söndag 28 december 2008

Onåd J.M Coetzee


I romanens början inleder en vit medelålders universitetslärare i Kapstaden, en affär med en av sina studenter. Eller en affär är kanske att ta i? Kärlekshistorien baserar sig på hans behov och själva akten känns mer eller mindre som en våldtäkt? Skandalen är snart ett faktum, och mannen sparkas från sin tjänst. Han reser till ett betydligt lugnare liv, på sin dotters gård i en annan del av Sydafrika.

Men i området som nästan helt befolkas av svarta håller maktbalansen på att skifta. En dag kommer tre män in på gården, och deras handlingar skändar Lucy för livet. Trots detta vägrar hon att ge upp. Kvar lever hon i en slags onåd, och stiger allt djupare in i mörkret.

Apartheidssystemet och skillnaderna vita/svarta känns oerhört påtagbara, och Coetzee har valt en vit berättare. Jag tycker Coetzee hela tiden laborerar i "Joseph Conrad anda" med konceptet "Det mörka Afrika". Invånarna skildras som buskiga våldsmän samtidigt som landet beskrivs som primitivt och underutvecklat? Någon mer som reagerar på eventuella influenser från Mörkrets hjärta?
/Amoroso

tisdag 23 december 2008

Franz Kafka - Processen

- Även de här flickorna hör till domstolen.
- Hur? frågade K., ryckte huvudet åt sidan och såg på målaren. Men denne satte sig igen på sin stol och sade, till hälften på skämt, till hälften som förklaring:
- Allting hör ju till domstolen.

Jag har aldrig varit så förtjust i Kafka, vare sig Förvandlingen eller hans övriga noveller. Inte heller Processen får mig att uppge lyckosuckar. Romanen känns som en uttänjd novell - det som kunde ha varit spännande blir bara gäsptråkigt.

Ändå finns här mycket intressant: upphävd logik, många tolkningsmöjligheter, en surrealistisk drömkänsla, perverterade inslag. Här ges många trådar att spinna vidare på, men inga färdiga svar. Det är mycket möjligt att tolka Processen psykologiskt, sociologiskt eller religiöst. Domstolen kan vara överjaget, det antisemtiska samhället eller Gud.

Personligen brukar jag morra så fort någon nämner ordet psykoanalys, men här finns onekligen många lockande möjligheter att tolka freuduianskt. Vad sägs om att domstolskanslierna alltid ligger på bostadshusens vindar, eller att K. hör stönanden från ett förrådsrum, öppnar dörren och upptäcker en läderklädd pryglare som piskar två män? Hm...

Processen är inte njutbar, men definitivt läsvärd.

måndag 22 december 2008

Virginia Woolf - Mot fyren

Jag gillar verkligen Virginia Woolf - hennes metod, språk, liv och originalitet. Ändå tycker jag att Mot fyren är hejdlöst tråkig. Jag blev inte alls belönad så som jag blivit av Mrs Dalloway och Jacob's Room. Det kan bero på översättningen, det kan bero på att jag stressade mig igenom boken under en enda dag. För jag förstår ju vad som borde ha varit tjusningen.

Mot fyren (To the Lighthouse) publicerades 1927 och räknas som ett av Virginia Woolfs främsta verk. Intrigen är – som så ofta hos VW – ganska obefintlig. Familjen Ramsay vistas i en stuga på Isle of Skye sommaren 1910. Den yngste sonen vill till fyren tvärs över bukten, men utflykten blir aldrig av eftersom vädret trilskas. Först tio år senare, efter första världskriget, återvänder spillrorna av familjen och ror till fyrtornet.

En central bifigur är den androgyna målarinnan Lily Briscoe som vägrar gifta sig. Lily är förälskad i Mrs Ramsay. I avbildningen av makarna Ramsay och deras relation har VW inspirerats av sina egna föräldrar.

