidareläsning.

Carl Jonas Love Almqvist – Det går an

2009-03-13T16:57:00.002+01:00

Tidigare har jag bara läst Drottningens juvelsmycke av Almqvist, och även om stilen känns igen så är det en helt annorlunda bok. Det går an är allvarlig, realistisk men samtidigt utopisk där Drottningens juvelsmycke var lekfull, fantasirik och övernaturlig. Det går an handlar om löjtnant Albert som som flörtar med den söta kvinnan Sara under en båttur. Saras syn på kärlek och jämlikhet kräver att Albert omprövar allt han lärt sig om kvinnan och äktenskapet. Det går an väckte en intensiv och upprörd debatt när den publicerades 1839. Det gick inte an att kritisera samhällets bärande balkar på det sätt som Almqvist gjorde. Almqvist var främst av allt liberal och föredrog individens frihet framför traditionens tyngd, men sådana åsikter skyltade man inte med ostraffat under artonhundratalets första hälft. Flera författare skrev svar på Almqvists bok, ofta i form av "sequels". En av dessa var Malla Silfverstolpe vars Månne det går an kan läsas här. Jag rekommenderar verkligen den som läser Det går an att även besöka Silfverstolpes bok för att få ett exempel på hur Almqvists idéer kunde uppfattas av hans samtid. Och jag rekommenderar även Det går an som är välskriven och kan läsas även av andra anledningar än de litteraturhistoriska.

Din stund på jorden Vilhelm Moberg

2009-03-11T08:31:00.002+01:00

"Du ska alltid tänka: Jag är här på jorden denna enda gång! Jag kan aldrig komma hit igen! Och detsamma sa Sigfrid till sig själv: Tag vara på ditt liv! Akta det väl! Slarva inte bort det! För nu är det din stund på jorden!" (109).

De berömda orden kommer från en nittonårig pojke, som snart ska dö. Men hans bror lever vidare. På ålderns höst kommer minnena av familjen ikapp honom. Om hur han utvandrade från Småland, till ett nytt land i Amerika och byggde upp ett annat liv. Stillsam och vacker roman, om en man som ser tillbaka på sitt liv. Den ger också en fin inblick i bondlivet och hur familjerna levde i början av 1900 .

Mary Shelley – Frankenstein

2009-03-07T15:46:00.005+01:00

I Mary Shelleys klassiker från 1818 finns många romantiska drag. ”Ack!”, utropar berättaren, sidorna vimlar av adjektiv och överdrifter, naturen avspelar sinnestillstånd och skänker den sanna lyckan. Samtidigt är Frankenstein mer än så: en tragedi, en studie i människors psyke och hämndvilja. Monstret och dess skapare Victor Frankenstein är vare sig onda eller goda. Därför gör det mig mycket förvånad att boken kallas ”skräckromantik” eller ”spökhistoria”. Hemskheterna skrämmer inte utan ställer frågor om rätt och fel.

Monstret är en varelse som jag respekterar. Hans känslor gör mig rörd. Alla som någonsin har känt sig utanför kan känna igen hans önskan att bli accepterad – en längtan som blir till hat när han inser att hans skrämmande utseende gör det omöjligt för människor att se annat än ett monster. Han får mig att tänka på Diane Arbus fotografier. Han får mig att inse hur svårt det är för en människa att förstå något som hon inte vill förstå.

Allt går sönder Chinua Achebe

2009-03-05T07:05:00.006+01:00

Chinua Achebe är en av Afrikas mest lästa författare, obligatorisk på många skolor i Afrika. I förorden kan man läsa att "Allt går sönder var den första roman på engelska som talade inifrån en afrikansk karaktär snarare än poträtterade afrikanen som exotisk" (13).

Vi följer Igbo stammen, och vilka följder koliniseringen av de afrikanska samhällena får för folket. Okonwo är en man som alltid kämpat hårt för det han tror på, och snart är han också den enda i sin by som inser vilket hot missionen och kolonialmakten utgör, när den vita mannen tar sig allt större friheter i byn.
En väldigt uppslukande historia, som ställer stammens egna traditioner i kontrast mot västvärldens intåg. Den skildrar ett splittrat samhälle; vissa ger sig huvudstupa in i det nya, medan andra är mer tveksamma. Sammanhållningen rasar, konflikter sätts på sin spets, allt faller liksom bara sönder.

Jätteintressant om man tidigare har läst Mörkrets hjärta av Joseph Conrad. Precis som Svd skriver så provocerades Achebe av Conrads tankar att det afrikanska mörkret slukar den oskuldsfulle, rene européen. "Chinua Achebe skrev i stället om konflikten mellan igbos kultur och den kristendom och kolonialism som trängde in". Läs mer i denna otroligt intressanta artikel!

Månadens nobelpristagare 2007 Doris Lessing

2009-03-01T08:14:00.024+01:00

Motivering till Nobelpriset

"Den kvinnliga erfarenhetens epiker, som med skepsis, hetta och visionär kraft har tagit en splittrad civilisation till granskning".

Om författaren

Doris Lessings föräldrar skaffade sig en farm i Sydrhodesia (nuvarande Zimbabwe) och deras mål var att börja odla och till slut ha pengar nog att skaffa en gård i England. Så blev det inte, och Doris Lessing kom därför att växa upp i Afrika. Detta märks inte minst i hennes romaner, som ofta handlar om orättvisor mellan svarta och vita. Hon är känd som en kämpe, svartlistad i bland annat Sydafrika, och slutade skolan vid 14 års ålder.

Martha

Jag hade ganska höga förväntningar på den självbiografiska romanserien "Våldets barn" som omfattar fem romaner. Vi får följa Martha Quest, från det att hon växer upp i Sydrhodesia till livet som medelålders i England. Jag gav mig bara på del ett, där hon i sina trotsiga tonår gör revolt och försöker passa in under en och samma gång. Till slut finner hon en man som hon väljer att gifta sig med. Lite svår är hon att komma inpå livet, den där Martha. Är romanen för överarbetad? Jag vet inte. Det tog Doris Lessing över tjugo år att skriva denna världsberömda serie. Lite mer intressant är förmodligen de delar när hon blir lite äldre. Är det någon som har läst hela serien? Är det värt att fortsätta?

Det femte barnet

Om det var lite svårare med Martha kan jag i alla fall erkänna att jag tog "Det femte barnet" helt till hjärtat.
Där möter vi betydligt mer lättillgängliga Harriet och David Lovatt, som drömmer om den stora familjen, i sitt fantastiska hem. De föder barn efter barn, och familjelyckan är fullkomlig. Vid det femte barnet känns det redan från början som om något är alldeles fruktansvärt fel. Barnet känns inte som de andra, redan i magen. När Ben väl föds beter han sig inte som andra barn. Folk drar sig undan för han är annorlunda, och inte ens hans föräldrar känner att de kan älska honom som de andra. Helt fantastisk roman som laborerar med såväl våra drömmar som våra mörka dolda sidor som vi aldrig trodde att vi ägde.

Doris Lessing har en egen hemsida

Ms S uppdatarer efter att ha läst Kärleksbarnet...

Fastnade för Kärleksbarnet, en samling noveller.Särskilt utmärker sig "Farmödrarna" om två bästa vänninor som följs åt genom livet och om deras söner.En eller två synnerligen ovanliga kärlekshistorier växer fram.

Sista novellen som gett boken dess namn "Kärleksbarnet" ,är om soldaten James under andra världskriget.Efter fruktansvärd färd med båt till Kapstaden träffar han Daphne.Deras korta möte och förhållande leder till ett kärleksbarn.Han kan aldrig lämna detta bakom sig även när han gift om sig och är tillbaka i England.Han försöker kontakta och leta upp Daphne och barnet och åren bara fortsätter att gå.

Båda dessa noveller är beskrivning av omöjlig kärlek och besatthet.

Det är lätt att ta till sig Lessing karaktärer ,de är äkta med alla fel och brister.

Tidningar skriver:

Svd, DN, Aftonbladet, Expressen

Bloggare skriver om Lessing:
Bai, Paperback lover, Bara böcker, Paperback lover, Bubbelvatten, Saras ord, Camillas blogg, En full bokhylla är en rikedom, Thorguns blogg, Bland rosor och tistlar, Blogg pb ord & bild, Bokmania, Annie- privatdetektiv, Cornelia läser, Nymodernism, Drottningsylt, Käringen mot strömmen, Bokstavligt talat, All I want, Min plats bland orden, Bibliotekets blogg, Fanspan, Anders sf-blogg,

Minaret Leila Aboulela

2009-02-26T18:14:00.002+01:00

Najwa är osynlig. Som hembiträde åt en familj i London måste hon anpassa sig, och alltid vara till hands utan att avslöja hur hon själv känner. Med sin klass och sin slöja finns hon knappt. Annat var det förr. Tjugo tidigare tillhörde hon överklassen i en rik familj i Sudan. Därefter rasade allt samman. En riktig bladvändare och en underhållande inblick i hur det kan vara att vara muslim i dagens västerländska samhälle, inte minst hur muslimer betraktar varandra. Den varma tonen påminner om den i Flickorna från Riyadh.

Gustaf Fröding - Guitarr och dragharmonika

2009-02-23T16:48:00.004+01:00

Frödings första diktsamling, från 1891. Jag slås av hur den uppsluppna livsglädjen kan bytas i total dysterhet. I samlingens första delar finns lekfullet…

Klar låg himlen över viken,
solen stekte hett,
och vid Haga ringde Hagas
gälla vällingklocka ett.
Brunnskogs kyrka stod och lyste
som en bondbrud, grann och ny.
Över björkarne vid Berga
som ett hattflor på en herrgårdsfröken
svävade en sky.

…och stämningsfullt, effektiva rimmade dikter:

Bjällklangen dallrar och faller och stiger,
suset är stilla och vilar i ro,
skogen är kvälltung och sömnig och tiger.
Endast den vallande
låten går kallande
fram genom nejden kring myr och mo.

Sedan kommer andra inslag, ”hans läppars kvalfullt bittert sorgsna skälvning” – vilken adjektivstapling!. Årstidernas ankomst tecknas i gråblek akvarell:

Satte jag mig på bergets kam,
spejade ut över fjärden,
såg, huru solen i väster sam,
långt, långt i väster gick färden.
Tiden förgår,
nyss var det vår,
snart ligger höst över världen.

Här är hästar skjutgamla, det ekar av folkvisetoner och språkglädje. Flera dikter är värda att återvändas till och hela denna debutdiktsamling är läsvärd, särskilt när odödliga existensord dyker upp:

Och människan vandrar på jorden om
och ingen vet, varifrån hon kom,
och ingen vet, vart leden bär,
och ingen vet, vad livet är.
Men fram genom långliga strider
det dagas väl bättre tider,
då ingen är ond och ingen är god,
men bröder, som kämpa i ondskans flod
och räcka varandra handen
att hjälpa fram till stranden.

Inte längre människa Osamu Dazai

2009-02-20T07:48:00.004+01:00

Om lidandet har ett ansikte så har jag funnit det, kolla in bilden. Inte längre människa handlar om Yoko som ända sedan barndomen varit tillbakadragen och oförmögen att komma andra nära. Han har tidigt lärt sig att hålla distans till andra människor, genom att vara rolig. Till sist är han så trött på sig själv och andra människor att han måste bort. Men kan vi fly från oss själva? Tidlöst motiv, känns lika modern nu som då. Författaren själv var ju inte så pigg. Som en av japans största författare var han mycket produktiv, men emellan skrivandet ägnade han största delen åt att försöka ta livet av sig. På femte försöket lyckades det.

Sex memos har mycket intressant i sin utgivning. Jag blir bland annat sugen på Saki Storljugarna och 19 andra sanningar. Den där kattberättelsen låter intressant. Jag har alltid varit övertygad om att katter i själva verket är lite smartare än oss andra vanliga dödliga..:-)

Selma Lagerlöf – Kejsarn av Portugallien

2009-02-17T10:22:00.006+01:00

Språket i Kejsarn av Portugallien är vackert, ibland alltför vacker. Detta är en en väldigt ”romantisk” historia, som i den litteraturhistoriska termen romantik. Selma Lagerlöf tillhörde den generation av författare som införde nyromantiken i Sverige efter en tid av realism.

Här berättas om faderskärlek som övergår förståndet och som, när den sviks, får förståndet att försvinna. Det är känsloladdat och det är svårt att inte svepas med, det är ofta svårt att läsa. Lagerlöf verkar ha dragits till de misslyckade existenserna och porträtterar dem med en blandning av grymhet och ömhet. Jan är en fattig torpare som tror sig vara kejsare och förmer än andra. Finns det något mer förödmjukande? Själv är han bortom skammen, men det känns ofta plågsamt att läsa. Omgivningens förakt når inte Jan, men det bränner i mig.

Kejsarn av Portugallien ger mig ungefär samma intryck som Gösta Berlings saga: en bra bok, men jag är egentligen inte rätt läsare. De behöver någon som älskar dem mer reservationslöst än vad jag förmår.

August Strindberg – Fröken Julie

2009-02-15T20:16:00.002+01:00

Fröken Julie är en naturalistisk och avskalad pjäs. Det finns en omvärld som vi inte ser, men tydligt vet att den hotar. Det finns bara tre karaktärer: förnäma Julie, hennes fars betjänt Jean och kokerskan Kristin. Mellan Julie och Jean utspelas en maktkamp och ett erotiskt spel. De berättar om sina drömmar som är väldigt symboliska: Jean klättrar i träd men kommer aldrig ens till första grenen, medan Julie sitter på en hög pelare och låter sig falla. Hon kan inte hålla sig kvar på de höjder där hon av arv har placerats.

Detta relationsdrama är fullt möjligt att tolka med moderna glasögon. Strindberg ville visa att kvinnor är lägre stående, vilket också uttrycks väldigt tydligt i förordet, men för en nutida läsare visar pjäsen bara på kvinnoförtryck. Jean är en karaktär som det idag är svårt att hysa någon sympati för. Det är också svårt att förakta Julie, den ”fallna kvinnan”. Visserligen är hon odräglig i början, men sedan träder min medkänsla in.

En sak som slår mig är hur Jean kallar den kvinna han nyss sade sig älska för ”hora”, eftersom han har fått som han vill. Den förolämpningen påstås ofta vara modern och inlånad från andra kulturer med andra värderingar – men för Strindberg verkar detta ord ha varit lika naturligt som om Fröken Julie utspelades i en nutida skolkorridor. Den inställning till kvinnan som ligger bakom tillmälet fanns 1888 och har ännu inte försvunnit.

Trots daterade inslag är det omöjligt för mig att ogilla Fröken Julie. Vilken kraft! Vilken skildring av spelet människor emellan! Även om man inte bör glömma bort att ifrågasätta både nutida och gamla texter måste man också låta sig dras med i den förtrollning som Strindberg skapat.

