söndag 28 december 2008

Onåd J.M Coetzee


I romanens början inleder en vit medelålders universitetslärare i Kapstaden, en affär med en av sina studenter. Eller en affär är kanske att ta i? Kärlekshistorien baserar sig på hans behov och själva akten känns mer eller mindre som en våldtäkt? Skandalen är snart ett faktum, och mannen sparkas från sin tjänst. Han reser till ett betydligt lugnare liv, på sin dotters gård i en annan del av Sydafrika.

Men i området som nästan helt befolkas av svarta håller maktbalansen på att skifta. En dag kommer tre män in på gården, och deras handlingar skändar Lucy för livet. Trots detta vägrar hon att ge upp. Kvar lever hon i en slags onåd, och stiger allt djupare in i mörkret.

Apartheidssystemet och skillnaderna vita/svarta känns oerhört påtagbara, och Coetzee har valt en vit berättare. Jag tycker Coetzee hela tiden laborerar i "Joseph Conrad anda" med konceptet "Det mörka Afrika". Invånarna skildras som buskiga våldsmän samtidigt som landet beskrivs som primitivt och underutvecklat? Någon mer som reagerar på eventuella influenser från Mörkrets hjärta?
/Amoroso

tisdag 23 december 2008

Franz Kafka - Processen

- Även de här flickorna hör till domstolen.
- Hur? frågade K., ryckte huvudet åt sidan och såg på målaren. Men denne satte sig igen på sin stol och sade, till hälften på skämt, till hälften som förklaring:
- Allting hör ju till domstolen.

Jag har aldrig varit så förtjust i Kafka, vare sig Förvandlingen eller hans övriga noveller. Inte heller Processen får mig att uppge lyckosuckar. Romanen känns som en uttänjd novell - det som kunde ha varit spännande blir bara gäsptråkigt.

Ändå finns här mycket intressant: upphävd logik, många tolkningsmöjligheter, en surrealistisk drömkänsla, perverterade inslag. Här ges många trådar att spinna vidare på, men inga färdiga svar. Det är mycket möjligt att tolka Processen psykologiskt, sociologiskt eller religiöst. Domstolen kan vara överjaget, det antisemtiska samhället eller Gud.

Personligen brukar jag morra så fort någon nämner ordet psykoanalys, men här finns onekligen många lockande möjligheter att tolka freuduianskt. Vad sägs om att domstolskanslierna alltid ligger på bostadshusens vindar, eller att K. hör stönanden från ett förrådsrum, öppnar dörren och upptäcker en läderklädd pryglare som piskar två män? Hm...

Processen är inte njutbar, men definitivt läsvärd.

måndag 22 december 2008

Virginia Woolf - Mot fyren

Jag gillar verkligen Virginia Woolf - hennes metod, språk, liv och originalitet. Ändå tycker jag att Mot fyren är hejdlöst tråkig. Jag blev inte alls belönad så som jag blivit av Mrs Dalloway och Jacob's Room. Det kan bero på översättningen, det kan bero på att jag stressade mig igenom boken under en enda dag. För jag förstår ju vad som borde ha varit tjusningen.

Mot fyren (To the Lighthouse) publicerades 1927 och räknas som ett av Virginia Woolfs främsta verk. Intrigen är – som så ofta hos VW – ganska obefintlig. Familjen Ramsay vistas i en stuga på Isle of Skye sommaren 1910. Den yngste sonen vill till fyren tvärs över bukten, men utflykten blir aldrig av eftersom vädret trilskas. Först tio år senare, efter första världskriget, återvänder spillrorna av familjen och ror till fyrtornet.

En central bifigur är den androgyna målarinnan Lily Briscoe som vägrar gifta sig. Lily är förälskad i Mrs Ramsay. I avbildningen av makarna Ramsay och deras relation har VW inspirerats av sina egna föräldrar.

Hoppen mellan inre och yttre skeenden är ibland hisnande, men jag störs av att översättaren har normaliserat Woolfs innovativa språk:

”När professor Ramsay en mörk morgon kom stapplande i en korridor sträckte han ur armarna, men mrs Ramsay hade dött helt plötsligt under natten och han sträckte ut dem förgäves” eller “Mr Ramsay, stumbling along a passage one dark morning, stretched his arms out, but Mrs Ramsay having died rather suddenly the night before, his arms, though stretched out, remained empty”.

“Detta var hennes mans älsklingsutsikt, sade hon och stannade och hennes ögon blev djupare grå” eller “That was the view, she said, stopping, growing greyer-eyed, that her husband loved”.

