torsdag 26 februari 2009

Minaret Leila Aboulela


Najwa är osynlig. Som hembiträde åt en familj i London måste hon anpassa sig, och alltid vara till hands utan att avslöja hur hon själv känner. Med sin klass och sin slöja finns hon knappt. Annat var det förr. Tjugo tidigare tillhörde hon överklassen i en rik familj i Sudan. Därefter rasade allt samman. En riktig bladvändare och en underhållande inblick i hur det kan vara att vara muslim i dagens västerländska samhälle, inte minst hur muslimer betraktar varandra. Den varma tonen påminner om den i Flickorna från Riyadh.

måndag 23 februari 2009

Gustaf Fröding - Guitarr och dragharmonika

Frödings första diktsamling, från 1891. Jag slås av hur den uppsluppna livsglädjen kan bytas i total dysterhet. I samlingens första delar finns lekfullet…

Klar låg himlen över viken,
solen stekte hett,
och vid Haga ringde Hagas
gälla vällingklocka ett.
Brunnskogs kyrka stod och lyste
som en bondbrud, grann och ny.
Över björkarne vid Berga
som ett hattflor på en herrgårdsfröken
svävade en sky.

…och stämningsfullt, effektiva rimmade dikter:

Bjällklangen dallrar och faller och stiger,
suset är stilla och vilar i ro,
skogen är kvälltung och sömnig och tiger.
Endast den vallande
låten går kallande
fram genom nejden kring myr och mo.

Sedan kommer andra inslag, ”hans läppars kvalfullt bittert sorgsna skälvning” – vilken adjektivstapling!. Årstidernas ankomst tecknas i gråblek akvarell:

Satte jag mig på bergets kam,
spejade ut över fjärden,
såg, huru solen i väster sam,
långt, långt i väster gick färden.
Tiden förgår,
nyss var det vår,
snart ligger höst över världen.

Här är hästar skjutgamla, det ekar av folkvisetoner och språkglädje. Flera dikter är värda att återvändas till och hela denna debutdiktsamling är läsvärd, särskilt när odödliga existensord dyker upp:

Och människan vandrar på jorden om
och ingen vet, varifrån hon kom,
och ingen vet, vart leden bär,
och ingen vet, vad livet är.
Men fram genom långliga strider
det dagas väl bättre tider,
då ingen är ond och ingen är god,
men bröder, som kämpa i ondskans flod
och räcka varandra handen
att hjälpa fram till stranden.

fredag 20 februari 2009

Inte längre människa Osamu Dazai


Om lidandet har ett ansikte så har jag funnit det, kolla in bilden. Inte längre människa handlar om Yoko som ända sedan barndomen varit tillbakadragen och oförmögen att komma andra nära. Han har tidigt lärt sig att hålla distans till andra människor, genom att vara rolig. Till sist är han så trött på sig själv och andra människor att han måste bort. Men kan vi fly från oss själva? Tidlöst motiv, känns lika modern nu som då. Författaren själv var ju inte så pigg. Som en av japans största författare var han mycket produktiv, men emellan skrivandet ägnade han största delen åt att försöka ta livet av sig. På femte försöket lyckades det.

Sex memos har mycket intressant i sin utgivning. Jag blir bland annat sugen på Saki Storljugarna och 19 andra sanningar. Den där kattberättelsen låter intressant. Jag har alltid varit övertygad om att katter i själva verket är lite smartare än oss andra vanliga dödliga..:-)

tisdag 17 februari 2009

Selma Lagerlöf – Kejsarn av Portugallien

Språket i Kejsarn av Portugallien är vackert, ibland alltför vacker. Detta är en en väldigt ”romantisk” historia, som i den litteraturhistoriska termen romantik. Selma Lagerlöf tillhörde den generation av författare som införde nyromantiken i Sverige efter en tid av realism.

Här berättas om faderskärlek som övergår förståndet och som, när den sviks, får förståndet att försvinna. Det är känsloladdat och det är svårt att inte svepas med, det är ofta svårt att läsa. Lagerlöf verkar ha dragits till de misslyckade existenserna och porträtterar dem med en blandning av grymhet och ömhet. Jan är en fattig torpare som tror sig vara kejsare och förmer än andra. Finns det något mer förödmjukande? Själv är han bortom skammen, men det känns ofta plågsamt att läsa. Omgivningens förakt når inte Jan, men det bränner i mig.