Karin Boye - Kallocain

2009-02-13T16:36:00.003+01:00

Karin Boyes femte bok är en framtidsvision som utspelar sig på 2000-talet. Den värld som Boye diktar upp verkar som en diktators önskedröm. Alla invånare kallar varandra ”medsoldater”, barnen tas ifrån sina föräldrar för att sättas i läger där de uppfostras, Staten har övervakningskameror till och med i sovrummen, ingen visar några känslor vad som än händer, makar anger varandra, äktenskapet finns till bara för att producera nya bara. Allt som görs, görs till Statens ära. Individen har gett upp sin egen frihet för Statens skull. Det enda man inte har kunnat kontrollera är människans innersta tankar, känslor och hemligheter. Det vill säga, hittills - för nu är den tiden förbi. Leo Kall har uppfunnit drogen kallocain som får människor att avslöja allt de vill tiga med.

Själv är Leo en näst intill perfekt medsoldat. När han gör något gör han det av kärlek till Staten. Han avundas de som får dö för Statens skull. Hans enda brist är att han saknar sin äldsta son, som satts i barnläger, och att han ibland kan lockas till medlidande. Det är skrämmande att se hur lojal han är mot den stat som tagit ifrån honom hans frihet, hur han ser alla uppoffringar för statens skull som en ära.

Nu blir det Leo som får hålla i sprutan när kallocainets verkningar undersöks, först på människor som vigt sitt liv åt att vara försökspersoner, sedan på brottslingar. Det han möter i människan äcklar och upprör honom – alla tycks ha en kärna av statsfientlighet och uppror inom sig. Ingen har ett obefläckat samvete. Så småningom börjar han fascineras av det han möter inom människorna. Från att ha varit en lojal medsoldat som skämts för sina brister och försökt utplåna dem hos sig själv, förvandlas han till en man med hemligheter. Kallocainets skapare drömmer mardrömmar om att själv få kallocain insprutat i blodet.

Boye skildrar hur man aldrig kan utplåna människors känslor och vilja att vara fria. Språket är enkelt, varken ungdomligt eller gammaldags, men däremot var det väldigt torrt. Karin Boye är ändå en poet av rang och jag hade väntat mig något mer, ett målande språk som inte bara berättar en historia. Kanske är det medvetet anpassat till forskaren som står för berättandet, men det känns ändå som en brist i denna tankeväckande dystopi.

Kvinnor och äppelträd Moa Martinson

2009-02-12T08:23:00.006+01:00

En resa in i arbetarklassens hårda miljö för att få vardagen att gå runt i början av 1900 talet. Redan i bokens inledning sätts ribban. I förordet av Ebba Witt Brattström kan vi läsa att Moa irriterat sig något sanslöst på Arthur Lundkvists stycke "Fars" där kvinnan skildras negativt i olika termer, t.ex då hon beskrivs ha "feta hängbröst". I kvinnor och äppelträd, har mor Sofi fött femton barn, och kroppen har förståligt nog fått en del stryk. Den enda lilla lyx Mor Sofi unnar sig är att varje vecka gå och bada tillsammans med sin bästa väninna. Här tar Moa tillfället i akt och gör en härlig parodi på Lundqvist genom att beskriva Sofis slitna kropp in i minsta detalj.

Läs för övrigt den helt otroliga förlossningsberättelsen. Hör föder kvinnorna ensamma och fteråt finns det minsann ingen tid för återhämtning, utan den övriga familjen står pockande utanför dörren för att de vanliga sysslorna har halkat efter.

Martinson var en av de första att skildra att även kvinnor har en sexualitet. En av bokens riktiga höjdpunkter är när en av kvinnorna vaknar upp mitt i natten, för att upptäcka att hon har fått en våldsam lust att förföra sin man på andra sidan av sängen. Denna plötsliga längtan är förstås helt SKANDALÖS och måste ältas fram och tillbaka tills man som läsare (idag) nästan vrider sig av skratt :-)

Charlotte Brontë – Jane Eyre

2009-02-10T08:27:00.008+01:00

Prästdottern Charlotte Brontë växte upp tillsammans med sina systrar Emily och Anne. Isolerade på den engelska heden levde de i sagovärldar, läste Lord Byron och skrev romantisk poesi. Under manliga pseudonymer debuterade systrarna med en gemensam diktsamling (som sålde i två exemplar) och gav senare ut romaner som gjort djupa avtryck i litteraturhistorien. Charlottes debutbok Jane Eyre blev en skandal – och alltså en bästsäljare. Än idag hittar Jane Eyre ständigt nya läsare.

Romanens huvudperson Jane växer upp som förödmjukat fosterbarn i en familj utan kärlek. Tio år gammal skickas hon till en skola där eleverna vanvårdas och tvingas svälta. Åtta år senare tar Jane tjänst som guvernant och förälskar sig snart i Mr Rochester, fadern till det oäkta barn hon undervisar. Länge leker han med henne, avvisar i ena stunden och kräver närhet i nästa, men till sist får hon veta att hennes känslor är besvarade. Trots stora skillnader i ålder och klass förlovar de sig. Lyckan verkar fullständig – men någonting är helt fel.

Övergrepp, våld, misär och sjukdom skildras på ett realistiskt sätt. De noggranna miljöbeskrivningarna har drag av både realism och romantik, medan de heta känslorna och mycket av intrigen är helt igenom romantisk. Här förekommer otroliga sammanträffanden, övernaturligheter och skräckromantiska inslag. Ofta är blandningen av olika stilar alldeles lagom och till det bästa; Jane säger själv om människor att ”Känsla utan förnuft är en mycket vattnig dryck, men förnuft som inte mildrats med känsla är alltför beskt och torrt att svälja”.

Karaktärerna i Jane Eyre beskrivs mycket ingående. I centrum står självklart Jane, men även Mr Rochester. Snarare än att vara någon drömprins på vit springare är han obalanserad och ibland grym, visserligen älskvärd men lika ofta en tyrann Jane är en vanlig människa, men med egenskaper som gör henne till en ovanlig romanhjältinna: hon står på sig, vägrar bli kuvad, kräver jämlikhet.

Temat i Jane Eyre är kärlek, men med en vinkel som fortfarande är i allra högsta grad aktuell: Hur älskar man utan att ge upp sin frihet?

Jane Eyre är förhållandevis modern i sin samhällskritik och sina frågeställningar. Denna artonhundratalsroman är både läsvärd och intressant – absolut värd sin status som klassiker. Jag kommer att läsa fler av Charlotte Brontës böcker.

Läs en annan recension av samma bok hos Paperback Lover

Shakespeare - Kung Lear

2009-02-08T21:57:00.005+01:00

Det stormar och rasar om Shakespeares välkända tragedi Kung Lear. Monologerna spottar fradga, ingen sol syns – men blixtar skingrar mörkret. Bävande och skräckslagen måste åskådaren följa de invecklade turerna i handlingens dans. Ingenting kan vi göra för att skona vare sig gestalterna eller oss själva. Skådespelet är bara en skenbild. Samtidigt vet vi att ondskan som skildras finns i oss alla.

Pjäsen, från 1605, utspelar sig i Britannien under riddarnas tidsålder. När vi träder in i handlingen ska den åldrade kungen dra sig tillbaka och dela landet mellan sina tre döttrar. För att avgöra hur stort varje dotters arv ska bli ber han dem att klä sin faderskärlek i ord. Goneril och Regan smickrar honom djupt, men Cordelia tiger. I förtvivlan landsförvisar kungen henne – men snart lär han sig att äkta känslor inte skryter.

Intrigerna fortsätter, falskspel gör det omöjligt att skilja vän från fiende, förklädnaderna är många och alla inblandade har dolda motiv som driver dem över sina gränser. Snart är tragedin fulländad.

Dramats karaktärer är både många och mångsidiga. De förråder och förlåter, de missbrukar makten och skyr inga medel för att nå sina mål. Den helt igenom godhjärtade Cordelia känns minst intressant, men hon är samtidigt en oumbärlig ljusglimt. Två dystra repliker sammanfattar hela pjäsen: ”Vi är för gudarna vad flugor är för vilda pojkar. För sitt nöjes skull slår de ihjäl oss” och "Gråtande kom vi till världen. Vi gråter för att vi kommit hit till denna skådeplats för narrar". Sådan är den världsbild som Shakespeare målar upp.

Kung Lear är plågsam att läsa, både på grund av tragiken och det kompakta språket. Innehållet känns tidlöst och tankeväckande – men inte formen.

En vinterdagbok Emmanuel Bove

2009-02-08T09:28:00.005+01:00

En sann pärla från 1930 talet finner vi i Louis Grandevilles omsorgsfulla dagbok, då han under fyra månaders tid skriver från hjärtat om vad som händer i hans döende äktenskap. Kritiskt granskar han sin fru och noterar in i minsta detalj alla hennes egenskaper och brister. De långa bittra analyserna, byts ibland ut i långa monologer av självrannsakan, anklagelser och häftiga dispyter. Paret har börjat sin dödsdans, och ju mer han hatar och gör henne illa, desto mer kväver han sig själv tills det inte längre finns något kvar som kan kallas för äktenskap.

Lysande roman, vilken dialog och vilka intriger bakom den ansträngda tystnaden! Bove känns som en alldeles förträfflig mix av Strindbergs Dödsdansen, Edward Albees Vem är rädd för Virginia woolf och inte minst Zoe Hellers knivskarpa iakttagalseförmåga som Barbara står för i Anteckningar från en skandal. Jag är djupt imponerad av skildringen av detta mörka äktenskapliga helvete. Ytterligare en bonus för årets allra vackraste bokomslag?!

Sofokles – Antigone

2009-02-06T11:22:00.000+01:00

En regnig dag bjuder jag hem Antigone, sätter mig i läsfåtöljen och låter henne berätta sin historia; en komplicerad tragedi som tar sin början när kung Oidipus dör. Hans söner Eteokles och Polyneikes ska tillsammans regera över Thebe, men Eteokles vägrar dela med sig av makten och en tvekamp mellan bröderna slutar med att båda dör. Den nye kungen Kreon ger Eteokles en kunglig begravning men låter Polyneikes kropp slitas sönder av fåglarna. Han kungör att den som begraver Polyneikes kommer att dömas till döden.

Antigone är de dödas syster som vägrar lyda kungens ogudaktiga order. Hon kastar jord över sin bror och grips på bar gärning. Antigones fästman Haimon, Kreons son, bönfaller sin far att låta henne leva – men kungen låter sig inte övertygas. Han för Antigone till en grotta och försluter dess ingång så att hon ska svälta ihjäl därinne. Och allt detta är bara början...

Under läsningen slår det mig vilken stark personlighet Antigone är. Hon trotsar utan rädsla makten och låter sig aldrig kuvas. Antigone sätter dem hon älskar före fosterlandet, sin egen känsla för moral före kungens befallning. Där hennes syster Ismene väljer att finna sig i sin roll som kvinna och inte gå emot männens vilja, handlar Antigone på det sätt som hon anser vara rätt – om det så ska kosta henne livet. Denna civila olydnad framstår som ett ideal, men är samtidigt så fanatisk att det blir obehagligt.

Kung Kreon säger ”Mig styr i detta livet ej en kvinna” och förväntar sig att sonen Haimon ska lyda honom istället för att följa sitt förstånd och sin kärlek. Jag har alltid föreställt mig att kvinnoföraktet, fosterlandskärleken och den blinda lydnad som Kreon förespråkar var ideal i de antika samhällena, men samtidigt är budskapet i Sofokles pjäs det motsatta. Antikens Grekland måste ha varit betydligt mer demokratiskt och öppet än jag väntat mig.

Amorosos recension finns att läsa i Litteraturas arkiv

(En gammal text ur byrålådan - fler kommer att dyka upp framöver. Publicerad appropå en utmärkt recension av Sofokles mer berömda pjäs Kung Oidipus.)

Fredrika Bremer – Famillen H***

2009-02-03T18:09:00.001+01:00

Famillen H*** publicerades 1830 och skulle kunna kallas för Fredrika Bremers debutroman (det är egentligen lite mer komplicerat än så, men låt oss strunta i det). Bremers bok utgavs anonymt, men snart hade hennes identitet uppdagats. Därefter följde ytterligare åtta böcker, av vilka Grannarne, Hemmet och Hertha tillhör de mer kända.

I Famillen H*** får vi följa en familj - fader, moder, tre söner, tre döttrar och en fosterdotter. Den som för ordet är inte familjemedlem, men inte heller anonym och allvetande. Den aktiva och subjektiva berättarrösten tillhör istället Beata Hvardagslag, en tjänsteande som hjälper till med stort och smått. Beata framträder starkt, fastän hon förtäljer ytterst lite om sig själv.

Dottern Emilia är förlovad och ska snart gifta sig, men har börjat tvivla på om hennes val är rätt. Hennes kval är befängda i allas ögon, eftersom den tilltänkte inte skulle kunna vara mer sympatiskt, men ger ett vittnesmål om hur utsatta de unga männen och kvinnorna var. De som ville gifta sig fick aldrig ingående lära känna sina tillkommande och var tvungna att signera äktenskapskontrakt som med dåliga villkor band särskilt kvinnorna vid en äkta hälft som kunde visa sig vara helt fel.

Julia, en av Emilias systrar, bryter sin förlovning när klarsynen fått henne att inse sin fästmans brister. Trots att hon inte ens signerat något kontrakt ses hennes handling som oförsvarlig. Även den äldste sonen håller på att gå miste om faderskärleken när han blir kär. Kvinnan han förälskat sig i är en "ängel" och högaktas av alla, men hennes familj är så olämplig att ett parti verkar otänkbart. Omöjlig kärlek är livsfarlig, för honom men ännu mer för fosterdottern Elisabeth. Blind och alltid på gränsen till vansinne är hon en tragisk-romantisk karaktär, även om boken som helhet brukar räknas som Sveriges första realistiska roman.

Famillen H*** är underhållande och skriven med ett levande språk. Den är inget mästerverk, men ändå läsvärd.

Adams revben Nuruddin Farah

2009-02-03T14:17:00.000+01:00

Här kommer äntligen Nuruddin Farahs debutroman ut på svenska, utgiven av Bonniers. Adams revben är en stark och engagerande feministisk skildring om en ung kvinna i Somalia, och de orättvisor hennes liv innebär bara för att hon är kvinna. Ebla flyr undan från sin nomadby bara för att slippa bli bortgift till den man som det är bestämt att hon ska gifta sig med. Vi följer henne på vägen till Mogadishu och hennes väg kantas ständigt av att vara kvinna= köpvara. Hon har levt så skyddad och isolerad, och när hon nu ska ge sig ut i den verkliga världen är hon inte bekant med begrepp såsm samhälle, klass och politik. Det hon känner inom sig och det förtryck hon vill stå upp mot är dock högst äkta. Det märks att författaren ifrågasätter tvångsgiftermål, och och inte minst skildras ingående det helvete som kvinnlig omskärelse ger upphov till, på ett vis som jag inte tidigare läst inom afrikansk litteratur.

Romanen är klassad för vuxna men språket öppnar upp för att även passa ungdomar med intresse för kvinnors villkor runt om i världen.