Hoppen mellan inre och yttre skeenden är ibland hisnande, men jag störs av att översättaren har normaliserat Woolfs innovativa språk:

”När professor Ramsay en mörk morgon kom stapplande i en korridor sträckte han ur armarna, men mrs Ramsay hade dött helt plötsligt under natten och han sträckte ut dem förgäves” eller “Mr Ramsay, stumbling along a passage one dark morning, stretched his arms out, but Mrs Ramsay having died rather suddenly the night before, his arms, though stretched out, remained empty”.

“Detta var hennes mans älsklingsutsikt, sade hon och stannade och hennes ögon blev djupare grå” eller “That was the view, she said, stopping, growing greyer-eyed, that her husband loved”.

Om du vill läsa Mot fyren, läs på engelska. Långsamt.

söndag 21 december 2008

Kortfattad kinesisk-engelsk ordbok för älskande Xiaolu Guo


Den kinesiska 23:åriga Zhuang kommer till London för att lära sig det engelska språket. Zhuang är med ens ensam i ett nytt land, där hon inte kan ett ord av språket och alla beter sig märkligt. Snart träffar hon en man, och han blir den enda tryggheten. En helt fantastisk bok, fylld av alla dessa kulturella skillnader i syn, traditioner och sätt att betrakta livet, som får en att genast vilja läsa om boken.

En stor bonus är språket; Zhuang stapplar sig fram, som läsare får vi väga hennes ord med omsorg för att förstå henne, på samma vis som hon vänder ut och in på sig själv för att förstå engelsmännen. Inte bara vad de säger, utan hela deras sätt att fungera. Humoristiskt och naturligtvis mycket dråpligt.Kärlek i Kina betyder uppenbarligen inte detsamma som i England. Vi möter en ung kvinna, som måste lära sig att alltmer stå på egna ben och boken är inte bara ett sökande efter språk- utan framförallt identitet och mening. Absolut något av det starkaste i läsväg i år!
/Amoroso

onsdag 17 december 2008

Utanför dörren Wolfgang Borchert


Utanför dörren är en efterkrigsskildring, en uppgörelse med nazismen och det krig som fråntar människan alla drömmar. Wolfgang Borchert blir symbol för en hel generation av unga män som skickades ut i ett meningslöst krig och återvänder inte längre som människor.I pjäsen "Utanför dörren" står författaren i dialog med den Överste som fläckat ner så många liv. Livet som soldat skildras som det är. I "Min bleka bror" står soldaten och skäller ut ett lik, för att han i döden ser så rädd och ynklig ut. Det finns helt enkelt inte något tappert och ärofyllt med att vara soldat. Alla de drömmar som slogs i dessa män, försvann när de såg verkligheten. För de som överlevde och kom hem, fanns bara alla dessa röster i natten, skulden och sorgen.Få mer tips om Kultur från Öst

"När kriget var slut kom soldaten hem. Men han hade inget bröd. Då såg han en som hade bröd. Honom slog han ihjäl. Du får väl inte slå ihjäl någon, sa domaren. Varför inte, frågade soldaten" (39).

/Amoroso

söndag 14 december 2008

Lust Elfriede Jelinek


I jämförelse med Bataille tycker jag nog inte att Lust överträffar Ögats historia i äckel och olustkänslor. Men det är en annan nästan råare ton. Vi möter män som i äktenskapet tycker att de äger kvinnors kroppar. De har rätt att gå över dem närhelst lusten faller på (och det gör den ofta). Jelinek är en ordkonstnär i sann bemärkelse och hon finner oändliga variationer och omskrivningar på hur männen tar sig an kvinnorna. Bisarr och vardagså, en sann källa till frustration (VARFÖR inte bara gå???)
/Amoroso

lördag 13 december 2008

Joseph Conrad - Mörkrets hjärta

Det skulle vara intressant att rödmarkera alla omnämnanden av svart och vitt i Josephs Conrad klassiska roman från 1902 - de orden återkommer på nästan varje sida. Dessa två nyanser, liksom titelns mörker, nämns så ofta att jag nästan blir trött på dem. Samtidigt är de bärande bjälkar i romanens laddade stämning och ambivalenta symbolik. Ingenting är enkelt här. Mörkrets hjärta är mer skönlitterär än politisk.

