torsdag 31 januari 2008

Elin Wägner - Pennskaftet

Elin Wägners tredje roman Pennskaftet gavs ut 1908 och blev genast en storsäljare. Samtidigt gjorde den skandal genom att propagera för fria förhållanden. Särskilt upprörda blev många kämpar inom rösträttsrörelsen, som här skildras utan försköning: spänningar bildas ju alltid när olika sorters människor strävar mot ett gemensamt mål.

Bokens titel är också ett smeknamn på huvudpersonen, den unga journalisten Barbro Magnus. Den viktigaste birollen innehas av Barbro väninna, Cecilia Bech, som levt i sorg sedan hon övergavs av sin älskare åtta år tidigare. Bland rösträttskvinnorna upplever hon för första gången en mening med livet. Samtidigt får hon sina sår upprivna av att iaktta Barbros oförblommerade kärleksaffär. Barbro, Cecilia och alla andra personligheter som porträtteras blir tillsammans en mångfacetterad blandning av sekelskiftesmänniskor. Barbro älskare, Dick, utvecklas av sin förälskelse och får mod att gå på tvärs mot allt han lärt sig. Samtidigt görs han aldrig perfekt eller fördomsfri, utan förblir mänsklig.

Den prostituerade kvinnan Klara skildras utan minsta gnutta förakt. Samtidigt ses det som självklart att de besuttna ska ha tjänstefolk och att kvinnan står för hushållsarbetet. Språket och stilen spritter av liv, särskilt i dialogerna. Ordlekar frodas och Svenska Akademins kommenterade utgåva rekommenderas för den som inte vill gå miste om alla tidstypiska detaljer.

Jag är mycket glad över att ha läst Pennskaftet – boken är rolig, engagerande, varm och nära.

torsdag 24 januari 2008

Pianolärarinnan Elfriede Jelinek


I Pianolärarinnan får vi följa Erica Kohut. Hon kan själv inte bli någon stor konsertpianist, istället undervisar hon elever fast hon egentligen bettraktar dem som medelmåttor. Privat så lever Erica lever tillsammans med sin dominanta mamma i ett närmast incestiöst förhållande. Hennes sexualitet har kvävts av hennes dominerande mamma och för att få utlopp för sina begär söker hon sig till Wiens utkanter, där hon går i sexbutiker eller iakktar prostituerade i deras arbete. Saker och ting kommer i sin rullning när en av hennes elever blir besatt av tanken att komma bakom hennes kyliga mur.

Jag kan ärligt säga att det tar tid att läsa Pianolärarinnan. Trots detta hör den till mina absoluta favoriter. Jag älskar böcker med en handling som är svårtolkad, och Jelinek skildrar alltid karaktärer i absurda situationer. Pianolärarinnan är dock inte enbart en rå berättelse om kyla och kvinnlig masochism. Jelinek är något av en SPRÅKKONSTNÄR. Det var bland annat för detta som hon fick nobelpriset i litteratur 2004. Varje sida i hennes böcker är som ett konstblad, och varje mening poesi. Jelinek har dessutom en bitter och ironisk humor som inte går av för hackor. Jag tror att Jelinek hade uppskattat ett möte med Lagerlöfs Fru Sorg..:-)

Det intressanta är också författarens eget liv, social fobi och inte minst det faktum att hon i intervjuer uppgett att hon faktiskt lever tillsammans med sin egen mamma halvårsvis, det andra med sin make.Det ni.
/Amoroso

lördag 19 januari 2008

Röda rummet August Strindberg


Så var Röda rummet avslutad, om än inte med viss möda. Jag kände mig faktiskt lite träffad i slutet, i efterorden när det beskrivs hur de gamla kritikerna inte förstod storheten i verket "De bedömer Röda rummet utifrån sin föreställning om hur en roman ska vara byggd och kritiserar den lösa kompositionen, bristen på handling och frånvaron av en klar och följdriktig utveckling hos Arvid Falk" (299).