"Gud skapade kvinnan av ett böjt

revben och den som försöker

räta ut det knäcker det"

Afrikanskt ordspråk

Månadens nobelpristagare 2008 Jean-Marie Gustave Le Clézio

2009-02-01T16:08:00.015+01:00

Motivering till Nobelpriset

“uppbrottets, det poetiska äventyrets och den sinnliga extasens författare, utforskare av en mänsklighet utanför och nedanför den härskande civilisationen”

Om författaren

Jean-Marie Gustave Le Clézio är född och uppvuxen i Nice. Föräldrarna var engelska medborgare med rötter i Bretagne och på Mauritius i Indiska oceanen. Vid andra världskrigets utbrott verkade fadern som brittisk fältläkare i Nigeria och på grund av krig kunde inte familjen förenas förrän 1948, då modern tog med sig de båda sönerna på en flera månader lång båtresa till Afrika. Detta blev för författaren ett möte med två främmande världar, fadern och Afrika. Respekten för allt som är annorlunda, utanförskap och rotlöshet blir hädanefter återkommande motiv i hans författarskap.

Årets klokaste ord?

"I Europa lever man i en bubbla och tror att allt är serverat- och att man kan fortsätta leva på rikedomar från tredje världen. Man kommer att fortsätta utvinna kol och uran och fossila bränslen. Man tror att man ska kunna fortsätta leva så en lång tid framöver. Då är man ju blind, det är vanvett. Det finns ett berömt tal av indianhövdingen Seattle. 1850, när han slutit fred med amerikanerna, sa han -världen som jag ger er är mycket ömtålig. Jag säljer den inte till er för hur ska jag kunna sälja luften och vattnet, solgrittret i sjön och flodens brus. Jag ger er allt detta. Men det är mycket omtåligt och kan lätt bli förstört. Man kan inte skriva utan att ta hänsyn till allt det här. Litteraturen är som en sång i samklang med bergen, växterna och haven. Den torftiga sång som människan kan frambringa för att få vara en del i den här världen, där allt hänger samman."
UR K special Jean-Marie Gustave Le Clézio 10/12

Afrikanen

Med bakgrund av dessa ord gav sig Amoroso in i Afrikanen, Le Clézios egen historia om hur han som åttaåring kommer till Nigeria för att träffa sin pappa, som arbetar som läkare i den afrikanska bushen. Ett porträtt av Afrika men lika mycket ett porträtt av författaren själv.

"Det var här, i detta landskap, jag levde mitt fria, vilda, nästan farliga liv. En rörelsefrihet, en frihet i tanke och känsla som jag aldrig senare har erfarit" (Le Clezio Afrikanen s.16)

En oändligt vacker skildring av att leva i samklang med naturen.

"Som barn brukar man inte ord, och orden förbrukas inte. Det är en tid jag lever långt ifrån adjektiv och substantiv. Jag kan inte säga eller ens tänka: imponerande, ofantlig, kraft. Men jag kan uppleva vad orden avser. Hur trädens raka stammar sträcker sig mot natthimmelns kupol däruppe och hur bladverket sluter sin tunnel kring den blodröda laterivägen mellan Ogoja och Obudu, jag erfar starkt de nakna kropparna som glänser av svett i byarnas gläntor, kvinnornas breda former, barnen som hänger vid deras höfter, allt detta som bildar en äkta och sammanhängande helhet"
(Le Clézio Afrikanen s.8f)

Öken

Efter denna så lyckade inledning var förväntningarna höga på Öken, den plats där liv och död möts. Vi får där följa Nour, en arabisk pojke som följer sitt folk på flykt undan de franska trupper som satts in för att utrota hans folk. En naken skildring av en politik som tycker sig ha mer rätt att finnas till än andra. Som så många liknande skildringar berikas alltid läsningen om man tidigare har läst Sven Lindqvists Utrota varenda jävel och Joseph Conrads Mörkrets hjärta.
På samma plats som Nour, fast under en annan tid lever Lalla, en nomadflicka som också hon lever i samklang med naturen. Då alternativet blir att giftas bort med en man hon inte älskar, flyr hon utomlands, ända till Marseille där hon försätts i slumkvarteren. Här, där människornas villkor på många vis är lättare än de är i öknen, blottläggs människans verkliga ensamhet. Lalla längtar tillbaka till den plats där hon var fri.

"En dag skall korpen färgas vit, havet skall torka in, man skall finna honung i kaktusens blomma, man skall bereda en mun inte längre bära gift och gevärskulor skall inte längre bringa död, ty den dagen lämnar jag min älskade..."
(Le Clézio Öken s.375).

Vackert skriven, men det är någonting som inte förmår riktigt att engagera mig. Inte förrän jag läste Horaces tal förstod jag var det var. Jag är helt enkelt van att göra en djupdykning i karaktärers inre. Le Clézio är istället känd för att använda sina karaktärer för att vi ska se och uppleva världen genom deras ögon, inte för att vi ska få veta allt om dem. Känner ni av det när ni läser honom?

Allt är vind

Amoroso, efter dina naturupplevelser via Clézio kommer här Miss S kommentarer kring hans bok "Allt är vind".

Här är huvudpersonen författarens alter ego Jean och hans berättelse om en släkt, hans släkt . Genom familjen får vi ett stycke fransk historia, från franska revolutionen fram till 60-talets Frankrike med kriget mot Algeriet. Jean blir starkt påverkad av besöken hos sin gammelfaster Catherine. Hon lever kvar i det förgångna och berättar familjens och släktens historia från revolutionens Frankrike och hur de utvandrar till Mauritius. Hon är den enda kvarvarande länken bakåt i släktens historia. Faster Cathrine drömmer sig ofta tillbaka till barndomen och uppväxten på Mauritius och hur de snabbt och snörpligt fick lämna ön och ge sig tillbaka till Frankrike. Jean blir äldre och besöken hos faster Cathrine blir allt färre, samtidigt som han försöker hitta sin egen väg i livet.

Det är 1960-tal och Frankrike är i krig med Algeriet och han gör allt för att skjuta upp värnplikten och blir skickad till Algeriet. Jean fortsätter sina studier och får via vänner historier från kriget och blir direkt påverkad. Jean känner sig alltmer instängd i hans hemstad bestämmer sig för att åka till London för att läsa till läkare, fortsätter sedan vidare till Mexico och hamna mitt i studentupproren.

Språket är tydligt, enkelt och avskalat. Men varför kändes det som om jag hade missat något? Men när jag läste talet och fick förklarat för mig hur han använder karaktärerna i sina böcker tändes ett ljus. Funderar på detta när ni läser Clézio . Nu är jag mer nyfiken än tidigare på Clézio och skulle nu vilja läsa hans andra böcker.

Tidningar skriver:
Svd, DN, Aftonbladet, Expressen

Bloggare skriver om Le Clézio:
Snowflakes in the rain, Snowflakes in the rain (febern) Paperback lover, Camillas blogg, We tell ourselves stories in order to live, Ango, Bokmania, Kerstins krumelurer, Occident, Every Kinda People, Snowflakes in rain, Jahaja, Boktoka, Dopplereffekten, Betraktelser från omvärlden, Bokbloggen, Punschapan, Ewacarins blogg, Aronjakob, Thentes bokblogg, AnnikaMarusarz,

Stella Kleve - Berta Funcke

2009-01-30T20:30:00.000+01:00

Romanen Berta Funcke är inte så berömd i våra dagar. Över huvud taget verkar den svenska dekadenslitteraturen vara okänd för många. Stella Kleve hette egentligen Mathilda Malling (född Kruse). Hennes tidiga verk väckte skandal med sina skildringar av lystna, uttråkade unga kvinnor.

Denna tid - artonhundratalets slut - var känslig för allting som hade med kroppen att göra. Sexualitet skulle inte dryftas offentligt. Ibland verkar kritikerna nästan ha trott att denna sort litteratur skulle förstöra hela samhället. Stella Kleves novell Pyrrhussegrar blev dödsstöten för en tidskrift som vågat publicerade den, eftersom huvudpersonen - en döende ung kvinna - tänker tillbaka på de tillfällen då hon känt åtrå. Sådant gick inte för sig. Det var en tid då man kunde hamna i domstol för att ha uttalat sig nedlåtande om nattvarden.

Berta Funcke är väldigt stämningsfull och intressant. Stilistiskt sett är den koncentrad med utsökt språkbehandling. Däremot har jag, nu en månad efter läsningen, endast dimmiga minnen av själva innehållet som är diffust och dröjer vid känslor/stämningar snarare än händelser.

Albert Camus - Främlingen

2009-01-27T10:10:00.000+01:00

Språket i Främlingen är det som jag först reflekterar över. Korta satser. Inget komplicerat. Som en uppsats skriven av ett skolbarn, säg i femte klass. Inte för att Camus var en dålig skribent, utan för att han har anpassat sitt språk så fullkomligt till berättaren Mersault.

Mersault är en speciell människa, främst därför att han inte kan känna empati. Över huvud taget känner han väldigt lite. På vissa sätt påminner han om berättaren Christopher i The Curious Incident of the Dog in the Night-Time, men även om Mersault är lika rationell så är han betydligt mer känslokall. Inte på något elakt sätt; fastän han gör hemska saker så finns det aldrig någon illvilja bakom. Det är det som skrämmer. Han är en främling bland alla kännande människor.

Främlingen är berättelsen om hur Mersault begår ett mord och hamnar i domstol. Vi får veta exakt vad som ledde till mordet och det som är så bra - och så obehagligt - är jag fattar tycke för Mersault. Jag lär känna honom på djupet och kan omöjligt fördöma rakt av. Det är kanske just det som är vitsen med Främlingen och Brott och straff?

Denna klassiker ger en intressant, bra och avtryckslämnande läsupplevelse. Rekommenderas!

Camillas äktenskap Elin Wägner

2009-01-27T09:10:00.000+01:00

Apropå tankar om att binda sig. Idag förekommer det väl en mer eller mindre hysterisk fixering vid förhållanden, och relationsromaner säljer som smör i solsken. Vad tänkte man för hundra år sedan? I Camillas äktenskap får vi se hur det går för Camilla och Erik som ska ingå äktenskap tillsammans i början av 1900 talet.
Ganska humoristisk roman faktiskt, när man läser den idag. Camilla har krav på sig att vara fulltalig, en riktig kvinna, en husmor, om hon ska vara "god nog" åt Erik. Hur ska hon skapa det perfekta hemmet? Hur ska hon bli den perfekta hustrun? Och älskar han henne verkligen lika mycket idag som han sa att han gjorde igår? Han blir ganska trött på hennes ständiga svärmeri, hennes tankar om kärleken och äktenskapet. "Den stora passionen"! Slutet är så fulländat, att finna denna balans i kärleken tillsammans. Att inse att kärleken inte ska "bojas" och att var och en faktiskt måste tänka själva. Rekommenderas varmt, hur modern som helst!

Måste man gilla alla nobelpristagare?

2009-01-25T14:53:00.000+01:00

Ni har väl inte missat vår nya utmaning,att följa med oss i nobelpristagarnas förtrollade värld.

Men går det att skriva/tycka vad som helst om en nobelpristagare?

När en författare har fått nobelpriset blir de upphöjda till skyarna och får ett enormt genomslag. Men säger böcker av nobelpristagare alltid något just till dig?

Hoppas att vi i den här bloggen kommer att ha högt i tak och att ni ärligt våga säga vad ni tycker och anser när ni har läst en nobelpristagare.

/Miss S

Månadens nobelpristagare

2009-01-22T08:10:00.001+01:00

Nu startar vi en stor utmaning: Månadens Nobelpristagare. Vi börjar med 2008 och arbetar oss bakåt. Alla som vill kan vara med i utmaningen och länka till den från sin blogg. Det är helt valfria böcker av författaren som gäller. Vi har också en önskan om att samla länkar till bloggare som redan har skrivit om respektive nobelpristagare tidigare i något inlägg, skriv i så fall ett meddelande under kommentarerna så att vi inte glömmer att länka till er. Nu ska vi tillsammans bygga upp en upplevelsebank kring nobelpristagare i litteratur!

Så kom igen, alla ni som ngn gång lekt med tanken på att börja läsa fler nobelpristagare. 12 böcker om året, bara en bråkdel av allt annat som slinker ner i bokhögen varje år! :-) I början av varje månad är det dags att ge sig i kast med en ny pristagare. Vi kör igång med Le Clézio i början av februari. Ni hakar väl på?

Den sista vännen Tahar Ben Jalloun

2009-01-06T18:06:00.000+01:00

En stark bok om den trettioåriga vänskapen mellan två män. Ali och Mamad träffas när de går på franska gymnasiet i Tanger. De växer upp tillsammans under målande beskrivningar av politiken, kulturen och kvinnorna, i skuggan av ett färgstarkt Marocko.

Den starka vänskapen stärks när de båda männen, som vänstersympatisörer sätts in i arméns straffläger. För evigt dömda av dessa 18 månader, går de sedan olika riktningar i livet. Vänskapen fortsätter i många år, tills Mamed en dag bryter all kontakt. Varför? Var och en berättar sin historia.

Den sista vännen är lättläst, och tonen är skämtsam. Jag läser den med starkt intresse just för insynen i en kultur som ligger så långt ifrån min egen. Boktokig höll visst på att avsluta boken flera gånger, eftersom kvinnor avverkas på löpande band och beskrivs i synnerligen förnedrande toner. Jag reagerar också oerhört starkt på det. Jag läser mycket för att förstå men det gör jag inte alltid och det är det som fascinerar. "Därborta gör jag allt som religionen förbjuder". Eftersom Mamed flyttar till Sverige och blir läkare, får vi också en varm skildring av utvandring och hur det påverkar ens inre. Inte minst är det oerhört intressant att möta de tankar som Mamed har när han betraktar Sverige och jämför landet med de villkor som gäller i Marocko. Blir onekligen mycket nyfiken på detta författarskap och kommer garanterat att gräva djupare i Tahar Ben Jelloun färgsprakande och realistiska värld.

/Amoroso

Från mörker till ljus Baby Halder

2009-01-05T18:16:00.000+01:00

I Från mörker till ljus berättar Baby Halder om sitt liv i Västbengalen och New Delhi i Indien, som förändrades i den stund hon giftes bort under tvång, 12 år gammal. Halder lyckas verkligen skildra BARNET som gifts bort.

Författaren skriver sin bok nästan tio år senare, som trebarnsmor och hushållerska hos en arbetsgivare som förstår att hon har ett intresse av att både läsa och skriva. Han uppmanar henne att skriva sin historia. Då har hon redan mycket ärr i bagaget, då hon slagits sönder och samman av sin man och mer eller mindre förskjutits av sin familj eftersom hon inte håller ihop familjen. Respekten för familjen är allt.

Baby Halders historia visar på mkt mod, och det är därför man ska läsa den, inte för att det är ett litterärt verk. Hon skriver ibland helt distanserat om sina upplevelser och ibland pratar hon om sig själv i tredje person. Det är ändå fantastiskt att denna historia har hittat ut. Jag fascineras av beskrivningarna från det indiska vardagslivet, religionens betydelse och sederna i dagens Indien (t.ex ska familjefäderna titta på åtminstone fem familjer innan de gifter bort sina barn). Jag hade gärna fått mer insyn i kastystemet som nämns i boken, och kvinnan som bränns med syra av sin man. Överallt genomsyras boken av denna frustration, varför är kvinnan en ägodel? Varför är jag beroende av mannen när det enda han gör är att hålla tillbaka min utveckling?

