Den gula tapeten Charlotte Gilman Perkins

Jag läste Den gula tapeten helt omedveten om att den skrivits år 1892, och den visade sig bli en av de mest moderna och fascinerade kortromaner jag någonsin läst.

Ellen och John lever i sitt trygga äkenskap, men då Ellen utvecklar "nervösa besvär" bestämmer John att de ska låta henne vila ut i ett hyrt lantställe under några stillsamma sommarveckor. Han är läkare, och vet vad som är bäst för sin älskade hustru. Ellen fogar sig under sin mans vilja, men inom henne skriker något om att få komma ut. Hon spenderar sin tid i detta rum, med de mest fruktansvärda gula tapeterna hon någonsin skådat. Sakta men säkert, inom detta rum, börjar det hända saker. Jag är oerhört fascinerad av slutet, den ultimata verklighetsflykten. Eller förminskas hon till det som mannen gör henne till?

Det här är en roman som stannar kvar.Jag är helt hänförd över Gilmans språk. Jag måste läsa mer av henne! Att så mycket kan rymmas mellan orden i dessa korta meningar.

Jag läser artikeln Selma Lagerlöf och kvinnans skräck för det gotiska rummet av Sofia Wijkmarks. Hon menar att Gilman har nära paraleller till Selma Lagerlöfs författarskap, som enligt Wijkmark "kan kopplas till en tradition av mörk och skräckfylld litteratur som har sitt ursprung i det engelska 1700-talets gotiska roman. I den gotiska novellen Spökhanden skildrar hon den skräck det sena 1800-talets nya kvinna känner inför sin låsta livssituation, inför tanken på att förbli inspärrad i det gotiska rummet."Det riktigt spritter i kroppen. Ni känner igen känslan när man verkligen känner att man har hittat författaren? :-)
/Amoroso

Gengångare Henrik Ibsen

Gengångare är en av de pjäser som påverkat mig starkast! Den består till huvudsak av dialoger, men så mycket ryms mellan raderna. Här får vi möta fru Alving som förbereder starten av ett barnhem. Ett hem som ska byggas till minnet av hennes älskade man. Senare framkommer det att mannen under hela deras liv varit allt annat än god. Sonen blir kär i tjänstekvinnans dotter och snart ligger alla livslögner på bordet.

/Amoroso

Macbeth Shakespeare

För att uppfylla tre häxors spådom och pådriven av sin maktlystna hustru mördar Macbeth den skotske kungen Duncan. Därmed blir han själv kung, men dådet blir bara det första i en kedja av brott. För att skydda sitt eget skinn, leder det ena till det andra, och sakta men säkert sjunker de skuldmedvetna ner sig i sitt eget vansinne. Här är också kvinnans roll mycket framträdande. Det är mer eller mindre Lady Macbeth som tvingar maken till att mörda, precis som de isländska kvinnorna hetsade sina män till att göra "rätt".
/Amoroso

Fröken Julie August Strindberg

Här möter vi Fröken Julie och hennes betjänst Jean, som under en midsommmarnatt begår en handling som vi egentligen aldrig får veta, bara gissa oss till. En handling som får så svåra konsekvenser att en av dem på morgonen väljer att begå ytterligare en handling, som vi heller aldrig får veta, bara gissa oss till. Dialogen känns oerhört levande! Vi har kampen mellan samhällsklasserna och inte minst kampen mellan man och kvinna. En riktig bladvändare!
/Amoroso

Antigone Sofokles

Här skildras en av litteraturens mest principfasta kvinnor, Antigone. Ett riktigt saftigt moralkakedrama på hög nivå. Karaktärerna är helt platta (de utvecklas inte och samma övertygelse hela dramat igenom) Antigone kan nästan liknas vid en "moralens väktare". Då hennes bror dör, vägras han av staten en ordentlig begravning på grund av sina orätta handlingar i livet. Antigone anser inte att någon kan vägras en begravning, utifrån vad de gjort ilivet. Det strider mot hennes religion och hon väljer att kämpa för sin tro, även om det innebär att gå emot hela staten och leder till hennes egen död.

/Amoroso

Erich Maria Remarque - På västfronten intet nytt

I förrgår läste jag ut På västfronten intet nytt, Erich Maria Remarques krigsroman från 1929 som brändes på bål av nazisterna.