Boken får mig främst att tänka på människans personliga ideal, även om jag knappt får ihop vem som står för vilka i boken. Arvid vill bli stor författare och förmår inte sälja sig till förläggare och skriva vad de vill ha. Ygberg däremot, han lyckas och kommer upp sig i samhället, genom att ta de jobb som Arvid vägrar. Men följer han sina ideal och spelar idealen någon roll när han ändå kommit upp sig i samhället? Desto mer intressant är tankar om samhället och om äktenskapet. Här framkommer tankar om att kärleken inte ska "bojas"! För äktenskapet inkränktar ju också på friheten?

Apropå äktenskap
"Lyd naturens stora röster istället för dumma människors. Har inte naturen redan bjudit er i flera år till sin stora fest, som är gudarnas glädje, men samhällets fasa, som fruktar att få betalabarnuppfostringshjälp" (158). Sammanfattning:"Älska som fåglarna utan tanke på bosättning" (158).

Apropå religion
"i fattiga tider behövs ingen frälsning, utan mat, kläder och framförallt ett arbete!" (174). Och dessa kloka tankar långt innan Maslows behovstrappa hade presenterats.

Apropå livsmotto?
"Det är människans skyldighet att lida och arbeta för varandra" (260).

Apropå kampen mellan könen
"Jag hatar henne så djupt man kan, men jag fruktar hennes närhet" (249).

/Amoroso

söndag 13 januari 2008

Kloka ord från Lagerlöfs En herrgårdssägen


Om att utvecklas
"Den som kommer direkt ur graven, tänker milda och ljusa tankar om allt, som lever och rör sig på jordytan" (s.42)

Om att inte känna sig älskad
" Det var värre än en dödsdom. Det var mycket grymmare än en dödsdom. Hon visste var det var likt. Det var så, som då man fällde träd, inte på det vanliga sättet, då man bara högg av stammen, utan då man högg av dem rötterna och lät dem stå kvar i jorden för att självdö. Där står trädet och förstår inte varför det inte får mer näring och saft. Det kämpar och sträva efter att få leva, men bladen blir allt mindre, det skjuter inga nya skott, barken skrumpnar bort. Och det måste dö, därför att det blivit skilt från livskällan" (49)

Om att hjälpa
"Du kan komma så vackert och rörande du, i syner och drömmar och bedja om hjälp, men i verkligheten vill du ingen hjälp ha. Du bara inbillar dig, att ditt lidande är det tungsta på jorden. Men det finns väl andra, som har haft det värre än du" (111).

/Amoroso

onsdag 9 januari 2008

En herrgårdssägen Selma Lagerlöf


En herrgårdssägen handlar om Gunnar Hede, som tappar förståndet och blir galen. och om unga Ingrid, som läker hans själ.

Boken har flera olika motiv och kan läsas ur säkert lika många perspektiv som det finns människor att tolka boken. Utifrån Gunnars perspektiv känner jag att fiolen kan stå som en symbol för många saker, och att fiolen utgör en cirkelkomposition i boken. Fiolen kan vara hans jag. Endast med fiolen i hand känner sig Gunnar stark som människa. Fiolen kan också symbolisera konsten eller friheten. Beröva människan konsten eller friheten och du driver den till galenskap. Gunnar är en musikalisk person, i början av boken mår han bra och utövar det han tycker om mest- musiken! Plötsligt en dag får han veta att hans föräldrargård är i fara, och på något vis måste han tjäna pengar. Han tvingas ge upp det han brinner för- sakta men säkert kommer galenskapen. I slutet är det samma fiol som läker och helar honom. På något vis har vi alltid temat- passionen.
För Ingrid är passionen kärleken. Hon som så många andra tonårsflickor fantiserar om sin egen död. En dag blir hon sjuk, och alla tror att hon är död. Hon begravs levande och vill egentligen inte leva förrän hon hör Gunnar spela på sin fiol. Han väcker henne och hjälper henne upp från sin grav (sitt inre mörker, sin depression?).