/Amoroso

Flugornas herre William Golding

2009-01-04T18:20:00.000+01:00

Vem har inte blivit "påtvingad" Flugornas herre i skolan? Handen på hjärtat, så minns jag den som en långdragen pina. När jag nu läser om den i vuxen ålder känner jag VILKET MÄSTERVERK! Jag tror att det skulle vara möjligt att läsa den tio gånger på raken och ändå finna nya infallsvinklar. Ett litet pojkäventyr men samtidigt en helt otrolig skildring av en civilisations uppgång (och fall). Det går att läsa in hur mycket som helst. Som barn mindes jag främst passagen där barnen hade ihjäl sin kompis, då "leken" gick överstyr och de misshandlade honom så svårt att han dog. Det påverkade mig jättestarkt och jag undrade om det verkligen kunde hända? Jag tror inte riktigt jag förmådde se de andra nyanserna i romanen. Golding deltog själv i världskriget och har säkert sätt det mesta... Vilken makalös förmåga att sätta sina egna erfarenheter in i en handling, som dessutom händer precis hela tiden, världen över...
/Amoroso

Onåd J.M Coetzee

2008-12-28T18:25:00.000+01:00

I romanens början inleder en vit medelålders universitetslärare i Kapstaden, en affär med en av sina studenter. Eller en affär är kanske att ta i? Kärlekshistorien baserar sig på hans behov och själva akten känns mer eller mindre som en våldtäkt? Skandalen är snart ett faktum, och mannen sparkas från sin tjänst. Han reser till ett betydligt lugnare liv, på sin dotters gård i en annan del av Sydafrika.

Men i området som nästan helt befolkas av svarta håller maktbalansen på att skifta. En dag kommer tre män in på gården, och deras handlingar skändar Lucy för livet. Trots detta vägrar hon att ge upp. Kvar lever hon i en slags onåd, och stiger allt djupare in i mörkret.

Apartheidssystemet och skillnaderna vita/svarta känns oerhört påtagbara, och Coetzee har valt en vit berättare. Jag tycker Coetzee hela tiden laborerar i "Joseph Conrad anda" med konceptet "Det mörka Afrika". Invånarna skildras som buskiga våldsmän samtidigt som landet beskrivs som primitivt och underutvecklat? Någon mer som reagerar på eventuella influenser från Mörkrets hjärta?

/Amoroso

Franz Kafka - Processen

2008-12-23T19:12:00.000+01:00

- Även de här flickorna hör till domstolen.
- Hur? frågade K., ryckte huvudet åt sidan och såg på målaren. Men denne satte sig igen på sin stol och sade, till hälften på skämt, till hälften som förklaring:
- Allting hör ju till domstolen.

Jag har aldrig varit så förtjust i Kafka, vare sig Förvandlingen eller hans övriga noveller. Inte heller Processen får mig att uppge lyckosuckar. Romanen känns som en uttänjd novell - det som kunde ha varit spännande blir bara gäsptråkigt.

Ändå finns här mycket intressant: upphävd logik, många tolkningsmöjligheter, en surrealistisk drömkänsla, perverterade inslag. Här ges många trådar att spinna vidare på, men inga färdiga svar. Det är mycket möjligt att tolka Processen psykologiskt, sociologiskt eller religiöst. Domstolen kan vara överjaget, det antisemtiska samhället eller Gud.

Personligen brukar jag morra så fort någon nämner ordet psykoanalys, men här finns onekligen många lockande möjligheter att tolka freuduianskt. Vad sägs om att domstolskanslierna alltid ligger på bostadshusens vindar, eller att K. hör stönanden från ett förrådsrum, öppnar dörren och upptäcker en läderklädd pryglare som piskar två män? Hm...

Processen är inte njutbar, men definitivt läsvärd.

Virginia Woolf - Mot fyren

2008-12-22T19:11:00.000+01:00

Jag gillar verkligen Virginia Woolf - hennes metod, språk, liv och originalitet. Ändå tycker jag att Mot fyren är hejdlöst tråkig. Jag blev inte alls belönad så som jag blivit av Mrs Dalloway och Jacob's Room. Det kan bero på översättningen, det kan bero på att jag stressade mig igenom boken under en enda dag. För jag förstår ju vad som borde ha varit tjusningen.

Mot fyren (To the Lighthouse) publicerades 1927 och räknas som ett av Virginia Woolfs främsta verk. Intrigen är – som så ofta hos VW – ganska obefintlig. Familjen Ramsay vistas i en stuga på Isle of Skye sommaren 1910. Den yngste sonen vill till fyren tvärs över bukten, men utflykten blir aldrig av eftersom vädret trilskas. Först tio år senare, efter första världskriget, återvänder spillrorna av familjen och ror till fyrtornet.

En central bifigur är den androgyna målarinnan Lily Briscoe som vägrar gifta sig. Lily är förälskad i Mrs Ramsay. I avbildningen av makarna Ramsay och deras relation har VW inspirerats av sina egna föräldrar.

Hoppen mellan inre och yttre skeenden är ibland hisnande, men jag störs av att översättaren har normaliserat Woolfs innovativa språk:

”När professor Ramsay en mörk morgon kom stapplande i en korridor sträckte han ur armarna, men mrs Ramsay hade dött helt plötsligt under natten och han sträckte ut dem förgäves” eller “Mr Ramsay, stumbling along a passage one dark morning, stretched his arms out, but Mrs Ramsay having died rather suddenly the night before, his arms, though stretched out, remained empty”.

“Detta var hennes mans älsklingsutsikt, sade hon och stannade och hennes ögon blev djupare grå” eller “That was the view, she said, stopping, growing greyer-eyed, that her husband loved”.

Om du vill läsa Mot fyren, läs på engelska. Långsamt.

Kortfattad kinesisk-engelsk ordbok för älskande Xiaolu Guo

2008-12-21T18:29:00.000+01:00

Den kinesiska 23:åriga Zhuang kommer till London för att lära sig det engelska språket. Zhuang är med ens ensam i ett nytt land, där hon inte kan ett ord av språket och alla beter sig märkligt. Snart träffar hon en man, och han blir den enda tryggheten. En helt fantastisk bok, fylld av alla dessa kulturella skillnader i syn, traditioner och sätt att betrakta livet, som får en att genast vilja läsa om boken.

En stor bonus är språket; Zhuang stapplar sig fram, som läsare får vi väga hennes ord med omsorg för att förstå henne, på samma vis som hon vänder ut och in på sig själv för att förstå engelsmännen. Inte bara vad de säger, utan hela deras sätt att fungera. Humoristiskt och naturligtvis mycket dråpligt.Kärlek i Kina betyder uppenbarligen inte detsamma som i England. Vi möter en ung kvinna, som måste lära sig att alltmer stå på egna ben och boken är inte bara ett sökande efter språk- utan framförallt identitet och mening. Absolut något av det starkaste i läsväg i år!

/Amoroso

Utanför dörren Wolfgang Borchert

2008-12-17T18:32:00.000+01:00

Utanför dörren är en efterkrigsskildring, en uppgörelse med nazismen och det krig som fråntar människan alla drömmar. Wolfgang Borchert blir symbol för en hel generation av unga män som skickades ut i ett meningslöst krig och återvänder inte längre som människor.I pjäsen "Utanför dörren" står författaren i dialog med den Överste som fläckat ner så många liv. Livet som soldat skildras som det är. I "Min bleka bror" står soldaten och skäller ut ett lik, för att han i döden ser så rädd och ynklig ut. Det finns helt enkelt inte något tappert och ärofyllt med att vara soldat. Alla de drömmar som slogs i dessa män, försvann när de såg verkligheten. För de som överlevde och kom hem, fanns bara alla dessa röster i natten, skulden och sorgen.Få mer tips om Kultur från Öst

"När kriget var slut kom soldaten hem. Men han hade inget bröd. Då såg han en som hade bröd. Honom slog han ihjäl. Du får väl inte slå ihjäl någon, sa domaren. Varför inte, frågade soldaten" (39).

/Amoroso

Lust Elfriede Jelinek

2008-12-14T18:34:00.000+01:00

I jämförelse med Bataille tycker jag nog inte att Lust överträffar Ögats historia i äckel och olustkänslor. Men det är en annan nästan råare ton. Vi möter män som i äktenskapet tycker att de äger kvinnors kroppar. De har rätt att gå över dem närhelst lusten faller på (och det gör den ofta). Jelinek är en ordkonstnär i sann bemärkelse och hon finner oändliga variationer och omskrivningar på hur männen tar sig an kvinnorna. Bisarr och vardagså, en sann källa till frustration (VARFÖR inte bara gå???)
/Amoroso

Joseph Conrad - Mörkrets hjärta

2008-12-13T19:11:00.000+01:00

Det skulle vara intressant att rödmarkera alla omnämnanden av svart och vitt i Josephs Conrad klassiska roman från 1902 - de orden återkommer på nästan varje sida. Dessa två nyanser, liksom titelns mörker, nämns så ofta att jag nästan blir trött på dem. Samtidigt är de bärande bjälkar i romanens laddade stämning och ambivalenta symbolik. Ingenting är enkelt här. Mörkrets hjärta är mer skönlitterär än politisk.

"Infödingarna" skildras som primitiva, vildar, djur. En svart man som lärt sig sköta en ångpanna liknas vid en hund som går "på bakbenen klädd i byxor och hatt med fjäder". Tanken på att "de var människor som vi själva" är "spännande", men mellan svarta och vita finna bara "en avlägsen frändskap", menar berättaren Marlow.

Mörkrets hjärta är fruktansvärt tung. Ett kompakt mörker utan ljuspunkter. Det mest aktuella inslaget Mörkrets hjärta är skildringen av den fullständiga och fruktansvärda gränslöshet som inträder när "ingen välment granne hörs viska: Vad ska folk säga?". Européernas grymma och meningslösa slakt på Afrikas urbefolkning skildras utan försköning. "En vettlös snikenhet förpestade alltsammans, som en likstank". Kolonisatörerna vill "roffa åt sig skatter", med lika mycket moral som "tjuvar som spränger ett kassaskåp".

Det märks att Conrad inte har gått på klichéerna som användes för att rättfärdiga utsugning och slaveri. Romanens mest fängslande och skrämmande gestalt - Mr Kurtz - drivs av både "avsky och trånad" inför det vilda. Hans närkontakt med ursprungsbefolkningen beskrivs som en sexualakt och han har "överskridit gränserna för tillåten åtrå". Innan han reste till Kongo skrev han en artikel om hur den vite mannen skulle förbättra och förädla Afrika och dess befolkning. Men på sista sidan har Kurtz efteråt tillfogat "ett utkast till metod". Metoden lyder: "Utrota hela byket!"

Anton Tjechov - Körsbärsträdgården

2008-12-07T19:10:00.000+01:00

Vi befinner oss på ett ryskt gods efter att livegenskapen upphävts. Här finns en adelskvinna, hennes döttrar, bror, tjänare, bekanta. Godset är skuldsatt, auktionen närmar sig. Den kan förhindras, men ingen orkar.

Människor pratar förbi varandra, når aldrig riktigt fram. Sorgligt och roligt blandas samman till en tragikomisk brygd som är söt och salt på samma gång. Tjechov är originell. Han ställer lågt och högt vid sidan om varandra, låta känslorna vävas ihop tills de nästan inte kan skiljas åt. Allting är både modernt och traditionstyngt.

Jag har sett Måsen på Dramaten och blev inte riktigt klok på vad jag egentligen tycker om den. På papper uppskattar jag Tjechovs dramatik mer, även om det finns en del plumpa drag som jag hellre hade varit utan. Hur som helst ser jag mycket fram emot att läsa Onkel Vanja och Tre systrar.

Regnmakarens barn Aniceti Kiterezas

2008-12-07T18:39:00.000+01:00

En underbart varm och sakligt berättande afrikansk skildring av turerna i ett kärleksfullt äktenskap. Nära och ingående skildras folktron och sederna hos Tanzanias ukerewe folk, en läsupplevelse som stannar kvar.

Vi får följa Myombekere och Bugonoka i sin relation där de har svårigheter att uppfylla själva livsmeningen i äktenskapet hos deras folk; att bilda familj. I ett samhälle där barn är kärnan för själva äktenskapet, blir det allt svårare för dem att stå upp för att de vill leva tillsammans, även om det kanske inte innebär några barn.Något som i Regnmakarens barn nämns ofta och ingående är den omsorgsfullt beskrivna MATKULTUREN, framförallt detta omtalade bananöl. Någon som smakat?

/Amoroso

Virginia Woolf - Jacob's Room

2008-12-03T19:09:00.000+01:00

Romanen The Hours av Michael Cunningham var en av mina första riktigt stora läsupplevelser. Den inspirerade mig till att köpa och sluka Virginia Woolfs mest berömda bok, Mrs Dalloway. Detta är flera år sedan - först nu utforskar jag resten av Woolfs produktion. The Waves, Mot fyren och Orlando väntar i bokhyllan. Början på upptäcksfärden blev Jacob's Room.

Jacob's Rioom från 1922 är Virginia Woolfs tredje roman. I centrum för boken står Jacob, en fiktiv version av Woolfs döde bror Toby. Vi får aldrig höra Jacobs röst - istället får vi ofta se honom utifrån, ur omgivningens eller den allvetande berättarens ögon. Bara ibland skrivs det ut vad Jacob tänker och känner.

Som personporträtt är detta en mycket underlig bok. Läsaren lär nämligen aldrig känna Jacob. Istället kretsar vi vid ytan för att göra diverse djupdykningar i livet, London och udda individer som Jacob möter. Dominerar gör orden som krossas och nyskapas. Slutet kommer chockerande plötsligt. Först blir jag upprörd, sedan inser jag poängen.

Jacob's Room är en häpnadsväckande läsning som lämnar mig hänförd. Boken är så totalt annorlunda, inte för en sekund styrd av romanens normer. Ingen intrig, ingen logik. "ord har blivit använda för ofta; vidrörts och vridits, lämnats utsatta för gatornas smuts. Orden vi söker hänger nära trädet." Så lyder en talande passage i Jacob's Room. Här finns många ord som hänger nära trädet. De smakar syrligt friskt som färska våräpplen.

Homeros - Odyssén

2008-12-01T19:09:00.000+01:00

I september läste jag delar av Odyssén som kurslitteratur och fick blodtörstig tand. Enstaka kapitel kändes inte alls mättande, här dög bara helhet! Det har dröjt tre månader innan sista sidan slukats, vilket kan bero på att hexameter passar bättre för högläsning än på pränt.

Ändå - så mycket liv och glöd, spänning och vardaglighet. Liknelserna är fullkomligt underbara och sidorna dryper av formuleringsglädje. För att vara nästan 3000 år gammal är Odyssén förvånansvärt lätt att ta till sig.

Jag är innerligt glad för att jag följde med Odysseus på hela hans resa. Illiaden väntar i bokhyllan och ska tas itu med så småningom, eftersom även Akilles känns som en vän värd att umgås med så mycket det bara går.

Jag har sagt det förut, men jag säger det igen: Översättaren Ingvar Björkeson är otrolig. Finns det ingen beundrarklubb så känner jag mig manad att starta en.