"Infödingarna" skildras som primitiva, vildar, djur. En svart man som lärt sig sköta en ångpanna liknas vid en hund som går "på bakbenen klädd i byxor och hatt med fjäder". Tanken på att "de var människor som vi själva" är "spännande", men mellan svarta och vita finna bara "en avlägsen frändskap", menar berättaren Marlow.

Mörkrets hjärta är fruktansvärt tung. Ett kompakt mörker utan ljuspunkter. Det mest aktuella inslaget Mörkrets hjärta är skildringen av den fullständiga och fruktansvärda gränslöshet som inträder när "ingen välment granne hörs viska: Vad ska folk säga?". Européernas grymma och meningslösa slakt på Afrikas urbefolkning skildras utan försköning. "En vettlös snikenhet förpestade alltsammans, som en likstank". Kolonisatörerna vill "roffa åt sig skatter", med lika mycket moral som "tjuvar som spränger ett kassaskåp".

Det märks att Conrad inte har gått på klichéerna som användes för att rättfärdiga utsugning och slaveri. Romanens mest fängslande och skrämmande gestalt - Mr Kurtz - drivs av både "avsky och trånad" inför det vilda. Hans närkontakt med ursprungsbefolkningen beskrivs som en sexualakt och han har "överskridit gränserna för tillåten åtrå". Innan han reste till Kongo skrev han en artikel om hur den vite mannen skulle förbättra och förädla Afrika och dess befolkning. Men på sista sidan har Kurtz efteråt tillfogat "ett utkast till metod". Metoden lyder: "Utrota hela byket!"

söndag 7 december 2008

Anton Tjechov - Körsbärsträdgården

Vi befinner oss på ett ryskt gods efter att livegenskapen upphävts. Här finns en adelskvinna, hennes döttrar, bror, tjänare, bekanta. Godset är skuldsatt, auktionen närmar sig. Den kan förhindras, men ingen orkar.

Människor pratar förbi varandra, når aldrig riktigt fram. Sorgligt och roligt blandas samman till en tragikomisk brygd som är söt och salt på samma gång. Tjechov är originell. Han ställer lågt och högt vid sidan om varandra, låta känslorna vävas ihop tills de nästan inte kan skiljas åt. Allting är både modernt och traditionstyngt.

Jag har sett Måsen på Dramaten och blev inte riktigt klok på vad jag egentligen tycker om den. På papper uppskattar jag Tjechovs dramatik mer, även om det finns en del plumpa drag som jag hellre hade varit utan. Hur som helst ser jag mycket fram emot att läsa Onkel Vanja och Tre systrar.

Regnmakarens barn Aniceti Kiterezas


En underbart varm och sakligt berättande afrikansk skildring av turerna i ett kärleksfullt äktenskap. Nära och ingående skildras folktron och sederna hos Tanzanias ukerewe folk, en läsupplevelse som stannar kvar.

Vi får följa Myombekere och Bugonoka i sin relation där de har svårigheter att uppfylla själva livsmeningen i äktenskapet hos deras folk; att bilda familj. I ett samhälle där barn är kärnan för själva äktenskapet, blir det allt svårare för dem att stå upp för att de vill leva tillsammans, även om det kanske inte innebär några barn.Något som i Regnmakarens barn nämns ofta och ingående är den omsorgsfullt beskrivna MATKULTUREN, framförallt detta omtalade bananöl. Någon som smakat?
/Amoroso

onsdag 3 december 2008

Virginia Woolf - Jacob's Room

Romanen The Hours av Michael Cunningham var en av mina första riktigt stora läsupplevelser. Den inspirerade mig till att köpa och sluka Virginia Woolfs mest berömda bok, Mrs Dalloway. Detta är flera år sedan - först nu utforskar jag resten av Woolfs produktion. The Waves, Mot fyren och Orlando väntar i bokhyllan. Början på upptäcksfärden blev Jacob's Room.