Kejsarn av Portugallien ger mig ungefär samma intryck som Gösta Berlings saga: en bra bok, men jag är egentligen inte rätt läsare. De behöver någon som älskar dem mer reservationslöst än vad jag förmår.

söndag 15 februari 2009

August Strindberg – Fröken Julie

Fröken Julie är en naturalistisk och avskalad pjäs. Det finns en omvärld som vi inte ser, men tydligt vet att den hotar. Det finns bara tre karaktärer: förnäma Julie, hennes fars betjänt Jean och kokerskan Kristin. Mellan Julie och Jean utspelas en maktkamp och ett erotiskt spel. De berättar om sina drömmar som är väldigt symboliska: Jean klättrar i träd men kommer aldrig ens till första grenen, medan Julie sitter på en hög pelare och låter sig falla. Hon kan inte hålla sig kvar på de höjder där hon av arv har placerats.

Detta relationsdrama är fullt möjligt att tolka med moderna glasögon. Strindberg ville visa att kvinnor är lägre stående, vilket också uttrycks väldigt tydligt i förordet, men för en nutida läsare visar pjäsen bara på kvinnoförtryck. Jean är en karaktär som det idag är svårt att hysa någon sympati för. Det är också svårt att förakta Julie, den ”fallna kvinnan”. Visserligen är hon odräglig i början, men sedan träder min medkänsla in.

En sak som slår mig är hur Jean kallar den kvinna han nyss sade sig älska för ”hora”, eftersom han har fått som han vill. Den förolämpningen påstås ofta vara modern och inlånad från andra kulturer med andra värderingar – men för Strindberg verkar detta ord ha varit lika naturligt som om Fröken Julie utspelades i en nutida skolkorridor. Den inställning till kvinnan som ligger bakom tillmälet fanns 1888 och har ännu inte försvunnit.

Trots daterade inslag är det omöjligt för mig att ogilla Fröken Julie. Vilken kraft! Vilken skildring av spelet människor emellan! Även om man inte bör glömma bort att ifrågasätta både nutida och gamla texter måste man också låta sig dras med i den förtrollning som Strindberg skapat.

fredag 13 februari 2009

Karin Boye - Kallocain

Karin Boyes femte bok är en framtidsvision som utspelar sig på 2000-talet. Den värld som Boye diktar upp verkar som en diktators önskedröm. Alla invånare kallar varandra ”medsoldater”, barnen tas ifrån sina föräldrar för att sättas i läger där de uppfostras, Staten har övervakningskameror till och med i sovrummen, ingen visar några känslor vad som än händer, makar anger varandra, äktenskapet finns till bara för att producera nya bara. Allt som görs, görs till Statens ära. Individen har gett upp sin egen frihet för Statens skull. Det enda man inte har kunnat kontrollera är människans innersta tankar, känslor och hemligheter. Det vill säga, hittills - för nu är den tiden förbi. Leo Kall har uppfunnit drogen kallocain som får människor att avslöja allt de vill tiga med.

Själv är Leo en näst intill perfekt medsoldat. När han gör något gör han det av kärlek till Staten. Han avundas de som får dö för Statens skull. Hans enda brist är att han saknar sin äldsta son, som satts i barnläger, och att han ibland kan lockas till medlidande. Det är skrämmande att se hur lojal han är mot den stat som tagit ifrån honom hans frihet, hur han ser alla uppoffringar för statens skull som en ära.

Nu blir det Leo som får hålla i sprutan när kallocainets verkningar undersöks, först på människor som vigt sitt liv åt att vara försökspersoner, sedan på brottslingar. Det han möter i människan äcklar och upprör honom – alla tycks ha en kärna av statsfientlighet och uppror inom sig. Ingen har ett obefläckat samvete. Så småningom börjar han fascineras av det han möter inom människorna. Från att ha varit en lojal medsoldat som skämts för sina brister och försökt utplåna dem hos sig själv, förvandlas han till en man med hemligheter. Kallocainets skapare drömmer mardrömmar om att själv få kallocain insprutat i blodet.