Selma Lagerlöf - Gösta Berlings saga

2008-11-25T19:08:00.000+01:00

När jag började läsa Gösta Berlings saga tyckte jag att den bara var tradig och jobbig - men ju längre jag kom, desto mer intresserad blev jag. Sagan fänglade, jag började bry mig.

Slutintrycket förblir ambivalent. Å ena sidan är boken splittrad och spretig med ett högstämt språk (ack! åh!) som förlorar sig i evighetslånga miljöbeskrivingar. Å andra sidan är berättelsen så fascinernade och häpnadsväckande i sitt sätt att blanda saga och vardag.

Här är magi och djävulspakter och övernaturliga väsen en självklar beståndsdel i berättelsen. Om jag inte lockades att tro på allt detta skulle inte handlingen kunna fortlöpa så som den gör. Samtidigt finns en dubbelhet - berättarrösten ömsom uppmuntrar tron på det övernaturliga, ömsom blinkar och säger "Klart att det bara är prat!"

På föreläsning idag fick jag lära mig att min syn på romangenren är färgad av den realism som Selma Lagerlöfs debutbok är en reaktion mot. Detta är snarare "epos på prosa" - och visst finns stora likheter med Gilgamesh-eposet eller Odysséen.

När jag väl har släppt tanken på att detta ska vara en ROMAN njuter jag av sägnerna, skrönorna. Men trots allt det fascinernade. Häpnadsväckande. Intressanta. Så fastnar jag ändå aldrig så helt och hållet som jag vill fastna för en bok. Gösta Berlings saga förblir intressant, men inte tillräckligt mycket mer.

Betyg: 7/10

Samlade pjäser Sarah Kane

2008-11-20T18:42:00.000+01:00

Sarah Kane var en av Englands främsta dramatiker, men hängde sig vid 28 års ålder. Hennes pjäser är både råa och mörka, de flesta med tydliga våldsinfluenser.

I pjäsen Krevader (Blasted) våldtar journalisten Ian sin flickvän inne på ett hotellrum. En stund senare blir han själv ett offer för samma förnedring. En annan pjäs är Fedras kärlek (Phedras love) som handlar om känslokalla och avtrubbade Hippolyte, som likgiltigt sitter och äter skräpmat och tittar på TV. Hans är sexmissbrukare, och avverkar kvinnor på löpande band. Snart är hans styvmor förälskad i honom.

Alla som läst någon av de grekiska dramerna kommer säkert att känna igen inslag både här och var i Kanes pjäser. De är otroliga, om än något bisarra och förstås inget för den pryde! Vad har ni själva för husgudar bland moderna dramatiker?
/Amoroso

Fjodor Dostojevskij - Brott och straff

2008-11-17T19:06:00.000+01:00

Trots sina många sidor är Brott och straff oavbrutet fängslande. Dostojevskij påstås ha skrivit denna digra roman på några veckor. Ändå finns så mycket av allt, ett välbalanserat överflöd.

Den inre dialogen imponerar och vissa scener - särskilt mötena med Porifij - är psykologiska rysare som kan ta vägen åt vilket håll som helst. Detta är en deckare där jag hela tiden vet vem mördaren är, men måste fortsätta läsa för att få veta varför han mördat och vad som ska hända. Trots att Raskolnikov är en mänsklig avgrund lyckas Dostojevskij få mig att sympatisera med honom och önska honom gott.

Många uppsatser skulle kunna ägnas åt symboliken: Raskolnikovs drömmar, offertemat, övermänniskomoral och dödsdömda människors känslor. Det senare hade Dostojevskij personliga erfarenheter av: Brott och straff skrevs när han tillbringat många år i Sibirien efter att ha blivit skenavrättad på grund av politiska sympatier. Under strafftiden blev han omvänd, vilket märks i boken men oftast inte blir besvärande. Dostojevskij predikade inte utan ägnade sig helhjärtat åt att skriva.

Tyvärr är delar av epilogen riktigt dåligt skriven med klichéhopning och desperata ansträngningar för att få slutet lyckligt. Ändå har jag mestadels entusiastiska minnen av denna bok, hur många kalla kårar den än gett mig.

Betyg: 7 / 10

Gustave Flaubert - Madame Bovary

2008-11-16T19:06:00.000+01:00

Jag var inte alls förväntansfull när jag började läsa Madame Bovary, Gustave Flauberts klassiker från 1857 som han skrev på i sex år. Jag har nämligen många gånger hört att det är en "book about nothing", långtråkig och torr. Inget kunde vara mer felaktigt. Visserligen finns ett svagt och något sövande parti strax innan slutet, men det är kort. I övrigt är den enorma detaljrikedomen oftast ett plus.

Jag stryker under åtskilliga träffsäkra rader. Trädgårdarna liknas vid "koketta kvinnor" när de "börjar göra toilett till sommarens fest". Emma solar sig i kärleksförklaringar "liksom man sträcker sig av välbehag i en uppvärmd bastu" men den stora kärleken drar sig undan "ungefär som vattnet sinar i en flod, och hon började redan urskilja den grumliga bottensatsen". Alla Emmas drömmar försvinner i kärleksaffärerna "ungefär som en resande, som glömmer kvar något av sina ägodelar på varje värdhus som besöks på vägen". Rodolphes brev från kvinnor han älskat och övergivit luktar mögel och vissnade rosenblad. Emma riktar till Gud "samma ömma och ljuva ord som hon tidigare hade viskat till sin älskare".

Om skrivandet säger den allvetande berättaren att "ingen människa förmår någonsin uttrycka exakt vad som rör sig inom henne ... utan använder det mänskliga ordet som en spräckt kastrull, på vilken hon trummar melodier som på sin höjd kan komma en björn att dansa, medan hon helst skulle vilja locka stjärnorna att gråta". Flaubert själv är dock mästerlig med "det mänskliga ordet". Han lyckas krydda den deprimerande berättelsen med en torr, ironisk humor som kan få mig att skratta högt mitt i Emmas dödskamp. Synen på människan är djupt pessimistisk - ändå sitter jag efter fullbordad läsning och smeker boken med blicken, för att detta är en skatt som jag är glad att jag inte lämnat ouppgrävd.

Betyg: 8 / 10

Carl Jonas Love Almqvist - Drottningens juvelsmycke

2008-11-13T18:49:00.001+01:00

När jag såg teateruppsättningen av Drottningens juvelsmycke blev jag ganska så nedslagen, eftersom jag ogillade den och visste att Almqvists roman fanns med på min kurslitteraturlista. Som tur är passar den spretiga historien betydligt bättre på boksidor, även om jag fortfarande finner temat vara mer intressant än vad boken är bra. (Bra är den, men bara bra, inte mer.)

Liksom i pjäsen är det främst Tintomara jag fäster mig vid - en androgyn karaktär som gör alla galna av kärlek, men som själv inte kan älska. Att ha läst Eva Borgströms bok och gått en lektion om Drottningens juvelsmycke hjälper till att fördjupa läsupplevelsen: nu förstår jag allt det bara till hälften utsagda och uppskattar antagligen mer.

Det är mycket givande att filosofera en stund över hur Almqvist skriver om kärlek. Liksom hos Shakespeare behandlas den samkönade kärleken genom förklädnader. Eftersom Tintomara är samtidigt man och kvinna går det för sig att hon vinner båda könens kärlek.

Carl Jonas Love Almqvist var säkert lika halvgalen som han verkar, men det går inte att komma undan det faktum att han var några hundra år före sin tid. Jag ser fram emot Det går an och Amorina. Även om Drottningens juvelsmycke inte "levererar hela vägen" så är den medryckande och svår att lägga åt sidan.

Emily Brontë - Svindlande höjder

2008-11-10T18:49:00.000+01:00

Något som mitt tedrickande har fått mig att inse är den stora skillnaden mellan ”komplex” och ”lättdrucken”. De allra bästa teerna är ofta lite underliga, inte helt lätta att falla för. Just därför håller de i längden, medan teer som bara är njutbara sällan ger något långvarit intryck. Därför är det kanske inte så konstigt att jag först fann Svindlande höjder totalt vidrig, för att sedan känna det som om jag sålt min själ till Emily Brontë.

Svindlande höjder är inte känslomässigt lättläst. Det rör sig om den sortens bok där en kvinna flyr från sin make efter att han kastat en kniv mot hennes huvud. Den sortens bok där den flyende kvinnan på sin väg ut ur huset måste knuffa omkull en ung man ”som höll på att hänga en kull valpar". Men Emily Brontë får mig att uppslukas och kliva in på Wuthering Heights, existera där mer än vid mitt skrivbord.

Jane Eyre av Charlotte Brontë är visserligen betydligt mera njutbar, men väldigt svag i jämförelse. Jane Austens böcker är en salongskonverstion, Svindlande höjder är en misshandel. Emily Brontë måste ha varit en märklig människa. Tyvärr är hon svår att få grepp om, för lite material existerar som rör hennes person. Dikterna hon skrev känns som ett gigantiskt läsmåste.

Jag är betydligt mer motiverad att läsa svårsmälta böcker nu än innan Svindlande höjder fick mig i sina vässade klor och lekte med mig på sant kattmanér. En rad ur boken beskriver väl mina känslor efter läsningen: ”Jag gav honom mitt hjärta, och han tog det och kramade det till döds – sedan kastade han det tillbaka till mig.”

Snacka om expressivt bildspråk!

”Ju mera masken vrider sig, desto mer längtar jag efter att få trampa på den så att inälvorna rinner ut!”

”Han kan lika gärna sätta en ek i en blomkruka och vänta att den ska trivas som inbilla sig att han kan få henne frisk och stark igen med sina ljumma omsorger!”

Betyg: 9/10

Mirakelkvinnan Nina Cassian

2008-11-05T18:45:00.000+01:00

Rumänska dikter fyllda av pondus. Stolthet, oberoende och självständighet går som en röd tråd genom hela diktsamlingen. Fast kanske anar vi framförallt en stark ensamhet?

"Frånvaro överallt- som en ny,
fullständig vinter. Den vackre prinsen
- ingenstans... med mina händer
tog jag snö och drack
den vita plats du aldrig gick över."

/Ur dikten Glasmålning

/Amoroso

Cora Sandel - Alberte och Jakob

2008-10-29T17:48:00.000+01:00

Jag läste ut första boken om Alberte för någon dag sedan, och vad ska jag säga? Hur ska man recensera när boken snarare känns som en nära vän än som text? För Alberte kommer väldigt tätt inpå med all sin försagdhet, sin ledsenhet, sitt hat, sin bräckliga glädje. Hon är mera människa än karaktär. Jag vill henne så väl.

Jag kan nästan inte sluta tänka på vem av de unga kvinorna i boken jag skulle ha liknat om jag var född i samma tid och på samma plats. Den normbrytande Beda? Den propra Kristine? Den tystlåtna Alberte? Konstnärsjälen Rikke? Det blir så tydligt att det normativa förtrycket inte främst handlar om att försöka göra alla likadana, utan om att sparka ut dem som inte passar in i mallen.

Ska jag ändå försöka vara "professionell", kan jag säga bland annat detta: relationerna mellan människor är ömsint med vasst tecknade, minsta lilla bifigur är fullständig och viktig, den fjällnära småstaden känns som en plats där jag tillbringat flera år, fastän jag aldrig ens passerat gränsen mot Norge.

Sist, men inte minst: naturbeskrivningarna! Som jag i vanliga fall har svårt för, men som här blir stämningsfull poesi och verkligen bidrar till att fördjupa berättelsen. "Backarna och fjällen liknar fläckiga kor - och i det grågula sticker små levande, köttaktigt röda, tjocka, glänsande skott upp och brister redan här och där."

Goethe - Den unge Werthers lidanden

2008-10-22T18:43:00.000+02:00

Jag borde jobba undan lite saker som har hopat sig, men istället hittar jag på tusen andra saker att göra. Till exempel känns det plötsligt väldigt viktigt att recensera Den unge Werthers lidanden.

Titeln är otymplig, så jag kallar boken för Werther. Historien behöver knappast upprepas. Det är förresten inte mycket till historia, du har hört den hundra gånger förut. Triangeldrama, tragedi, obesvarad kärlek. Det som gör Werther så speciell är hans enorma känslosamhet. Åh Lotte, jag väter din hand med tusen tårar! Den individcentrering som kännetecknar romantiken är också väldigt närvarande. För Werther finns bara hans eget jag och den kvinna han är kär i. Även kärleken blir självisk.

Samtidigt som jag kan förstå varför många inte trivs med Werther (det kan nog upplevas som hyfsat tröttsamt att höra hans lidandens litania) så känner jag mig underhållen i hans sällskap. Jag påstår inte att jag har hittat en ny favoritbok, men Den unge Werthers lidanden är i mina ögon bra. Varken mer eller mindre.

Shakespeare - Trettondagsafton

2008-10-19T18:43:00.000+02:00

Trettondagsafton eller vad ni vill (Twelfth Night; or What You will) är en ganska märklig titel på ett inte särskilt märkligt drama. Denna förväxlingskomedi om kärlek och identitet är skriven cirka 1601-1602, innan de stora tragedierna (Kung Lear, Othello, Macbeth) men efter Romeo och Julia, En midsommarnattsdröm, Köpmannen i Venedig och Hamlet.

I centrum står Viola och Sebastian, två intill förväxling lika tvillingar vars fartyg förliser. Sebastian räddas av Antonio och inleder en vänskap med homoerotiska undertoner. Mest scenutrymme får systern Viola som klär ut sig till man och blir tjänare åt greve Orsino. Viola förälskar sig i sin herre, men han är kär i en adelsdam, Olivia, som blir kär i Viola. Självklart slutar pjäsen med två passande bröllop.

Inte världsomstörtande, men klart underhållande och definitivt intressant.

Jean Racine - Andromake

2008-10-14T18:42:00.000+02:00

Den grekiska mytologin med sina tragiska karaktärer och intriger verkar ha varit en nästintill outsinlig källa att ösa ur. I denna pjäs av Jean Racines står Andromake, Hektors hustru, i centrum. När Troja faller har Hektor redan blivit dräpt (av Akilles) och Andromakes spädbarn Astyanax kastas ner från stadsmuren av vår käre Odysseus.

Men enligt Racine blev Odysseus lurad – i själva verket tog Andromake med sin son till fångenskapen hos Pyrrhus. Pyrrhus är Akilles son och har själv en hel del trojanskt blod på sina händer. Nu har Pyrrhus blivit förälskad i Andromake, som hatar honom. Pyrrhus är förlovad med Hermione (den sköna Helenas dotter) och hon älskar honom blint. Till Pyrrhus hov kommer Orestes, han som mördade sin mor för att hon hade mördat hans far. Orestes, som länge har älskat Hermione, är Hellas sändebud och har som uppdrag att få Astyanax dödad.

Nu börjar spelet och det är minst sagt komplicerat: Orestes ska se till att Astyanax dör, men samtidigt är Pyrrhus planer på att gifta sig med Andromake den enda chansen för Orestes att få sin Hermione. Pyrrhus är en sann tyrann och ställer Andromake inför ett ultimatum – gifter hon sig inte med honom så dör Astyanax. Andromake vet inte vad hon ska göra: rädda sin son eller hålla fast vid sin ära? Hermiones ära är djupt kränkt och hon inser att Orestes kärlek kan utnyttjas.