Jacob's Rioom från 1922 är Virginia Woolfs tredje roman. I centrum för boken står Jacob, en fiktiv version av Woolfs döde bror Toby. Vi får aldrig höra Jacobs röst - istället får vi ofta se honom utifrån, ur omgivningens eller den allvetande berättarens ögon. Bara ibland skrivs det ut vad Jacob tänker och känner.

Som personporträtt är detta en mycket underlig bok. Läsaren lär nämligen aldrig känna Jacob. Istället kretsar vi vid ytan för att göra diverse djupdykningar i livet, London och udda individer som Jacob möter. Dominerar gör orden som krossas och nyskapas. Slutet kommer chockerande plötsligt. Först blir jag upprörd, sedan inser jag poängen.

Jacob's Room är en häpnadsväckande läsning som lämnar mig hänförd. Boken är så totalt annorlunda, inte för en sekund styrd av romanens normer. Ingen intrig, ingen logik. "ord har blivit använda för ofta; vidrörts och vridits, lämnats utsatta för gatornas smuts. Orden vi söker hänger nära trädet." Så lyder en talande passage i Jacob's Room. Här finns många ord som hänger nära trädet. De smakar syrligt friskt som färska våräpplen.

måndag 1 december 2008

Homeros - Odyssén

I september läste jag delar av Odyssén som kurslitteratur och fick blodtörstig tand. Enstaka kapitel kändes inte alls mättande, här dög bara helhet! Det har dröjt tre månader innan sista sidan slukats, vilket kan bero på att hexameter passar bättre för högläsning än på pränt.

Ändå - så mycket liv och glöd, spänning och vardaglighet. Liknelserna är fullkomligt underbara och sidorna dryper av formuleringsglädje. För att vara nästan 3000 år gammal är Odyssén förvånansvärt lätt att ta till sig.

Jag är innerligt glad för att jag följde med Odysseus på hela hans resa. Illiaden väntar i bokhyllan och ska tas itu med så småningom, eftersom även Akilles känns som en vän värd att umgås med så mycket det bara går.

Jag har sagt det förut, men jag säger det igen: Översättaren Ingvar Björkeson är otrolig. Finns det ingen beundrarklubb så känner jag mig manad att starta en.

tisdag 25 november 2008

Selma Lagerlöf - Gösta Berlings saga

När jag började läsa Gösta Berlings saga tyckte jag att den bara var tradig och jobbig - men ju längre jag kom, desto mer intresserad blev jag. Sagan fänglade, jag började bry mig.

Slutintrycket förblir ambivalent. Å ena sidan är boken splittrad och spretig med ett högstämt språk (ack! åh!) som förlorar sig i evighetslånga miljöbeskrivingar. Å andra sidan är berättelsen så fascinernade och häpnadsväckande i sitt sätt att blanda saga och vardag.

Här är magi och djävulspakter och övernaturliga väsen en självklar beståndsdel i berättelsen. Om jag inte lockades att tro på allt detta skulle inte handlingen kunna fortlöpa så som den gör. Samtidigt finns en dubbelhet - berättarrösten ömsom uppmuntrar tron på det övernaturliga, ömsom blinkar och säger "Klart att det bara är prat!"

På föreläsning idag fick jag lära mig att min syn på romangenren är färgad av den realism som Selma Lagerlöfs debutbok är en reaktion mot. Detta är snarare "epos på prosa" - och visst finns stora likheter med Gilgamesh-eposet eller Odysséen.

När jag väl har släppt tanken på att detta ska vara en ROMAN njuter jag av sägnerna, skrönorna. Men trots allt det fascinernade. Häpnadsväckande. Intressanta. Så fastnar jag ändå aldrig så helt och hållet som jag vill fastna för en bok. Gösta Berlings saga förblir intressant, men inte tillräckligt mycket mer.

Betyg: 7/10

torsdag 20 november 2008

Samlade pjäser Sarah Kane


Sarah Kane var en av Englands främsta dramatiker, men hängde sig vid 28 års ålder. Hennes pjäser är både råa och mörka, de flesta med tydliga våldsinfluenser.