Boye skildrar hur man aldrig kan utplåna människors känslor och vilja att vara fria. Språket är enkelt, varken ungdomligt eller gammaldags, men däremot var det väldigt torrt. Karin Boye är ändå en poet av rang och jag hade väntat mig något mer, ett målande språk som inte bara berättar en historia. Kanske är det medvetet anpassat till forskaren som står för berättandet, men det känns ändå som en brist i denna tankeväckande dystopi.

torsdag 12 februari 2009

Kvinnor och äppelträd Moa Martinson

En resa in i arbetarklassens hårda miljö för att få vardagen att gå runt i början av 1900 talet. Redan i bokens inledning sätts ribban. I förordet av Ebba Witt Brattström kan vi läsa att Moa irriterat sig något sanslöst på Arthur Lundkvists stycke "Fars" där kvinnan skildras negativt i olika termer, t.ex då hon beskrivs ha "feta hängbröst". I kvinnor och äppelträd, har mor Sofi fött femton barn, och kroppen har förståligt nog fått en del stryk. Den enda lilla lyx Mor Sofi unnar sig är att varje vecka gå och bada tillsammans med sin bästa väninna. Här tar Moa tillfället i akt och gör en härlig parodi på Lundqvist genom att beskriva Sofis slitna kropp in i minsta detalj.

Läs för övrigt den helt otroliga förlossningsberättelsen. Hör föder kvinnorna ensamma och fteråt finns det minsann ingen tid för återhämtning, utan den övriga familjen står pockande utanför dörren för att de vanliga sysslorna har halkat efter.

Martinson var en av de första att skildra att även kvinnor har en sexualitet. En av bokens riktiga höjdpunkter är när en av kvinnorna vaknar upp mitt i natten, för att upptäcka att hon har fått en våldsam lust att förföra sin man på andra sidan av sängen. Denna plötsliga längtan är förstås helt SKANDALÖS och måste ältas fram och tillbaka tills man som läsare (idag) nästan vrider sig av skratt :-)

tisdag 10 februari 2009

Charlotte Brontë – Jane Eyre

Prästdottern Charlotte Brontë växte upp tillsammans med sina systrar Emily och Anne. Isolerade på den engelska heden levde de i sagovärldar, läste Lord Byron och skrev romantisk poesi. Under manliga pseudonymer debuterade systrarna med en gemensam diktsamling (som sålde i två exemplar) och gav senare ut romaner som gjort djupa avtryck i litteraturhistorien. Charlottes debutbok Jane Eyre blev en skandal – och alltså en bästsäljare. Än idag hittar Jane Eyre ständigt nya läsare.

Romanens huvudperson Jane växer upp som förödmjukat fosterbarn i en familj utan kärlek. Tio år gammal skickas hon till en skola där eleverna vanvårdas och tvingas svälta. Åtta år senare tar Jane tjänst som guvernant och förälskar sig snart i Mr Rochester, fadern till det oäkta barn hon undervisar. Länge leker han med henne, avvisar i ena stunden och kräver närhet i nästa, men till sist får hon veta att hennes känslor är besvarade. Trots stora skillnader i ålder och klass förlovar de sig. Lyckan verkar fullständig – men någonting är helt fel.

Övergrepp, våld, misär och sjukdom skildras på ett realistiskt sätt. De noggranna miljöbeskrivningarna har drag av både realism och romantik, medan de heta känslorna och mycket av intrigen är helt igenom romantisk. Här förekommer otroliga sammanträffanden, övernaturligheter och skräckromantiska inslag. Ofta är blandningen av olika stilar alldeles lagom och till det bästa; Jane säger själv om människor att ”Känsla utan förnuft är en mycket vattnig dryck, men förnuft som inte mildrats med känsla är alltför beskt och torrt att svälja”.

Karaktärerna i Jane Eyre beskrivs mycket ingående. I centrum står självklart Jane, men även Mr Rochester. Snarare än att vara någon drömprins på vit springare är han obalanserad och ibland grym, visserligen älskvärd men lika ofta en tyrann Jane är en vanlig människa, men med egenskaper som gör henne till en ovanlig romanhjältinna: hon står på sig, vägrar bli kuvad, kräver jämlikhet.