Alla karaktärer vet vad som vore förnuftigt och moraliskt riktigt, men känslorna säger något helt annat och i känslornas våld är de hjälplösa, ohejdbara. Här finns många starka scener som måste vara en riktig utmaning för en skådespelare och som skulle kunna bli precis hur bra eller hur dålig som helst.

Självklart kan det inte sluta lyckligt. Upplösningen blir en total katastrof. Vilket faktiskt är ganska njutbart. Tragedier, mums! Gissa ifall jag måste läsa Euripides pjäs om Andromake också?

Jean Racine - Faidra

2008-10-11T18:41:00.000+02:00

En bokgenre som blir orättvist lite läst och diskuterad idag är dramat - pjäsmanus ger ofta minst lika djup upplevelse som en roman eller ett teaterbesök. Många av mina största läsupplevelser är dramer, vilket gör att terminen känns som en stor godispåse: totalt 16 dramer ingår i kurslitteraturen.

Av de antika tragedierna uppskattade jag bara ett fåtal (Agamemnon och Backanterna) men när det gäller fransk klassicism är jag betydligt mer förtrollad. Molieres Tartuffe var underhållande och Corneilles Le Cid lyckades slå an strängar hos mig som oftast förblir orörda - de romantiska, passionerade, sentimentala. Allra mest bedårad blev jag dock av Jean Racines Faidra som är lysande både till form och innehåll.

Föreläsningarna återkommer ofta till imitationen, att författare har försökt efterlikna och överträffa sina föregångare. Faidra dryper av antika lån: det är en mycket klassisk tragedi. I centrum står drottning Faidra som drabbas av kärlek till sin egen svärson, vilket blir bådas undergång.

Faidra och hennes omgivning är, liksom hela intrigen, direkt hämtat från grekisk mytologi, men jämfört med de antika tragöderna är dramat stjärnår bättre utfört. Här finns ett psykologiskt bråddjup och en stilistisk skärpa som saknas hos Euripides, Sofokles och Aiskylos.

Helt enkelt: stark, avtryckslämnande läsning som jag sent skall glömma. Måste nog skriva upp Racines andra verk på läsa-listan.

Astrakanerna Marie Lundquist

2008-10-07T18:47:00.000+02:00

"Jag tar döden i hand, försiktigt som med ett mycket litet barn. Hon kryper upp i min famn och lägger sig tillrätta där" (36).

Med vackra ord skriver Marie Lundquist om döden, om förluster och om att resa sig.

/Amoroso

Shakespeare - Hamlet

2008-10-05T18:36:00.003+02:00

1. Prins Hamlets vanvettiga repliker
Hamlet: Jag är bara galen i nordnordväst; då vinden är sydlig, kan jag skilja en ko från en väderkvarn.

Rosenkrantz: Min prins, ni måste säga mig, var liket är, och följa med oss till konungen.
Hamlet: Liket är hos konungen, men konungen är icke hos liket. Kungen är ett ting -
Gyldenstern: Ett ting, min prins?
Hamlet: Av ingenting. För mig till honom. - "Kurra, kurra gömma, kurra, kurra gömma."

Konungen: Nå Hamlet, var är Polonius?
Hamlet: Vid kvällsvarden.
Konungen: Vid kvällsvarden? Var?
Hamlet: Ej där han äter, utan där han ätes. En viss kongress politiska maskar håller just nu på med honom. De där maskarna leva just som riktiga kejsare. Vi göda alla andra kreatur för att göda oss själva, men oss själva göda vi för maskarna. ... Man kan meta med den masken, som frätt en kung, och äta den fisken, som förtärt den masken.

2. Ofelia och hennes sånger
"Och kommer han ej igen?
Och kommer han ej igen?
Nej, nej, han har sett sitt sista,
gå lägg dig i svartan kista."

3. Dödgrävarens lakonismer, samt hans visa
"En hacka och en spade blott
och lakanet till skrud,
en grop i mull, det är din lott,
du mänska, stoftets brud."

Shakespeare - En midsommarnattsdröm

2008-09-28T18:34:00.003+02:00

By all the vows that ever men have broke,
In number more than ever women spoke,—
In that same place thou hast appointed me,
Tomorrow truly will I meet with thee.

A Midsummer Night's Dream fängslade mig och blev snabbt slukad. Pjäsen når högre höjder än någon av de sju andra Shakespeare-dramer jag har läst till dags dato. Måste nog smyga in The Tempest på läslistan, vill ha mer sagospel och öververkliga väsen.

Här finns intressanta teman, till exempel Hermia som vill välja make själv fastän lagen hotar med avrättning. Istället för att acceptera den lydnad som hon uppmanas att underkasta sig, där fadern är en gud och dottern bara är en vaxbit som han formar efter sitt behag, säger hon: "I would my father look'd but with my eyes."

Titania, älvdrottningen, behagas mer av sin unga page än av älvornas konung Oberon. "Am I not thy lord?" - din herre - undrar han och spelar ett elakt spratt. Via magi låter han henne bli förälskad i en människa med åsnehuvud.

Helena är älskar Demetrius, men Demetrius vill gifta sig med Hermia som förälskat sig i Lysander. Demetrius hatar Helena för att hon inte kan sluta påminna honom om att han en gång svurit henne trohet. Helena känner sig som en hund: alltmer tillgiven ju mer den sparkas på.

Starka scener. Superbt språk. Strålande skådespel.

Help me, Lysander, help me! do thy best
To pluck this crawling serpent from my breast!
Ay me, for pity!—What a dream was here!
Lysander, look how I do quake with fear!
Methought a serpent eat my heart away,
And you sat smiling at his cruel prey.

Catullus - Dikter om kärlek och hat

2008-09-23T18:33:00.000+02:00

Hatar gör jag och älskar ändå. Du frågar mig varför.

Vet inte, men det är så. Ständigt torterar det mig.

För fyra månader sedan läste jag dessa Catullus-dikter, livfullt tolkade av Gunnar Harding. Idag läste jag om på grund av min hemtenta och kunde konstatera att dikterna har växt väldigt mycket sedan dess. Jag upplever dem helt enkelt helhjärtat nu. Kanske för att jag vet mer om antik litteratur och litteratur - jag har fått ett genuint intresse för gamla romare och greker.

Catullus dikter är läsvärda för alla som känt känslor, alla obotliga realister och ohejdbara romantiker. Här finns dikter riktade till Catullus älskarinna (Lesbia) och älskare (Juventius). Dikter om nyförälskad lycka, bitter besvikelse, lakonisk sorg. Övergivenhet och begär. Högt och lågt. Horor och kejsare, armsvett och blomdoft, åtrå och ångest.

Ingen man hellre än mig - så säger den kvinna jag älskar -

vill hon till make ha, inte ens Jupiter själv.

Säger hon - men vad en kvinna till upptände älskaren säger

skriv det i virvlande ström, skriv det i jagande vind.

Ps. Bra recension

Spökhanden Selma Lagerlöf

2008-09-20T18:49:00.000+02:00

Stämningen är lika fascinerande som i Den gula tapeten av Gilman Perkins.

I Spökhanden möter vi maktspelet mellan en ung kvinna och hennes tilltänkta make. En natt blir kvinnan "galen", och alla i huset är övertygade om att spökhanden tagit henne i sitt grepp. Spökhanden som i generationer har spökat för människorna i hemmet. Läkaren (den blivande maken) kallas till plats, och historien tar med ens en helt annan vändning. Rakt ner i kvinnans underkastelse med hjälp av mystiska symboler som förkroppsligar kvinnans "hysteri".

För er som inte minns vad jag skrev om Den gula tapeten;
"Jag läste Den gula tapeten helt omedveten om att den skrivits år 1892, och den visade sig bli en av de mest moderna och fascinerade kortromaner jag någonsin läst.

Ellen och John lever i sitt trygga äkenskap, men då Ellen utvecklar "nervösa besvär" bestämmer John att de ska låta henne vila ut i ett hyrt lantställe under några stillsamma sommarveckor. Han är läkare, och vet vad som är bäst för sin älskade hustru. Ellen fogar sig under sin mans vilja, men inom henne skriker något om att få komma ut. Hon spenderar sin tid i detta rum, med de mest fruktansvärda gula tapeterna hon någonsin skådat. Sakta men säkert, inom detta rum, börjar det hända saker. Jag är oerhört fascinerad av slutet, den ultimata verklighetsflykten. Eller förminskas hon till det som mannen gör henne till? Det här är en roman som stannar kvar."
Sammanfattar bara dessa två juveler; läs och jämför. Tryck upp ett ex i famnen på maken/makan eller tvinga dem på en kompis. Starta en bokcirkel. För detta är två guldgruvor som det går att gräva djupt i....

/Amoroso

Jane Austen - Lady Susan

2008-09-15T18:33:00.000+02:00

De som läst bloggen ett tag kanske minns att jag blev handlöst förälskad i Austen i våras och läste fem av sex romaner som sprungit fram ur hennes penn-spets. Sedan dess har Emma legat högst upp på läslistan men aldrig tagits itu med. Nu har jag till sist lånat hem denna tegelsten. Som uppvärmning tog jag även Lady Susan, en mycket kort bok som tillhör Austens opublicerade ungdomsverk.

Det faktum att huvudpersonen är amoralisk och manipulativ väckte genast mitt intresse - sådana personer finns ju alltid hos Austen, men de brukar inte få stå i centrum. Lady Susan är både förskräckande och charmerande i sin totala egoism.

Den enda andra svenska recension jag har hittat är från dagensbok.com, där Austen-älskarinnan Ella Andrén inte var särskilt positiv. Visst håller jag med om att detta bitvis är en övertydlig bagatell, som aldrig blivit utbroderad till "riktig roman", men den är ändå underhållande och välskriven. Mycket av Austens förtrollning finns här och gör boken till en välsmakande munsbit - den som ägnar Lady Susan en timme av livet ödslar inte bort sin tid.

Kreutzersonaten Lev Tolstoj

2008-09-09T18:53:00.000+02:00

Boken bjuder på ett fascinerande möte med en brottslings inre. En avtrubbad mördare bekänner sitt dåd till en främling på ett tåg. Ett plus för den starka och moderna skildringen av svartsjukans raseri och hur den helt kan ta över och förblinda oss. Mördaren tar starkt avstånd från allting som kan användas för att befläcka den egna moralen. Kultur i alla former är en synd som bara omoraliska människor behöver, vare sig det handlar om musik, litteratur eller bilder. Jag min svaga syndarsjäl ställer mig hela tiden frågan. Hur önskar han att den "fullkomliga" människan ska se ut? Och hur i allsin dar ska människosläktet leva vidare?
/Amoroso

Ur mina sprickor kommer ord Sara Jansson

2008-09-07T18:55:00.000+02:00

"Kanske är vi alla en eka på ytan av vår inre ocean" (Ur dikten Till er). Vacker poesi om kärlek som går direkt till hjärtat.En lysande debut från Sara Jansson om att bära någon som inte vill bli buren. Om att vara den starka, den som alltid bär. Och att förbli allt detta, därför att man älskar någon.

"Något i dig börjar blöda
i samma stund öppnas
något i mig
för att ge din smärta rum"

/Amoroso

Bäras utan namn till natt till morgon Arne Johnsson

2008-08-24T18:58:00.000+02:00

Ett av de viktigaste författarskapen inom dagens svenska poesi, enligt Michel Ekman.

Jag tycker om den hemlighetsfulla framtoningen i Johnssons dikter, där vardagliga ting och upplevelser får liv genom naturens besjälning. Dikterna riktar sig till ett älskat "du" men även till något större, något högre som är odefinierbart, precis som i verkliga livet.

"Motsatser föder hågkomsten, inom de andra är den en kärna som låter sig delas endast av minnen, de talar om en, du, som rör vid min mun med handen. Fågelns sång, ty sedan kände jag din mun, jag kan inte tala om det utan slingan som åter och åter ljuder från gårdar parker, inte höra utan att också vara där ingen längre finns, lungorna fylls; din andning i min" (62).
Vackert!

/Amoroso

Möss och människor John Steinbeck

2008-08-20T19:03:00.000+02:00

George och Lennie är två lantarbetare, ständigt trogna vid varandras sida. Lennie är lite efter, George har kommit att bli hans beskyddare. Tillsammans stretar de på, och drömmer om dagen när de ska bli fria och ha sin egen lilla gård. Lennie är snäll, stor och stark, men har en viss förkärlek till att ta på allt som är mjukt och lent. Ni kan själv tänka er... Kanske går det en dag överstyr? Vad har vi för spärrar? Hur långt är vi beredda att gå för våra vänner, för våra drömmar? Möss och människor är en liten mästerlig klassiker på knappt hundra sidor, vars karaktärer går rakt in i hjärtat...

/Amoroso

Hjalmar Söderberg - Den allvarsamma leken

2008-07-25T18:30:00.000+02:00

Fastän jag läste Den allvarsamma leken i höstas växte längtan efter omläsning. Nu som då blir jag imponerad och läser bergtaget vidare i galen takt. Visst skildras kärleken bitvis klichétyngt, men det allvarsamma är naket. Hur jag än utvecklas förblir min bästa defintion av "bra bok" att den engagerar och gör ont. Utifrån det kriteriet är DAL ett mästerverk.

Bokens kärleksaffär har inget prydligt slut. Liksom så ofta i verkligheten påbörjas förhållandet igen & igen, tills det helt igenom är förgiftat av förflutet. Alla som varit olyckligt kära kan känna igen sig i Lydia och Arvid. Lydia är svikaren, en gåtfull gestalt som jag känner sympati för men inte skulle vilja lära känna om hon var verklig.

Det märks att Söderberg baserade sin bok på egna upplevelser av Maria von Platen. Det märks att han inte kommit över henne. Trots att Arvid inte är ett dugg diktare för han långa resonemang om författares och poeters drivkrafter. Eller, snarare: gömd bakom Arvids namn diskuterar Söderberg sitt förhållningssätt till självupplevt romanstoff. Trés interesant! Jag kan tänka mig att det skrivits littvet-uppsatser i ämnet.

Det är en fröjd att ha läst alla Hjalmar Söderberg skönlitterära böcker. Nu märker jag att Märtha Brem, som Tomas Weber har en affär med i Förvillelser, dyker upp här och kysser Arvid. Samt att bifiguren Henrik Rissler har skrivit en bok som verkar märkligt lik Förvillelser. Arvids kollega Markel förekommer i Doktor Glas, vilket för övrigt även Martin Birck från Martin Bircks ungdom gör. Intertextualitet roar.

Om än något nedflyttad på betygsskalan – från 9 till 8 – står DAL kvar på sin piedestal.

Hjalmar Söderberg - Gertrud

2008-06-15T18:28:00.000+02:00

Mitt bestående intryck av Gertrud, Hjalmar Söderbergs äktenskapsdrama som jag länge längtat att läsa, är en blekhet. På scen, klädd i människor och röster, kanske replikerna skulle kunna fängsla mer – jag tror att detta är en pjäs som inte passar att läsa. Den måste ses. I manusform ger den för lite. Sätter så få spår.