Om du vill läsa Mot fyren, läs på engelska. Långsamt.

söndag 21 december 2008

Kortfattad kinesisk-engelsk ordbok för älskande Xiaolu Guo


Den kinesiska 23:åriga Zhuang kommer till London för att lära sig det engelska språket. Zhuang är med ens ensam i ett nytt land, där hon inte kan ett ord av språket och alla beter sig märkligt. Snart träffar hon en man, och han blir den enda tryggheten. En helt fantastisk bok, fylld av alla dessa kulturella skillnader i syn, traditioner och sätt att betrakta livet, som får en att genast vilja läsa om boken.

En stor bonus är språket; Zhuang stapplar sig fram, som läsare får vi väga hennes ord med omsorg för att förstå henne, på samma vis som hon vänder ut och in på sig själv för att förstå engelsmännen. Inte bara vad de säger, utan hela deras sätt att fungera. Humoristiskt och naturligtvis mycket dråpligt.Kärlek i Kina betyder uppenbarligen inte detsamma som i England. Vi möter en ung kvinna, som måste lära sig att alltmer stå på egna ben och boken är inte bara ett sökande efter språk- utan framförallt identitet och mening. Absolut något av det starkaste i läsväg i år!
/Amoroso

onsdag 17 december 2008

Utanför dörren Wolfgang Borchert


Utanför dörren är en efterkrigsskildring, en uppgörelse med nazismen och det krig som fråntar människan alla drömmar. Wolfgang Borchert blir symbol för en hel generation av unga män som skickades ut i ett meningslöst krig och återvänder inte längre som människor.I pjäsen "Utanför dörren" står författaren i dialog med den Överste som fläckat ner så många liv. Livet som soldat skildras som det är. I "Min bleka bror" står soldaten och skäller ut ett lik, för att han i döden ser så rädd och ynklig ut. Det finns helt enkelt inte något tappert och ärofyllt med att vara soldat. Alla de drömmar som slogs i dessa män, försvann när de såg verkligheten. För de som överlevde och kom hem, fanns bara alla dessa röster i natten, skulden och sorgen.Få mer tips om Kultur från Öst

"När kriget var slut kom soldaten hem. Men han hade inget bröd. Då såg han en som hade bröd. Honom slog han ihjäl. Du får väl inte slå ihjäl någon, sa domaren. Varför inte, frågade soldaten" (39).

/Amoroso

söndag 14 december 2008

Lust Elfriede Jelinek


I jämförelse med Bataille tycker jag nog inte att Lust överträffar Ögats historia i äckel och olustkänslor. Men det är en annan nästan råare ton. Vi möter män som i äktenskapet tycker att de äger kvinnors kroppar. De har rätt att gå över dem närhelst lusten faller på (och det gör den ofta). Jelinek är en ordkonstnär i sann bemärkelse och hon finner oändliga variationer och omskrivningar på hur männen tar sig an kvinnorna. Bisarr och vardagså, en sann källa till frustration (VARFÖR inte bara gå???)
/Amoroso

lördag 13 december 2008

Joseph Conrad - Mörkrets hjärta

Det skulle vara intressant att rödmarkera alla omnämnanden av svart och vitt i Josephs Conrad klassiska roman från 1902 - de orden återkommer på nästan varje sida. Dessa två nyanser, liksom titelns mörker, nämns så ofta att jag nästan blir trött på dem. Samtidigt är de bärande bjälkar i romanens laddade stämning och ambivalenta symbolik. Ingenting är enkelt här. Mörkrets hjärta är mer skönlitterär än politisk.

"Infödingarna" skildras som primitiva, vildar, djur. En svart man som lärt sig sköta en ångpanna liknas vid en hund som går "på bakbenen klädd i byxor och hatt med fjäder". Tanken på att "de var människor som vi själva" är "spännande", men mellan svarta och vita finna bara "en avlägsen frändskap", menar berättaren Marlow.

Mörkrets hjärta är fruktansvärt tung. Ett kompakt mörker utan ljuspunkter. Det mest aktuella inslaget Mörkrets hjärta är skildringen av den fullständiga och fruktansvärda gränslöshet som inträder när "ingen välment granne hörs viska: Vad ska folk säga?". Européernas grymma och meningslösa slakt på Afrikas urbefolkning skildras utan försköning. "En vettlös snikenhet förpestade alltsammans, som en likstank". Kolonisatörerna vill "roffa åt sig skatter", med lika mycket moral som "tjuvar som spränger ett kassaskåp".