Temat i Jane Eyre är kärlek, men med en vinkel som fortfarande är i allra högsta grad aktuell: Hur älskar man utan att ge upp sin frihet?

Jane Eyre
är förhållandevis modern i sin samhällskritik och sina frågeställningar. Denna artonhundratalsroman är både läsvärd och intressant – absolut värd sin status som klassiker. Jag kommer att läsa fler av Charlotte Brontës böcker.

Läs en annan recension av samma bok hos Paperback Lover

söndag 8 februari 2009

Shakespeare - Kung Lear

Det stormar och rasar om Shakespeares välkända tragedi Kung Lear. Monologerna spottar fradga, ingen sol syns – men blixtar skingrar mörkret. Bävande och skräckslagen måste åskådaren följa de invecklade turerna i handlingens dans. Ingenting kan vi göra för att skona vare sig gestalterna eller oss själva. Skådespelet är bara en skenbild. Samtidigt vet vi att ondskan som skildras finns i oss alla.

Pjäsen, från 1605, utspelar sig i Britannien under riddarnas tidsålder. När vi träder in i handlingen ska den åldrade kungen dra sig tillbaka och dela landet mellan sina tre döttrar. För att avgöra hur stort varje dotters arv ska bli ber han dem att klä sin faderskärlek i ord. Goneril och Regan smickrar honom djupt, men Cordelia tiger. I förtvivlan landsförvisar kungen henne – men snart lär han sig att äkta känslor inte skryter.

Intrigerna fortsätter, falskspel gör det omöjligt att skilja vän från fiende, förklädnaderna är många och alla inblandade har dolda motiv som driver dem över sina gränser. Snart är tragedin fulländad.

Dramats karaktärer är både många och mångsidiga. De förråder och förlåter, de missbrukar makten och skyr inga medel för att nå sina mål. Den helt igenom godhjärtade Cordelia känns minst intressant, men hon är samtidigt en oumbärlig ljusglimt. Två dystra repliker sammanfattar hela pjäsen: ”Vi är för gudarna vad flugor är för vilda pojkar. För sitt nöjes skull slår de ihjäl oss” och "Gråtande kom vi till världen. Vi gråter för att vi kommit hit till denna skådeplats för narrar". Sådan är den världsbild som Shakespeare målar upp.

Kung Lear är plågsam att läsa, både på grund av tragiken och det kompakta språket. Innehållet känns tidlöst och tankeväckande – men inte formen.

En vinterdagbok Emmanuel Bove


En sann pärla från 1930 talet finner vi i Louis Grandevilles omsorgsfulla dagbok, då han under fyra månaders tid skriver från hjärtat om vad som händer i hans döende äktenskap. Kritiskt granskar han sin fru och noterar in i minsta detalj alla hennes egenskaper och brister. De långa bittra analyserna, byts ibland ut i långa monologer av självrannsakan, anklagelser och häftiga dispyter. Paret har börjat sin dödsdans, och ju mer han hatar och gör henne illa, desto mer kväver han sig själv tills det inte längre finns något kvar som kan kallas för äktenskap.

Lysande roman, vilken dialog och vilka intriger bakom den ansträngda tystnaden! Bove känns som en alldeles förträfflig mix av Strindbergs Dödsdansen, Edward Albees Vem är rädd för Virginia woolf och inte minst Zoe Hellers knivskarpa iakttagalseförmåga som Barbara står för i Anteckningar från en skandal. Jag är djupt imponerad av skildringen av detta mörka äktenskapliga helvete. Ytterligare en bonus för årets allra vackraste bokomslag?!

fredag 6 februari 2009

Sofokles – Antigone

En regnig dag bjuder jag hem Antigone, sätter mig i läsfåtöljen och låter henne berätta sin historia; en komplicerad tragedi som tar sin början när kung Oidipus dör. Hans söner Eteokles och Polyneikes ska tillsammans regera över Thebe, men Eteokles vägrar dela med sig av makten och en tvekamp mellan bröderna slutar med att båda dör. Den nye kungen Kreon ger Eteokles en kunglig begravning men låter Polyneikes kropp slitas sönder av fåglarna. Han kungör att den som begraver Polyneikes kommer att dömas till döden.