Ändå finns det något i orden som är specifikt Söderberg och skänker njutning. Dessutom känns det alltid speciellt att bläddra i en bok från 1906, särskilt som någon för länge sedan har strukit under rader. Här är tre citat som fångat både mig och den okände understrykaren:

Det man har vunnit är ingenting. Det man har att vinna är allt.

Du är inte någon riktig kvinna. En kvinna skall ljuga och smila och smeka.

Det enda jag vet är att kärleken huggit sin klo i mig. Och det kan jag ju inte hjälpa.

Jane Austen - Northanger Abbey

2008-05-25T18:26:00.000+02:00

Pride and Prejudice har av någon konstig anledning inte blivit recenserad här, trots att snart en månad passerat sedan jag läste sista sidan. Då kändes det som att boken var bättre än allt jag ditintills läst av Austen. Nu har jag dessutom mig igenom maj månads första roman: Northanger Abbey som också vann mitt gillande. Egentligen inte fängslande, defintivt inte världsomstörtande, men jag fattade tycke för stilen.

De båda böckerna skiljer sig åt som sammet och muslin - medan P&P är stolt, nästan pretentiös, så känns NA lätt och ledig. Ironi passar bättre till detta lätta sätt att skriva. Austen gör narr av sin ”hjältinna” på varje sida, men samtidigt är Catherine Morland mycket sympatisk i sin fantasirika naivitet. Hon är barnslig och omedveten om hur världen ser ut.

NA finns som film från 2007 och det är den bästa Austen-filmatisering jag sett. Välgjord och humoristisk, inget mästerverk men åtminstone snudd på fritt från sentimentalitet. Dock är slutet framhastat och jag har svårt att förlåta alla ändringar åt det dramatiska hållet som visserligen är väldigt effektfulla men oh så o-autentiska och o-austenska. Austen smider sin skrift genom underdrifter, inte överdrifter.

Sammanfattningsvis: Northanger Abbey är oförarglig, men ändå en njutning från första sidan till sista.

Ps. När jag skrev mitt inlägg om Northanger Abbey igår lyckades jag aldrig riktigt förklara hur bra den är. I bakhuvudet gnagde: Varför ska man läsa den här boken? Varför gillar jag den här boken? Ingen av frågorna kunde jag själv besvara. Men Austen-älskande Ella Andrén på dagensbok.com lyckas. Alltså, läs hennes recension istället:

Romantiska griller att älska och vårda

Ögats historia George Bataille

2008-05-15T19:07:00.000+02:00

Jag känner mig motvilligt ganska imponerad. Jag tycker att Bataille lyckades med något som Sade inte gjorde, att skildra två sjuka unga människors resa i "sexualiteten". Jag sätter det inom parantes eftersom sexualiteten känns sjuk och frånstötande (inte vad man förknippar med en "erotisk klassiker direkt). Ribban sätts redan från början med dessa sjuka inslag av ägg och urin, som senare knyts ihop med upplevelsen mannen har av sin egen pappa. Enligt min uppfattning är den scenen avgörande, för hur jag väljer att uppfatta hela boken. Det är det som skapar den psykologiska insikten. Tycker ni att boken har någon sådan insikt?

Huvudpersonerna beskrivs aldrig närmare. De lever enbart genom sina drifter, genom sitt beteende, sin njutning och sin ångest över sina handlingar. De blir aldrig några "personer", Alla drifter vävs samman och blir ett; njutning och ångest, liv och död. Sexualiteten framställs som rasande? Jag kommer att tänka på de expriment som gjorts på råttor (minns inte exakt, om någon gör det får ni hemskt gärna rätta mig) som satts i bur och haft tillgång till någon form av spak som utlöst lustkänslor hos dem. Det visade sig att en del råttor inte förmådde sluta hantera denna spak, utan många höll på tills de dog. I Ögats historia kan de inte heller hantera sin lust.
/Amoroso

Madame Bovary Gustave Flaubert

2008-05-14T19:09:00.000+02:00

Jag skulle kunna läsa Madame Bovary om och om igen. Den är bara så klassisk! Språket är lättläst och handlingen känns deju vu. Emma känns som en stundande chiclit brud :-) Hon drömmer om det där glamorösa livet och tror alltid att gräset är grönare på andra sidan. Att den är skriven som en klockren karikatyr på "hur kvinnor läser skönlitteratur" (ingen kvinna kan väl någonsin skilja fantasi och verklighet åt, det är Harlequin för hela slanten) kan man kanske se med en gnutta humor? Om man tänker efter är det kanske ingen större skillnad på Emma och Cervantes Candide som förläste sig på sina riddarromaner och gav sig ut i sin egen "verklighet"?

/Amoroso

Bödeln Pär Lagerkvist

2008-04-23T19:12:00.000+02:00

En man sitter ensam inne på en krog, och hans liv och handlingar diskuteras av människor vid borden intill. Själv sitter han ensam, tyngd av sin uppgift och vad den verkligen innebär. Andra vet ingenting. Ondskan är enligt bödeln något evigt, något som aldrig upphör så länge människan finns. En mörk skildring av världen och våldet som aldrig upphör. Det förekommer ett rikt talspråk, människor talar slangspråk och jag tycker nog att den kräver en del av sin läsare, trots sin ringa omfattning. Jag tror att det är en historia som måste läsas om flera gånger, och att den ger mer om man läser den med förkunskaper?

/Amoroso

Jane Austen - Mansfield Park

2008-04-23T18:25:00.000+02:00

Ännu en roman av ironins språkskulptris. Mättnadskänsla - man kan sannerligen få för mycket av olycklig kärlek och lyckliga slut - men mest av allt tillfredsställelse. Det är tryggt att vistas i Austens värld, som att gå på tebjudning hos någon man känner väl. Det slår inga farliga gnistor, samtalsämnena blir stundom uttjatade, men jag blir väl omhändertagen.

Mansfield Park är en sen Austen-roman och skiljer sig något från Pride and Prejudice som jag just nu läser. Huvudpersonen Fanny skulle aldrig visa sin ilska, hon skulle aldrig bli arg. Fanny är - som min mamma föraktfullt utbrast - ett mähä.

Men vad annat kan en blyg flicka bli när hon slits från sitt fattiga men välkända hem och sedan uppfostras hos rika släktingar på landet, utan att få träffa sin familj, utan att behandlas som en jämlike, ständigt sedd ner på? Hon tvingas till tacksamhet och gör inte uppror förrän familjen försöker få henne att äkta en man hon inte älskar. Det märks att Austen trodde på kärleksäktenskap.

Den man Fanny älskar har bara ögon för en rik och snobbig flicka och är blind för sin älskades många brister. Allt är en härva som blir prydligt utredd. Och av detta garnnystan stickas en mysig yllakofta. Kanske grådaskig i jämförelse med Pride and Prejudice (som om den vore ett klädesplagg skulle vara en karmosinröd balklänning), men värmande.

Mansfield Park är läsvärd för dem som gillar Austen och vill se en annan sida än de ungdomligt djärva. Visst kan kvinnobilden diskuteras, visst blir jag irriterad när Austen finner överklassvanor självklara, men det är en tidsresa, en klassresa, en upplevelse. Ingen bergochdalbane-ritt men trevlig skritt på fullblodshäst genom 1800-talets England.

Jane Austen - Förnuft och känsla

2008-04-11T18:23:00.000+02:00

Jag såg Ang Lees filmatisering av Sense and Sensibility och kände att detta vill jag läsa. Alltså införskaffades en pocket för 39 kronor från Adlibris. När jag började läsa boken på engelska gav jag upp redan innan jag hunnit bläddra bortom förstasidan, så svensk översättning verkade klokt.

Två systrar som tillhör den lägre överklassen står i centrum. De har aldrig kommit i närheten av kroppsarbete, men är inte förmögna nog för att vara attraktiva på äktenskapsmarknaden. Trots detta förälskar de sig i förmögna män och det är upplagt för många missförstånd som sjävklart slutar lyckligt. Titeln härrör från det faktum att Ellinor styrs av sitt tänkande, den yngre Marianne lever ut sina känslor. Båda systrarna går till överdrift, de är varandras motpoler. Världen ses genom Ellinors ögon även om hon inte för ordet.

Så fort jag läst klart läste jag andra bloggares recensioner av boken. Först fann jag Bokidiotens inlägg, med ett negativt utlåtande: karikatyriskt, irriterande. Jag håller snarare med Lilldjuret - hon säger mycket klokt som kräver att citeras. Alltså: "Typisk 1800-tals chick lit ... Men ingen chick lit är mer välskriven. Austens dialog är så subtil att man helst ska läsa varje replik två gånger."Jag njuter av språket, av ironin och de humoristiskt tecknade karaktärerna, även om jag stör mig på det ständiga värderandet av människor utifrån bildningsnivå. Bara överklass och medelklass figurerar i boken, men det är tydligt att Austen bryr sig mer om intelligens än om pengar. De fåfänga, stolta och självupptagna blir blodigt slaktade av knivskarpa formuleringar.

Ännu ett Lilldjuret-citat: "Man kan läsa den för dialogen och språket, för tidsskildringen, för kärlekshistorierna." Själv läser jag Austen av alla dessa anledningar. Medan Sarah Waters framstår som oläsbart simpel är Austen sofistikerad. Här finns inte ens kyssar, men romanserna är betydligt mer fängslande än moderna kärleksskildringar.

Jag fick blodad tand och läste Övertalning - som var snäppet sämre men okej. Nu har jag påbörjat Pride and Prejudice, originalspråk denna gång. Jag har sett Ang Lees filmatisering en gång till och tittar för tillfället på BBCs rykande färska tv-serie. Emma verkar lockande tjock, ryggens bredd ger ett saftigt intryck. Det artar sig till att bli en Austen-vår.

Vem är rädd för Virginia Woolf? Edward Albes

2008-04-07T19:21:00.000+02:00

Här möter vi Martha och George, ett gift par sedan många år tillbaka med ett märkligt förhållande där förnedring är drivkraften. Pjäsen utspelar sig under en natt. Efter en finare middag, får de efterbesök av ett ungt par. Under några spännande timmar, nystas äktenskaps- härvor upp. När jag först läste om denna pjäs, gjorde jag mig föreställningen att dramat utspelade sig mellan två "säkra par"(på sina förhållande alltså) men att det äldre paret skulle knäcka det yngre eftersom de hållit ihop längre. Jag hade inte väntat mig att den yngre kvinnan skulle utmålas så naiv och dum, och att den yngre mannen skulle framställas så lättmanipulerad. Intressant psykologisk pjäs! Hur känner du inför Vem är rädd för Virginia Woolf? Vem knäcker vem?

/Amoroso

Tre klassiska pjäser

2008-03-29T17:21:00.000+01:00

I veckan har jag läst tre pjäser. I väntan på Godot av Samuel Beckett var gråtråkigt monoton och stod sig slätt jämfört med Lysistrate - roligt skriven av Artistofanes, skickligt översatt av Hjalmar Gullberg. Shakespeares Much Ado About Nothing hade många svindlande passager men var alltför ofta intetsägande och pratig. Mest uppskattade jag självständiga Beatrice. Självklart måste hon "tämja sitt vilda hjärta" och bli passande gift, men jag läser ju klassiker av nyfikenhet: Hur tänkte Shakespeare? Här är ett citat i Tekoppens fria översättning:

LEONATO - Systerdotter, jag hoppas att en dag få se dig gift.

BEATRICE - Inte förrän Gud gör män av annan metall än mull. Skulle det inte plåga en kvinna att bemästras av en klump av modig jord? att ge bort sitt liv till en handfull nyckfullt grus? Nej, morbror, jag äktar ingen: Adams söner är mina bröder; och i sanning, jag håller det för en synd att gifta mig med min gelike.

Två böcker av Victoria Benedictsson

2008-03-26T17:19:00.000+01:00

I mars har jag läst Pengar och Fru Marianne, två romaner av Victoria Benedictsson (1850-1888). Stilistiskt liknar böckerna varandra, och huvudpersonerna är sextonåriga flickor som gifter sig med rika äldre män, men där Pengar handlar om kvinnan som inte accepterar sin dockhemstillvaro skildrar Fru Marianne en ung och bortskämd kvinna som mognar och blir en "bra hustru". Marianne inser att hon måste behaga sin man och omdanar hela sin personlighet för att den ska passa honom. Selma i Pengar är redan älskad av sin man men känner sig prostituerad. Han har pengar nog att ge henne allt hon vill ha, men i utbyte måste hon ge upp sin vilja.

Först och främst är Victoria Benedictssons romaner psykologiska personlighetsstudier. Särskilt i Fru Marianne dissekeras Marianne, hennes man Börje och hans barndomsvän Pål. Pål är den nervsvage konstnären som gång på gång beskrivs i kvinnliga ordalag. Selma i Pengar är en vild natur som inte vill tämjas, en pojkflicka som liknar Victoria Benedictsson själv.

Böckerna är på många sätt bra, men har sina svagheter, t.ex. det ständiga ältandet av personernas utseenden. Pengar är helt klart starkast: Fru Marianne blir orealistiskt tillrättalagd. Jag skulle glatt ha läst fler romaner av Victoria Benedictsson, men det enda som återstår är dagböcker, noveller och ett oavslutat skådespel. I brist på en till Pengar står allt detta på min läslista, tillsammans med Birgitta Holms biografi.

Michael en ungdomsbok för det infantila samhället Elfriede Jelinek

2008-03-26T08:03:00.000+01:00

Jag är ett inbitet Jelinek fan, gillar hennes ironi och poetiska förvrängningar av verkligheten. Michael är den bok som jag hittills haft svårast att förstå. Detta borde göra mig ännu mer intresserad, men märkligt nog lyckas hon inte locka mig in i fördärvet denna gång.

Alla Jelineks tidigare böcker har följt någon form av huvudpersoner, och deras utvecklingar, kort sagt en handling. I Michael får vem som helst ordet, när som helst, personer från samtidens tragik och krav.
Vi möter kontorspraktikanterna Ingrid och Gerda som strikt följer alla samhällets ideal. Vi har Gerda som fantiserar om chefen herr Koester (som egentligen bara ser ner på henne och behandlar henne illa).
Ofta sätter sig Jelinek på sina höga hästar genom att inleda ett stycke med något ironiskt vackert och ömsint såsom "Kära underbara små läsare", för att därefter måla upp en lycklig bild av romantik och sprudlande lycka. Därefter roar hon sig med att spräcka bubblan med allt vad hon är värd. Konstnärligt och stilistiskt säkert.Det är berättarperspektiven som förvirrar, vem säger vad, vem står för vad? Eller är det kanske en del av vårt förvirrade samhälle att inget ska förstås?
/Amoroso

Hjalmar Söderberg - Förvillelser

2008-03-06T18:16:00.000+01:00

Efter besvikelsen över Martin Bircks ungdom var jag avogt inställd till Söderbergs debut. Början lovade allt annat än gott. Varför läsa om middagsbjudningar utan substans? Så kom bokens teman in: ungdom, passion, pengar. Huvudpersonen Tomas Weber skuldsätter sig och slösar bort sina dagar i en slags dvala. Med tanke på att det är 1890-tal blir kärleksaffärerna riskabla, men han verkar inte ens tänka tanken att föremålet för hans åtrå när som helst kan bli med barn. När detta (självklart) sker, samtidigt som lånen ska betalas, tvingas Tomas växa ur sin naivitet.