I pjäsen Krevader (Blasted) våldtar journalisten Ian sin flickvän inne på ett hotellrum. En stund senare blir han själv ett offer för samma förnedring. En annan pjäs är Fedras kärlek (Phedras love) som handlar om känslokalla och avtrubbade Hippolyte, som likgiltigt sitter och äter skräpmat och tittar på TV. Hans är sexmissbrukare, och avverkar kvinnor på löpande band. Snart är hans styvmor förälskad i honom.

Alla som läst någon av de grekiska dramerna kommer säkert att känna igen inslag både här och var i Kanes pjäser. De är otroliga, om än något bisarra och förstås inget för den pryde! Vad har ni själva för husgudar bland moderna dramatiker?
/Amoroso

måndag 17 november 2008

Fjodor Dostojevskij - Brott och straff

Trots sina många sidor är Brott och straff oavbrutet fängslande. Dostojevskij påstås ha skrivit denna digra roman på några veckor. Ändå finns så mycket av allt, ett välbalanserat överflöd.

Den inre dialogen imponerar och vissa scener - särskilt mötena med Porifij - är psykologiska rysare som kan ta vägen åt vilket håll som helst. Detta är en deckare där jag hela tiden vet vem mördaren är, men måste fortsätta läsa för att få veta varför han mördat och vad som ska hända. Trots att Raskolnikov är en mänsklig avgrund lyckas Dostojevskij få mig att sympatisera med honom och önska honom gott.

Många uppsatser skulle kunna ägnas åt symboliken: Raskolnikovs drömmar, offertemat, övermänniskomoral och dödsdömda människors känslor. Det senare hade Dostojevskij personliga erfarenheter av: Brott och straff skrevs när han tillbringat många år i Sibirien efter att ha blivit skenavrättad på grund av politiska sympatier. Under strafftiden blev han omvänd, vilket märks i boken men oftast inte blir besvärande. Dostojevskij predikade inte utan ägnade sig helhjärtat åt att skriva.

Tyvärr är delar av epilogen riktigt dåligt skriven med klichéhopning och desperata ansträngningar för att få slutet lyckligt. Ändå har jag mestadels entusiastiska minnen av denna bok, hur många kalla kårar den än gett mig.

Betyg: 7 / 10

söndag 16 november 2008

Gustave Flaubert - Madame Bovary

Jag var inte alls förväntansfull när jag började läsa Madame Bovary, Gustave Flauberts klassiker från 1857 som han skrev på i sex år. Jag har nämligen många gånger hört att det är en "book about nothing", långtråkig och torr. Inget kunde vara mer felaktigt. Visserligen finns ett svagt och något sövande parti strax innan slutet, men det är kort. I övrigt är den enorma detaljrikedomen oftast ett plus.

Jag stryker under åtskilliga träffsäkra rader. Trädgårdarna liknas vid "koketta kvinnor" när de "börjar göra toilett till sommarens fest". Emma solar sig i kärleksförklaringar "liksom man sträcker sig av välbehag i en uppvärmd bastu" men den stora kärleken drar sig undan "ungefär som vattnet sinar i en flod, och hon började redan urskilja den grumliga bottensatsen". Alla Emmas drömmar försvinner i kärleksaffärerna "ungefär som en resande, som glömmer kvar något av sina ägodelar på varje värdhus som besöks på vägen". Rodolphes brev från kvinnor han älskat och övergivit luktar mögel och vissnade rosenblad. Emma riktar till Gud "samma ömma och ljuva ord som hon tidigare hade viskat till sin älskare".

Om skrivandet säger den allvetande berättaren att "ingen människa förmår någonsin uttrycka exakt vad som rör sig inom henne ... utan använder det mänskliga ordet som en spräckt kastrull, på vilken hon trummar melodier som på sin höjd kan komma en björn att dansa, medan hon helst skulle vilja locka stjärnorna att gråta". Flaubert själv är dock mästerlig med "det mänskliga ordet". Han lyckas krydda den deprimerande berättelsen med en torr, ironisk humor som kan få mig att skratta högt mitt i Emmas dödskamp. Synen på människan är djupt pessimistisk - ändå sitter jag efter fullbordad läsning och smeker boken med blicken, för att detta är en skatt som jag är glad att jag inte lämnat ouppgrävd.