Antigone är de dödas syster som vägrar lyda kungens ogudaktiga order. Hon kastar jord över sin bror och grips på bar gärning. Antigones fästman Haimon, Kreons son, bönfaller sin far att låta henne leva – men kungen låter sig inte övertygas. Han för Antigone till en grotta och försluter dess ingång så att hon ska svälta ihjäl därinne. Och allt detta är bara början...

Under läsningen slår det mig vilken stark personlighet Antigone är. Hon trotsar utan rädsla makten och låter sig aldrig kuvas. Antigone sätter dem hon älskar före fosterlandet, sin egen känsla för moral före kungens befallning. Där hennes syster Ismene väljer att finna sig i sin roll som kvinna och inte gå emot männens vilja, handlar Antigone på det sätt som hon anser vara rätt – om det så ska kosta henne livet. Denna civila olydnad framstår som ett ideal, men är samtidigt så fanatisk att det blir obehagligt.

Kung Kreon säger ”Mig styr i detta livet ej en kvinna” och förväntar sig att sonen Haimon ska lyda honom istället för att följa sitt förstånd och sin kärlek. Jag har alltid föreställt mig att kvinnoföraktet, fosterlandskärleken och den blinda lydnad som Kreon förespråkar var ideal i de antika samhällena, men samtidigt är budskapet i Sofokles pjäs det motsatta. Antikens Grekland måste ha varit betydligt mer demokratiskt och öppet än jag väntat mig.

Amorosos recension finns att läsa i Litteraturas arkiv

(En gammal text ur byrålådan - fler kommer att dyka upp framöver. Publicerad appropå en utmärkt recension av Sofokles mer berömda pjäs Kung Oidipus.)

tisdag 3 februari 2009

Fredrika Bremer – Famillen H***

Famillen H*** publicerades 1830 och skulle kunna kallas för Fredrika Bremers debutroman (det är egentligen lite mer komplicerat än så, men låt oss strunta i det). Bremers bok utgavs anonymt, men snart hade hennes identitet uppdagats. Därefter följde ytterligare åtta böcker, av vilka Grannarne, Hemmet och Hertha tillhör de mer kända.

I Famillen H*** får vi följa en familj - fader, moder, tre söner, tre döttrar och en fosterdotter. Den som för ordet är inte familjemedlem, men inte heller anonym och allvetande. Den aktiva och subjektiva berättarrösten tillhör istället Beata Hvardagslag, en tjänsteande som hjälper till med stort och smått. Beata framträder starkt, fastän hon förtäljer ytterst lite om sig själv.

Dottern Emilia är förlovad och ska snart gifta sig, men har börjat tvivla på om hennes val är rätt. Hennes kval är befängda i allas ögon, eftersom den tilltänkte inte skulle kunna vara mer sympatiskt, men ger ett vittnesmål om hur utsatta de unga männen och kvinnorna var. De som ville gifta sig fick aldrig ingående lära känna sina tillkommande och var tvungna att signera äktenskapskontrakt som med dåliga villkor band särskilt kvinnorna vid en äkta hälft som kunde visa sig vara helt fel.

Julia, en av Emilias systrar, bryter sin förlovning när klarsynen fått henne att inse sin fästmans brister. Trots att hon inte ens signerat något kontrakt ses hennes handling som oförsvarlig. Även den äldste sonen håller på att gå miste om faderskärleken när han blir kär. Kvinnan han förälskat sig i är en "ängel" och högaktas av alla, men hennes familj är så olämplig att ett parti verkar otänkbart. Omöjlig kärlek är livsfarlig, för honom men ännu mer för fosterdottern Elisabeth. Blind och alltid på gränsen till vansinne är hon en tragisk-romantisk karaktär, även om boken som helhet brukar räknas som Sveriges första realistiska roman.

Famillen H*** är underhållande och skriven med ett levande språk. Den är inget mästerverk, men ändå läsvärd.