Jag är också tacksam för att jag fick komma i kontakt med Fru Sorg. Det är en bitter träffsäker kvinna helt i min smak :-) Till synes en gumma men när man tittar närmare på henne ser hon ut att vara ett listigt djur. I boken gör hon sitt bästa för att få folk att se det eländiga i deras livssituation. Hennes livmotto är alltid att uppmuntra folk att tänka i negativa banor. Läs den här dialogen, hämtad från Runberg

"»Allting är sig likt här på gården?» sade hon.
»Ja, nådig fru Sorg», sade jungfru Stava.
»Ni ha inte planterat några blommor eller satt om några träd? Ni ha inte lagat bron eller skyfflat bort ogräset ur allen?»
»Nej, nådig fru.»
»Det är alldeles, som det skall vara», sade den nådiga frun.
»Ni ha väl inte vågat er på att försöka finna reda på malmådern eller att hugga undan skogen, då den vill växa ner i åkern?»
»Nej, nådig fru.»
»Och inte rensat upp brunnarna?»
»Nej, inte rensat upp brunnarna.»
»Här är ett gott ställe», sade fru Sorg, »här trivs jag bra. Om några år skall här vara så, att mina fåglar kunna få bo i hela huset. Ni är mycket snäll mot mina fåglar, jungfru.
Jungfrun neg ödmjukt vid berömmet. "
Känner inte ni också att Jelinek + Fru Sorg är en alldeles klockren kombination; skulle inte dessa kunna finna mycket glädje i varandra?
/Amoroso

söndag 6 januari 2008

Krigets färger Arkadij Babtjenko


"Jag älskar dig krig... Du är min första kvinna, min första kärlek. Många år har gått, men jag har inte kunnat älska någon som dig. Som artonåring kastades jag in i dig som en naiv pojke, och jag dödades i dig. Och jag återuppstod som en hundraårig gubbe, sjuklig, med nedbrutet psyke och tomma ögon. Du finns för alltid i mig. Du och jag, vi är ett" (Babtjenko 2007, s. 252).

Tänk er att skickas ut i kriget som artonåring. Detta händer ryssen Arkadij Babtjenko, som i sin omtalade bok Krigets färger skriver om sina upplevelser av kriget i Tjetjenien. Varje dag är en kamp för att överleva. De skadas för livet i striderna med den tjejtenska gerillan. Även på den egna sidan är det en hierarki som är svår att förstå, då veteranerna tar ut sin vrede på de värnpliktiga, genom misshandel och utpressning.

"På vår front finns inget broderskap. Remarque ljög. Nu värmer vi varandra med värmen från våra kroppar, men vi är ändå helt ensamma. Det enda som binder oss samman är kriget. Dödandet av människor och kamraternas död. I framtiden kommer vi inte att vilja träffa varandra. Vi känner det redan: det är tungt att träffa en människa som känt dig när du var ett djur, att le och klappa honom på axeln. Vi tycker inte om varandra. Kärlek, tillgivenhet- de orden är inte av den här världen. Känslan som vi hyser för varandra står högre än kärleken, men den är omöjlig att beskriva, på ryska finns helt enlelt inga begrepp för tillgivenheten mellan två varelser sm ör dömda att dö tillsammans- den känslan är bara möjlig här" (Babtjenko 2007, s. 200).

Jag undrar vad det gör med en människa att befinna sig i krig. Jag undrar hur de stänger av sitt inre för att kunna döda och se andra försvinna? Det som jag upplever att Babtjenko inte förmår skriva om, är hur han själv dödar människor. Han kan ge väldigt levande beskrivningar av hur hans vänner tas ifrån honom, men när det gäller de egna handlingarna blir distansen tydlig. skickas ut i kriget i Tjetjenien, och här skriver han om sin kamp för att överleva.
/Amoroso
Gadgeten innehöll ett fel