Betyg: 8 / 10

torsdag 13 november 2008

Carl Jonas Love Almqvist - Drottningens juvelsmycke










När jag såg teateruppsättningen av Drottningens juvelsmycke blev jag ganska så nedslagen, eftersom jag ogillade den och visste att Almqvists roman fanns med på min kurslitteraturlista. Som tur är passar den spretiga historien betydligt bättre på boksidor, även om jag fortfarande finner temat vara mer intressant än vad boken är bra. (Bra är den, men bara bra, inte mer.)

Liksom i pjäsen är det främst Tintomara jag fäster mig vid - en androgyn karaktär som gör alla galna av kärlek, men som själv inte kan älska. Att ha läst Eva Borgströms bok och gått en lektion om Drottningens juvelsmycke hjälper till att fördjupa läsupplevelsen: nu förstår jag allt det bara till hälften utsagda och uppskattar antagligen mer.

Det är mycket givande att filosofera en stund över hur Almqvist skriver om kärlek. Liksom hos Shakespeare behandlas den samkönade kärleken genom förklädnader. Eftersom Tintomara är samtidigt man och kvinna går det för sig att hon vinner båda könens kärlek.

Carl Jonas Love Almqvist var säkert lika halvgalen som han verkar, men det går inte att komma undan det faktum att han var några hundra år före sin tid. Jag ser fram emot Det går an och Amorina. Även om Drottningens juvelsmycke inte "levererar hela vägen" så är den medryckande och svår att lägga åt sidan.

måndag 10 november 2008

Emily Brontë - Svindlande höjder

Något som mitt tedrickande har fått mig att inse är den stora skillnaden mellan ”komplex” och ”lättdrucken”. De allra bästa teerna är ofta lite underliga, inte helt lätta att falla för. Just därför håller de i längden, medan teer som bara är njutbara sällan ger något långvarit intryck. Därför är det kanske inte så konstigt att jag först fann Svindlande höjder totalt vidrig, för att sedan känna det som om jag sålt min själ till Emily Brontë.

Svindlande höjder är inte känslomässigt lättläst. Det rör sig om den sortens bok där en kvinna flyr från sin make efter att han kastat en kniv mot hennes huvud. Den sortens bok där den flyende kvinnan på sin väg ut ur huset måste knuffa omkull en ung man ”som höll på att hänga en kull valpar". Men Emily Brontë får mig att uppslukas och kliva in på Wuthering Heights, existera där mer än vid mitt skrivbord.

Jane Eyre av Charlotte Brontë är visserligen betydligt mera njutbar, men väldigt svag i jämförelse. Jane Austens böcker är en salongskonverstion, Svindlande höjder är en misshandel. Emily Brontë måste ha varit en märklig människa. Tyvärr är hon svår att få grepp om, för lite material existerar som rör hennes person. Dikterna hon skrev känns som ett gigantiskt läsmåste.

Jag är betydligt mer motiverad att läsa svårsmälta böcker nu än innan Svindlande höjder fick mig i sina vässade klor och lekte med mig på sant kattmanér. En rad ur boken beskriver väl mina känslor efter läsningen: ”Jag gav honom mitt hjärta, och han tog det och kramade det till döds – sedan kastade han det tillbaka till mig.”

Snacka om expressivt bildspråk!

”Ju mera masken vrider sig, desto mer längtar jag efter att få trampa på den så att inälvorna rinner ut!”

”Han kan lika gärna sätta en ek i en blomkruka och vänta att den ska trivas som inbilla sig att han kan få henne frisk och stark igen med sina ljumma omsorger!”

Betyg: 9/10

onsdag 5 november 2008

Mirakelkvinnan Nina Cassian


Rumänska dikter fyllda av pondus. Stolthet, oberoende och självständighet går som en röd tråd genom hela diktsamlingen. Fast kanske anar vi framförallt en stark ensamhet?

"Frånvaro överallt- som en ny,
fullständig vinter. Den vackre prinsen
- ingenstans... med mina händer
tog jag snö och drack
den vita plats du aldrig gick över."