Adams revben Nuruddin Farah


Här kommer äntligen Nuruddin Farahs debutroman ut på svenska, utgiven av Bonniers. Adams revben är en stark och engagerande feministisk skildring om en ung kvinna i Somalia, och de orättvisor hennes liv innebär bara för att hon är kvinna. Ebla flyr undan från sin nomadby bara för att slippa bli bortgift till den man som det är bestämt att hon ska gifta sig med. Vi följer henne på vägen till Mogadishu och hennes väg kantas ständigt av att vara kvinna= köpvara. Hon har levt så skyddad och isolerad, och när hon nu ska ge sig ut i den verkliga världen är hon inte bekant med begrepp såsm samhälle, klass och politik. Det hon känner inom sig och det förtryck hon vill stå upp mot är dock högst äkta. Det märks att författaren ifrågasätter tvångsgiftermål, och och inte minst skildras ingående det helvete som kvinnlig omskärelse ger upphov till, på ett vis som jag inte tidigare läst inom afrikansk litteratur.

Romanen är klassad för vuxna men språket öppnar upp för att även passa ungdomar med intresse för kvinnors villkor runt om i världen.

"Gud skapade kvinnan av ett böjt
revben och den som försöker
räta ut det knäcker det"

Afrikanskt ordspråk

söndag 1 februari 2009

Månadens nobelpristagare 2008 Jean-Marie Gustave Le Clézio


Motivering till Nobelpriset

“uppbrottets, det poetiska äventyrets och den sinnliga extasens författare, utforskare av en mänsklighet utanför och nedanför den härskande civilisationen”

Om författaren


Jean-Marie Gustave Le Clézio är född och uppvuxen i Nice. Föräldrarna var engelska medborgare med rötter i Bretagne och på Mauritius i Indiska oceanen. Vid andra världskrigets utbrott verkade fadern som brittisk fältläkare i Nigeria och på grund av krig kunde inte familjen förenas förrän 1948, då modern tog med sig de båda sönerna på en flera månader lång båtresa till Afrika. Detta blev för författaren ett möte med två främmande världar, fadern och Afrika. Respekten för allt som är annorlunda, utanförskap och rotlöshet blir hädanefter återkommande motiv i hans författarskap.


Årets klokaste ord?

"I Europa lever man i en bubbla och tror att allt är serverat- och att man kan fortsätta leva på rikedomar från tredje världen. Man kommer att fortsätta utvinna kol och uran och fossila bränslen. Man tror att man ska kunna fortsätta leva så en lång tid framöver. Då är man ju blind, det är vanvett. Det finns ett berömt tal av indianhövdingen Seattle. 1850, när han slutit fred med amerikanerna, sa han -världen som jag ger er är mycket ömtålig. Jag säljer den inte till er för hur ska jag kunna sälja luften och vattnet, solgrittret i sjön och flodens brus. Jag ger er allt detta. Men det är mycket omtåligt och kan lätt bli förstört. Man kan inte skriva utan att ta hänsyn till allt det här. Litteraturen är som en sång i samklang med bergen, växterna och haven. Den torftiga sång som människan kan frambringa för att få vara en del i den här världen, där allt hänger samman."
UR K special Jean-Marie Gustave Le Clézio 10/12

Afrikanen

Med bakgrund av dessa ord gav sig Amoroso in i Afrikanen, Le Clézios egen historia om hur han som åttaåring kommer till Nigeria för att träffa sin pappa, som arbetar som läkare i den afrikanska bushen. Ett porträtt av Afrika men lika mycket ett porträtt av författaren själv.

"Det var här, i detta landskap, jag levde mitt fria, vilda, nästan farliga liv. En rörelsefrihet, en frihet i tanke och känsla som jag aldrig senare har erfarit" (Le Clezio Afrikanen s.16)

En oändligt vacker skildring av att leva i samklang med naturen.