Detta är en bok som gör mig totalt paralyserad. En katastrof, en jordbävning. Så välskriven att förtvivlan blir till skönhet: ”Kroppen är bara en tunn hud över mödosamt undertryckt vansinne.” ”Vi kämpar inte, vi försvarar oss mot förintelsen.” Samtidigt är nästan varje sida fylld med vidriga detaljer: ”Jag ramlar över en söndersliten mage.”

På västfronten intet nytt får mig att förstå vad som driver soldater att döda, men om orsakerna till krig säger den ingenting – tvärtom, masslakten är obegriplig både för huvudpersonen Paul och för mig som läsare. Tidigare har jag gripits av Wilfred Owens poesi från samma krig. Vad spelar det för roll att den ene var britt, den andre tysk? Owen och Paul är själsfränder, inte fiender.

Jag inser att böcker påverkar ännu mer än jag trott. All fantasyläsning gav mig synen på krig som en spännande sysselsättning för hjältar. Den vanföreställningen upphörde abrupt när jag besökte Armémuseum. Där fanns en plågsamt verklighetstrogen vaxdocka som symboliserade civilbefolkningens lidanden: en smutsig kvinna som, med en mager hund vid sin sida, skar bitar ur ett ruttnande hästkadaver. Jag blev illamående och chockad, allting rasade. När jag senare läste kapitlen om Carlo i Kapten Corellis mandolin fick min pacifistiska världsbild sin fulländning.

Alla böcker jag läst har gjort något med mig. Det känns nästan skrämmande. Om jag inte läst alls, eller läst helt andra böcker, vem hade jag då varit?

Betyg: 9/10

Shakespeare - Macbeth

Den mordiske tyrannen Macbeth har varit mitt sällskap på bussen i en vecka nu. Både moral och handling är väldigt grund, fastän pjäsen lätt hade kunnat bli skräckinjagande, avtryckslämnande. Versmåttet var egentligen det enda intressanta, varför jag störde mig stort på att det inte tillämpades konsekvent. Jag vet inte om det var översättaren (Björn Collinder) som slarvade, eller Shakespeare i egen hög person som inte riktigt fick till det. Jag blir hur som helst nyfiken på att läsa någon annan översättning och se om den är bättre. Detta inlägg avslutar jag med ett exempel på versen i Macbeth, när den är som mest lyckad:

Cumberlands hertig - tar jag ej i språng
det hindret, blir det lätt min undergång:
det hindrar mig. Ni stjärnor, dölj er då,
må inte ljus mitt svarta uppsåt nå!
För handen blundar ögat - men låt ske
det som, fullbordat, ögat räds att se.

Medea Euripedes

Har du läst Medea? En klassiker som känns så oerhört modern! Här skildras en kvinnas förtvivlan, sorg, skam och ilska efter att ha blivit sviken av sin älskade. Hon är beredd att göra vad som helst för att såra honom, tänker inte rationellt, till och med hennes egna barn kommer emellan. Vad har vi här? Kvinnans svartsjuka, för evigt skildrad i litteraturen sedan Medea banade vägen? Detta är en av de litterära klassiker som förändrat mitt läsande, som fått mig att ana en Medea i varje bok jag därefter läst. Har ni några böcker som förändrat ert läsande och er syn på litteraturen?

/Amoroso

Henrik Ibsen - Vildanden

Igår var jag hemma hos en vän i hennes nya lägenhet. Vi drack hinkvis med te och knaprade kakor så att smulorna yrde. Till stämningen bidrog två trevliga katter som gärna pussades. Kattpussar är det bästa jag vet.

Nu har inlägget sprungit iväg i fel riktning – men eftersom vännen bor på Ibsengatan kändes det passande att nämna. Jag har nämligen nyss avslutat Vildanden, ett steg i min strävan att sluka Ibsens dramer - bara 22 kvar nu!

Pjäsen är givande, men inte i klass med Ett dockhem. Dialogen är oftast knivskarp – som alltid hos Ibsen – men slutet dras, liksom i Hedda Gabler, med vissa problem. Det känns inte alls realistiskt, händer för hastigt, blir inget mer än en idé. Om idén fått gestaltning hade det kunnat bli väldigt starkt, men nu reduceras de nyss så levande karaktärerna till dockor som livlöst säger sina repliker.

Ärligt talat, varför var självmord under så lång tid i litteraturhistorien ett standardslut? Som början kan en sådan sorg fungera, som motor, men när det istället är en smidig smitväg – ett billigt sätt att slippa använda fantasin – blir det tomt och gör mig trött.

/Tekoppen