/Ur dikten Glasmålning


/Amoroso

onsdag 29 oktober 2008

Cora Sandel - Alberte och Jakob

Jag läste ut första boken om Alberte för någon dag sedan, och vad ska jag säga? Hur ska man recensera när boken snarare känns som en nära vän än som text? För Alberte kommer väldigt tätt inpå med all sin försagdhet, sin ledsenhet, sitt hat, sin bräckliga glädje. Hon är mera människa än karaktär. Jag vill henne så väl.

Jag kan nästan inte sluta tänka på vem av de unga kvinorna i boken jag skulle ha liknat om jag var född i samma tid och på samma plats. Den normbrytande Beda? Den propra Kristine? Den tystlåtna Alberte? Konstnärsjälen Rikke? Det blir så tydligt att det normativa förtrycket inte främst handlar om att försöka göra alla likadana, utan om att sparka ut dem som inte passar in i mallen.

Ska jag ändå försöka vara "professionell", kan jag säga bland annat detta: relationerna mellan människor är ömsint med vasst tecknade, minsta lilla bifigur är fullständig och viktig, den fjällnära småstaden känns som en plats där jag tillbringat flera år, fastän jag aldrig ens passerat gränsen mot Norge.

Sist, men inte minst: naturbeskrivningarna! Som jag i vanliga fall har svårt för, men som här blir stämningsfull poesi och verkligen bidrar till att fördjupa berättelsen. "Backarna och fjällen liknar fläckiga kor - och i det grågula sticker små levande, köttaktigt röda, tjocka, glänsande skott upp och brister redan här och där."

onsdag 22 oktober 2008

Goethe - Den unge Werthers lidanden

Jag borde jobba undan lite saker som har hopat sig, men istället hittar jag på tusen andra saker att göra. Till exempel känns det plötsligt väldigt viktigt att recensera Den unge Werthers lidanden.

Titeln är otymplig, så jag kallar boken för Werther. Historien behöver knappast upprepas. Det är förresten inte mycket till historia, du har hört den hundra gånger förut. Triangeldrama, tragedi, obesvarad kärlek. Det som gör Werther så speciell är hans enorma känslosamhet. Åh Lotte, jag väter din hand med tusen tårar! Den individcentrering som kännetecknar romantiken är också väldigt närvarande. För Werther finns bara hans eget jag och den kvinna han är kär i. Även kärleken blir självisk.

Samtidigt som jag kan förstå varför många inte trivs med Werther (det kan nog upplevas som hyfsat tröttsamt att höra hans lidandens litania) så känner jag mig underhållen i hans sällskap. Jag påstår inte att jag har hittat en ny favoritbok, men Den unge Werthers lidanden är i mina ögon bra. Varken mer eller mindre.

söndag 19 oktober 2008

Shakespeare - Trettondagsafton

Trettondagsafton eller vad ni vill (Twelfth Night; or What You will) är en ganska märklig titel på ett inte särskilt märkligt drama. Denna förväxlingskomedi om kärlek och identitet är skriven cirka 1601-1602, innan de stora tragedierna (Kung Lear, Othello, Macbeth) men efter Romeo och Julia, En midsommarnattsdröm, Köpmannen i Venedig och Hamlet.

I centrum står Viola och Sebastian, två intill förväxling lika tvillingar vars fartyg förliser. Sebastian räddas av Antonio och inleder en vänskap med homoerotiska undertoner. Mest scenutrymme får systern Viola som klär ut sig till man och blir tjänare åt greve Orsino. Viola förälskar sig i sin herre, men han är kär i en adelsdam, Olivia, som blir kär i Viola. Självklart slutar pjäsen med två passande bröllop.

Inte världsomstörtande, men klart underhållande och definitivt intressant.

tisdag 14 oktober 2008

Jean Racine - Andromake

Den grekiska mytologin med sina tragiska karaktärer och intriger verkar ha varit en nästintill outsinlig källa att ösa ur. I denna pjäs av Jean Racines står Andromake, Hektors hustru, i centrum. När Troja faller har Hektor redan blivit dräpt (av Akilles) och Andromakes spädbarn Astyanax kastas ner från stadsmuren av vår käre Odysseus.