"Som barn brukar man inte ord, och orden förbrukas inte. Det är en tid jag lever långt ifrån adjektiv och substantiv. Jag kan inte säga eller ens tänka: imponerande, ofantlig, kraft. Men jag kan uppleva vad orden avser. Hur trädens raka stammar sträcker sig mot natthimmelns kupol däruppe och hur bladverket sluter sin tunnel kring den blodröda laterivägen mellan Ogoja och Obudu, jag erfar starkt de nakna kropparna som glänser av svett i byarnas gläntor, kvinnornas breda former, barnen som hänger vid deras höfter, allt detta som bildar en äkta och sammanhängande helhet"
(Le Clézio Afrikanen s.8f)

Öken

Efter denna så lyckade inledning var förväntningarna höga på Öken, den plats där liv och död möts. Vi får där följa Nour, en arabisk pojke som följer sitt folk på flykt undan de franska trupper som satts in för att utrota hans folk. En naken skildring av en politik som tycker sig ha mer rätt att finnas till än andra. Som så många liknande skildringar berikas alltid läsningen om man tidigare har läst Sven Lindqvists Utrota varenda jävel och Joseph Conrads Mörkrets hjärta.
På samma plats som Nour, fast under en annan tid lever Lalla, en nomadflicka som också hon lever i samklang med naturen. Då alternativet blir att giftas bort med en man hon inte älskar, flyr hon utomlands, ända till Marseille där hon försätts i slumkvarteren. Här, där människornas villkor på många vis är lättare än de är i öknen, blottläggs människans verkliga ensamhet. Lalla längtar tillbaka till den plats där hon var fri.

"En dag skall korpen färgas vit, havet skall torka in, man skall finna honung i kaktusens blomma, man skall bereda en mun inte längre bära gift och gevärskulor skall inte längre bringa död, ty den dagen lämnar jag min älskade..."
(Le Clézio Öken s.375).

Vackert skriven, men det är någonting som inte förmår riktigt att engagera mig. Inte förrän jag läste Horaces tal förstod jag var det var. Jag är helt enkelt van att göra en djupdykning i karaktärers inre. Le Clézio är istället känd för att använda sina karaktärer för att vi ska se och uppleva världen genom deras ögon, inte för att vi ska få veta allt om dem. Känner ni av det när ni läser honom?

Allt är vind

Amoroso, efter dina naturupplevelser via Clézio kommer här Miss S kommentarer kring hans bok "Allt är vind".

Här är huvudpersonen författarens alter ego Jean och hans berättelse om en släkt, hans släkt . Genom familjen får vi ett stycke fransk historia, från franska revolutionen fram till 60-talets Frankrike med kriget mot Algeriet. Jean blir starkt påverkad av besöken hos sin gammelfaster Catherine. Hon lever kvar i det förgångna och berättar familjens och släktens historia från revolutionens Frankrike och hur de utvandrar till Mauritius. Hon är den enda kvarvarande länken bakåt i släktens historia. Faster Cathrine drömmer sig ofta tillbaka till barndomen och uppväxten på Mauritius och hur de snabbt och snörpligt fick lämna ön och ge sig tillbaka till Frankrike. Jean blir äldre och besöken hos faster Cathrine blir allt färre, samtidigt som han försöker hitta sin egen väg i livet.

Det är 1960-tal och Frankrike är i krig med Algeriet och han gör allt för att skjuta upp värnplikten och blir skickad till Algeriet. Jean fortsätter sina studier och får via vänner historier från kriget och blir direkt påverkad. Jean känner sig alltmer instängd i hans hemstad bestämmer sig för att åka till London för att läsa till läkare, fortsätter sedan vidare till Mexico och hamna mitt i studentupproren.

Språket är tydligt, enkelt och avskalat. Men varför kändes det som om jag hade missat något? Men när jag läste talet och fick förklarat för mig hur han använder karaktärerna i sina böcker tändes ett ljus. Funderar på detta när ni läser Clézio . Nu är jag mer nyfiken än tidigare på Clézio och skulle nu vilja läsa hans andra böcker.

Tidningar skriver:
Svd, DN, Aftonbladet, Expressen

Bloggare skriver om Le Clézio:
Snowflakes in the rain, Snowflakes in the rain (febern) Paperback lover, Camillas blogg, We tell ourselves stories in order to live, Ango, Bokmania, Kerstins krumelurer, Occident, Every Kinda People, Snowflakes in rain, Jahaja, Boktoka, Dopplereffekten, Betraktelser från omvärlden, Bokbloggen, Punschapan, Ewacarins blogg, Aronjakob, Thentes bokblogg, AnnikaMarusarz,
Gadgeten innehöll ett fel