Det är ibland jobbigt att läsa om hur Tomas gräver sin egen grav, men samtidigt är språket och berättarstilen en sann njutning. Mycket kanhända, voro, hafsluft, lifsglädje, aderton. Visserligen har Söderberg en tröttsam fableisse för naturlyriska miljöbeskrivningar, här liksom i sina senare böcker, men där är jag beredd att benåda. Däremot är jag evigt ond på honom för att han skrev så få romaner.

Sifferbetyg: 8/10

/Tekoppen

Den gula tapeten Charlotte Gilman Perkins

2008-02-17T09:06:00.000+01:00

Jag läste Den gula tapeten helt omedveten om att den skrivits år 1892, och den visade sig bli en av de mest moderna och fascinerade kortromaner jag någonsin läst.

Ellen och John lever i sitt trygga äkenskap, men då Ellen utvecklar "nervösa besvär" bestämmer John att de ska låta henne vila ut i ett hyrt lantställe under några stillsamma sommarveckor. Han är läkare, och vet vad som är bäst för sin älskade hustru. Ellen fogar sig under sin mans vilja, men inom henne skriker något om att få komma ut. Hon spenderar sin tid i detta rum, med de mest fruktansvärda gula tapeterna hon någonsin skådat. Sakta men säkert, inom detta rum, börjar det hända saker. Jag är oerhört fascinerad av slutet, den ultimata verklighetsflykten. Eller förminskas hon till det som mannen gör henne till?

Det här är en roman som stannar kvar.Jag är helt hänförd över Gilmans språk. Jag måste läsa mer av henne! Att så mycket kan rymmas mellan orden i dessa korta meningar.

Jag läser artikeln Selma Lagerlöf och kvinnans skräck för det gotiska rummet av Sofia Wijkmarks. Hon menar att Gilman har nära paraleller till Selma Lagerlöfs författarskap, som enligt Wijkmark "kan kopplas till en tradition av mörk och skräckfylld litteratur som har sitt ursprung i det engelska 1700-talets gotiska roman. I den gotiska novellen Spökhanden skildrar hon den skräck det sena 1800-talets nya kvinna känner inför sin låsta livssituation, inför tanken på att förbli inspärrad i det gotiska rummet."Det riktigt spritter i kroppen. Ni känner igen känslan när man verkligen känner att man har hittat författaren? :-)
/Amoroso

Gengångare Henrik Ibsen

2008-02-12T09:24:00.000+01:00

Gengångare är en av de pjäser som påverkat mig starkast! Den består till huvudsak av dialoger, men så mycket ryms mellan raderna. Här får vi möta fru Alving som förbereder starten av ett barnhem. Ett hem som ska byggas till minnet av hennes älskade man. Senare framkommer det att mannen under hela deras liv varit allt annat än god. Sonen blir kär i tjänstekvinnans dotter och snart ligger alla livslögner på bordet.

/Amoroso

Macbeth Shakespeare

2008-02-12T09:15:00.000+01:00

För att uppfylla tre häxors spådom och pådriven av sin maktlystna hustru mördar Macbeth den skotske kungen Duncan. Därmed blir han själv kung, men dådet blir bara det första i en kedja av brott. För att skydda sitt eget skinn, leder det ena till det andra, och sakta men säkert sjunker de skuldmedvetna ner sig i sitt eget vansinne. Här är också kvinnans roll mycket framträdande. Det är mer eller mindre Lady Macbeth som tvingar maken till att mörda, precis som de isländska kvinnorna hetsade sina män till att göra "rätt".
/Amoroso

Fröken Julie August Strindberg

2008-02-12T09:14:00.000+01:00

Här möter vi Fröken Julie och hennes betjänst Jean, som under en midsommmarnatt begår en handling som vi egentligen aldrig får veta, bara gissa oss till. En handling som får så svåra konsekvenser att en av dem på morgonen väljer att begå ytterligare en handling, som vi heller aldrig får veta, bara gissa oss till. Dialogen känns oerhört levande! Vi har kampen mellan samhällsklasserna och inte minst kampen mellan man och kvinna. En riktig bladvändare!
/Amoroso

Antigone Sofokles

2008-02-12T09:12:00.000+01:00

Här skildras en av litteraturens mest principfasta kvinnor, Antigone. Ett riktigt saftigt moralkakedrama på hög nivå. Karaktärerna är helt platta (de utvecklas inte och samma övertygelse hela dramat igenom) Antigone kan nästan liknas vid en "moralens väktare". Då hennes bror dör, vägras han av staten en ordentlig begravning på grund av sina orätta handlingar i livet. Antigone anser inte att någon kan vägras en begravning, utifrån vad de gjort ilivet. Det strider mot hennes religion och hon väljer att kämpa för sin tro, även om det innebär att gå emot hela staten och leder till hennes egen död.

/Amoroso

Erich Maria Remarque - På västfronten intet nytt

2008-02-05T18:14:00.000+01:00

I förrgår läste jag ut På västfronten intet nytt, Erich Maria Remarques krigsroman från 1929 som brändes på bål av nazisterna.

Detta är en bok som gör mig totalt paralyserad. En katastrof, en jordbävning. Så välskriven att förtvivlan blir till skönhet: ”Kroppen är bara en tunn hud över mödosamt undertryckt vansinne.” ”Vi kämpar inte, vi försvarar oss mot förintelsen.” Samtidigt är nästan varje sida fylld med vidriga detaljer: ”Jag ramlar över en söndersliten mage.”

På västfronten intet nytt får mig att förstå vad som driver soldater att döda, men om orsakerna till krig säger den ingenting – tvärtom, masslakten är obegriplig både för huvudpersonen Paul och för mig som läsare. Tidigare har jag gripits av Wilfred Owens poesi från samma krig. Vad spelar det för roll att den ene var britt, den andre tysk? Owen och Paul är själsfränder, inte fiender.

Jag inser att böcker påverkar ännu mer än jag trott. All fantasyläsning gav mig synen på krig som en spännande sysselsättning för hjältar. Den vanföreställningen upphörde abrupt när jag besökte Armémuseum. Där fanns en plågsamt verklighetstrogen vaxdocka som symboliserade civilbefolkningens lidanden: en smutsig kvinna som, med en mager hund vid sin sida, skar bitar ur ett ruttnande hästkadaver. Jag blev illamående och chockad, allting rasade. När jag senare läste kapitlen om Carlo i Kapten Corellis mandolin fick min pacifistiska världsbild sin fulländning.

Alla böcker jag läst har gjort något med mig. Det känns nästan skrämmande. Om jag inte läst alls, eller läst helt andra böcker, vem hade jag då varit?

Betyg: 9/10

Shakespeare - Macbeth

2008-02-05T18:12:00.000+01:00

Den mordiske tyrannen Macbeth har varit mitt sällskap på bussen i en vecka nu. Både moral och handling är väldigt grund, fastän pjäsen lätt hade kunnat bli skräckinjagande, avtryckslämnande. Versmåttet var egentligen det enda intressanta, varför jag störde mig stort på att det inte tillämpades konsekvent. Jag vet inte om det var översättaren (Björn Collinder) som slarvade, eller Shakespeare i egen hög person som inte riktigt fick till det. Jag blir hur som helst nyfiken på att läsa någon annan översättning och se om den är bättre. Detta inlägg avslutar jag med ett exempel på versen i Macbeth, när den är som mest lyckad:

Cumberlands hertig - tar jag ej i språng
det hindret, blir det lätt min undergång:
det hindrar mig. Ni stjärnor, dölj er då,
må inte ljus mitt svarta uppsåt nå!
För handen blundar ögat - men låt ske
det som, fullbordat, ögat räds att se.

Medea Euripedes

2008-02-04T09:27:00.000+01:00

Har du läst Medea? En klassiker som känns så oerhört modern! Här skildras en kvinnas förtvivlan, sorg, skam och ilska efter att ha blivit sviken av sin älskade. Hon är beredd att göra vad som helst för att såra honom, tänker inte rationellt, till och med hennes egna barn kommer emellan. Vad har vi här? Kvinnans svartsjuka, för evigt skildrad i litteraturen sedan Medea banade vägen? Detta är en av de litterära klassiker som förändrat mitt läsande, som fått mig att ana en Medea i varje bok jag därefter läst. Har ni några böcker som förändrat ert läsande och er syn på litteraturen?

/Amoroso

Henrik Ibsen - Vildanden

2008-02-01T08:18:00.000+01:00

Igår var jag hemma hos en vän i hennes nya lägenhet. Vi drack hinkvis med te och knaprade kakor så att smulorna yrde. Till stämningen bidrog två trevliga katter som gärna pussades. Kattpussar är det bästa jag vet.

Nu har inlägget sprungit iväg i fel riktning – men eftersom vännen bor på Ibsengatan kändes det passande att nämna. Jag har nämligen nyss avslutat Vildanden, ett steg i min strävan att sluka Ibsens dramer - bara 22 kvar nu!

Pjäsen är givande, men inte i klass med Ett dockhem. Dialogen är oftast knivskarp – som alltid hos Ibsen – men slutet dras, liksom i Hedda Gabler, med vissa problem. Det känns inte alls realistiskt, händer för hastigt, blir inget mer än en idé. Om idén fått gestaltning hade det kunnat bli väldigt starkt, men nu reduceras de nyss så levande karaktärerna till dockor som livlöst säger sina repliker.

Ärligt talat, varför var självmord under så lång tid i litteraturhistorien ett standardslut? Som början kan en sådan sorg fungera, som motor, men när det istället är en smidig smitväg – ett billigt sätt att slippa använda fantasin – blir det tomt och gör mig trött.

/Tekoppen

Elin Wägner - Pennskaftet

2008-01-31T18:09:00.000+01:00

Elin Wägners tredje roman Pennskaftet gavs ut 1908 och blev genast en storsäljare. Samtidigt gjorde den skandal genom att propagera för fria förhållanden. Särskilt upprörda blev många kämpar inom rösträttsrörelsen, som här skildras utan försköning: spänningar bildas ju alltid när olika sorters människor strävar mot ett gemensamt mål.

Bokens titel är också ett smeknamn på huvudpersonen, den unga journalisten Barbro Magnus. Den viktigaste birollen innehas av Barbro väninna, Cecilia Bech, som levt i sorg sedan hon övergavs av sin älskare åtta år tidigare. Bland rösträttskvinnorna upplever hon för första gången en mening med livet. Samtidigt får hon sina sår upprivna av att iaktta Barbros oförblommerade kärleksaffär. Barbro, Cecilia och alla andra personligheter som porträtteras blir tillsammans en mångfacetterad blandning av sekelskiftesmänniskor. Barbro älskare, Dick, utvecklas av sin förälskelse och får mod att gå på tvärs mot allt han lärt sig. Samtidigt görs han aldrig perfekt eller fördomsfri, utan förblir mänsklig.

Den prostituerade kvinnan Klara skildras utan minsta gnutta förakt. Samtidigt ses det som självklart att de besuttna ska ha tjänstefolk och att kvinnan står för hushållsarbetet. Språket och stilen spritter av liv, särskilt i dialogerna. Ordlekar frodas och Svenska Akademins kommenterade utgåva rekommenderas för den som inte vill gå miste om alla tidstypiska detaljer.

Jag är mycket glad över att ha läst Pennskaftet – boken är rolig, engagerande, varm och nära.

Pianolärarinnan Elfriede Jelinek

2008-01-24T10:07:00.000+01:00

I Pianolärarinnan får vi följa Erica Kohut. Hon kan själv inte bli någon stor konsertpianist, istället undervisar hon elever fast hon egentligen bettraktar dem som medelmåttor. Privat så lever Erica lever tillsammans med sin dominanta mamma i ett närmast incestiöst förhållande. Hennes sexualitet har kvävts av hennes dominerande mamma och för att få utlopp för sina begär söker hon sig till Wiens utkanter, där hon går i sexbutiker eller iakktar prostituerade i deras arbete. Saker och ting kommer i sin rullning när en av hennes elever blir besatt av tanken att komma bakom hennes kyliga mur.

Jag kan ärligt säga att det tar tid att läsa Pianolärarinnan. Trots detta hör den till mina absoluta favoriter. Jag älskar böcker med en handling som är svårtolkad, och Jelinek skildrar alltid karaktärer i absurda situationer. Pianolärarinnan är dock inte enbart en rå berättelse om kyla och kvinnlig masochism. Jelinek är något av en SPRÅKKONSTNÄR. Det var bland annat för detta som hon fick nobelpriset i litteratur 2004. Varje sida i hennes böcker är som ett konstblad, och varje mening poesi. Jelinek har dessutom en bitter och ironisk humor som inte går av för hackor. Jag tror att Jelinek hade uppskattat ett möte med Lagerlöfs Fru Sorg..:-)

Det intressanta är också författarens eget liv, social fobi och inte minst det faktum att hon i intervjuer uppgett att hon faktiskt lever tillsammans med sin egen mamma halvårsvis, det andra med sin make.Det ni.
/Amoroso

Röda rummet August Strindberg

2008-01-19T10:17:00.000+01:00

Så var Röda rummet avslutad, om än inte med viss möda. Jag kände mig faktiskt lite träffad i slutet, i efterorden när det beskrivs hur de gamla kritikerna inte förstod storheten i verket "De bedömer Röda rummet utifrån sin föreställning om hur en roman ska vara byggd och kritiserar den lösa kompositionen, bristen på handling och frånvaron av en klar och följdriktig utveckling hos Arvid Falk" (299).

Boken får mig främst att tänka på människans personliga ideal, även om jag knappt får ihop vem som står för vilka i boken. Arvid vill bli stor författare och förmår inte sälja sig till förläggare och skriva vad de vill ha. Ygberg däremot, han lyckas och kommer upp sig i samhället, genom att ta de jobb som Arvid vägrar. Men följer han sina ideal och spelar idealen någon roll när han ändå kommit upp sig i samhället? Desto mer intressant är tankar om samhället och om äktenskapet. Här framkommer tankar om att kärleken inte ska "bojas"! För äktenskapet inkränktar ju också på friheten?

Apropå äktenskap
"Lyd naturens stora röster istället för dumma människors. Har inte naturen redan bjudit er i flera år till sin stora fest, som är gudarnas glädje, men samhällets fasa, som fruktar att få betalabarnuppfostringshjälp" (158). Sammanfattning:"Älska som fåglarna utan tanke på bosättning" (158).

Apropå religion
"i fattiga tider behövs ingen frälsning, utan mat, kläder och framförallt ett arbete!" (174). Och dessa kloka tankar långt innan Maslows behovstrappa hade presenterats.

Apropå livsmotto?
"Det är människans skyldighet att lida och arbeta för varandra" (260).

Apropå kampen mellan könen
"Jag hatar henne så djupt man kan, men jag fruktar hennes närhet" (249).

/Amoroso