Det märks att Conrad inte har gått på klichéerna som användes för att rättfärdiga utsugning och slaveri. Romanens mest fängslande och skrämmande gestalt - Mr Kurtz - drivs av både "avsky och trånad" inför det vilda. Hans närkontakt med ursprungsbefolkningen beskrivs som en sexualakt och han har "överskridit gränserna för tillåten åtrå". Innan han reste till Kongo skrev han en artikel om hur den vite mannen skulle förbättra och förädla Afrika och dess befolkning. Men på sista sidan har Kurtz efteråt tillfogat "ett utkast till metod". Metoden lyder: "Utrota hela byket!"

söndag 7 december 2008

Anton Tjechov - Körsbärsträdgården

Vi befinner oss på ett ryskt gods efter att livegenskapen upphävts. Här finns en adelskvinna, hennes döttrar, bror, tjänare, bekanta. Godset är skuldsatt, auktionen närmar sig. Den kan förhindras, men ingen orkar.

Människor pratar förbi varandra, når aldrig riktigt fram. Sorgligt och roligt blandas samman till en tragikomisk brygd som är söt och salt på samma gång. Tjechov är originell. Han ställer lågt och högt vid sidan om varandra, låta känslorna vävas ihop tills de nästan inte kan skiljas åt. Allting är både modernt och traditionstyngt.

Jag har sett Måsen på Dramaten och blev inte riktigt klok på vad jag egentligen tycker om den. På papper uppskattar jag Tjechovs dramatik mer, även om det finns en del plumpa drag som jag hellre hade varit utan. Hur som helst ser jag mycket fram emot att läsa Onkel Vanja och Tre systrar.

Regnmakarens barn Aniceti Kiterezas


En underbart varm och sakligt berättande afrikansk skildring av turerna i ett kärleksfullt äktenskap. Nära och ingående skildras folktron och sederna hos Tanzanias ukerewe folk, en läsupplevelse som stannar kvar.

Vi får följa Myombekere och Bugonoka i sin relation där de har svårigheter att uppfylla själva livsmeningen i äktenskapet hos deras folk; att bilda familj. I ett samhälle där barn är kärnan för själva äktenskapet, blir det allt svårare för dem att stå upp för att de vill leva tillsammans, även om det kanske inte innebär några barn.Något som i Regnmakarens barn nämns ofta och ingående är den omsorgsfullt beskrivna MATKULTUREN, framförallt detta omtalade bananöl. Någon som smakat?
/Amoroso

onsdag 3 december 2008

Virginia Woolf - Jacob's Room

Romanen The Hours av Michael Cunningham var en av mina första riktigt stora läsupplevelser. Den inspirerade mig till att köpa och sluka Virginia Woolfs mest berömda bok, Mrs Dalloway. Detta är flera år sedan - först nu utforskar jag resten av Woolfs produktion. The Waves, Mot fyren och Orlando väntar i bokhyllan. Början på upptäcksfärden blev Jacob's Room.

Jacob's Rioom från 1922 är Virginia Woolfs tredje roman. I centrum för boken står Jacob, en fiktiv version av Woolfs döde bror Toby. Vi får aldrig höra Jacobs röst - istället får vi ofta se honom utifrån, ur omgivningens eller den allvetande berättarens ögon. Bara ibland skrivs det ut vad Jacob tänker och känner.

Som personporträtt är detta en mycket underlig bok. Läsaren lär nämligen aldrig känna Jacob. Istället kretsar vi vid ytan för att göra diverse djupdykningar i livet, London och udda individer som Jacob möter. Dominerar gör orden som krossas och nyskapas. Slutet kommer chockerande plötsligt. Först blir jag upprörd, sedan inser jag poängen.

Jacob's Room är en häpnadsväckande läsning som lämnar mig hänförd. Boken är så totalt annorlunda, inte för en sekund styrd av romanens normer. Ingen intrig, ingen logik. "ord har blivit använda för ofta; vidrörts och vridits, lämnats utsatta för gatornas smuts. Orden vi söker hänger nära trädet." Så lyder en talande passage i Jacob's Room. Här finns många ord som hänger nära trädet. De smakar syrligt friskt som färska våräpplen.

måndag 1 december 2008

Homeros - Odyssén

I september läste jag delar av Odyssén som kurslitteratur och fick blodtörstig tand. Enstaka kapitel kändes inte alls mättande, här dög bara helhet! Det har dröjt tre månader innan sista sidan slukats, vilket kan bero på att hexameter passar bättre för högläsning än på pränt.

Ändå - så mycket liv och glöd, spänning och vardaglighet. Liknelserna är fullkomligt underbara och sidorna dryper av formuleringsglädje. För att vara nästan 3000 år gammal är Odyssén förvånansvärt lätt att ta till sig.

Jag är innerligt glad för att jag följde med Odysseus på hela hans resa. Illiaden väntar i bokhyllan och ska tas itu med så småningom, eftersom även Akilles känns som en vän värd att umgås med så mycket det bara går.

Jag har sagt det förut, men jag säger det igen: Översättaren Ingvar Björkeson är otrolig. Finns det ingen beundrarklubb så känner jag mig manad att starta en.

Daily Literary Quote