Men enligt Racine blev Odysseus lurad – i själva verket tog Andromake med sin son till fångenskapen hos Pyrrhus. Pyrrhus är Akilles son och har själv en hel del trojanskt blod på sina händer. Nu har Pyrrhus blivit förälskad i Andromake, som hatar honom. Pyrrhus är förlovad med Hermione (den sköna Helenas dotter) och hon älskar honom blint. Till Pyrrhus hov kommer Orestes, han som mördade sin mor för att hon hade mördat hans far. Orestes, som länge har älskat Hermione, är Hellas sändebud och har som uppdrag att få Astyanax dödad.

Nu börjar spelet och det är minst sagt komplicerat: Orestes ska se till att Astyanax dör, men samtidigt är Pyrrhus planer på att gifta sig med Andromake den enda chansen för Orestes att få sin Hermione. Pyrrhus är en sann tyrann och ställer Andromake inför ett ultimatum – gifter hon sig inte med honom så dör Astyanax. Andromake vet inte vad hon ska göra: rädda sin son eller hålla fast vid sin ära? Hermiones ära är djupt kränkt och hon inser att Orestes kärlek kan utnyttjas.

Alla karaktärer vet vad som vore förnuftigt och moraliskt riktigt, men känslorna säger något helt annat och i känslornas våld är de hjälplösa, ohejdbara. Här finns många starka scener som måste vara en riktig utmaning för en skådespelare och som skulle kunna bli precis hur bra eller hur dålig som helst.

Självklart kan det inte sluta lyckligt. Upplösningen blir en total katastrof. Vilket faktiskt är ganska njutbart. Tragedier, mums! Gissa ifall jag måste läsa Euripides pjäs om Andromake också?

lördag 11 oktober 2008

Jean Racine - Faidra

En bokgenre som blir orättvist lite läst och diskuterad idag är dramat - pjäsmanus ger ofta minst lika djup upplevelse som en roman eller ett teaterbesök. Många av mina största läsupplevelser är dramer, vilket gör att terminen känns som en stor godispåse: totalt 16 dramer ingår i kurslitteraturen.

Av de antika tragedierna uppskattade jag bara ett fåtal (Agamemnon och Backanterna) men när det gäller fransk klassicism är jag betydligt mer förtrollad. Molieres Tartuffe var underhållande och Corneilles Le Cid lyckades slå an strängar hos mig som oftast förblir orörda - de romantiska, passionerade, sentimentala. Allra mest bedårad blev jag dock av Jean Racines Faidra som är lysande både till form och innehåll.

Föreläsningarna återkommer ofta till imitationen, att författare har försökt efterlikna och överträffa sina föregångare. Faidra dryper av antika lån: det är en mycket klassisk tragedi. I centrum står drottning Faidra som drabbas av kärlek till sin egen svärson, vilket blir bådas undergång.

Faidra och hennes omgivning är, liksom hela intrigen, direkt hämtat från grekisk mytologi, men jämfört med de antika tragöderna är dramat stjärnår bättre utfört. Här finns ett psykologiskt bråddjup och en stilistisk skärpa som saknas hos Euripides, Sofokles och Aiskylos.

Helt enkelt: stark, avtryckslämnande läsning som jag sent skall glömma. Måste nog skriva upp Racines andra verk på läsa-listan.

tisdag 7 oktober 2008

Astrakanerna Marie Lundquist


"Jag tar döden i hand, försiktigt som med ett mycket litet barn. Hon kryper upp i min famn och lägger sig tillrätta där" (36).

Med vackra ord skriver Marie Lundquist om döden, om förluster och om att resa sig.

/Amoroso

söndag 5 oktober 2008

Shakespeare - Hamlet
















1. Prins Hamlets vanvettiga repliker
Hamlet: Jag är bara galen i nordnordväst; då vinden är sydlig, kan jag skilja en ko från en väderkvarn.

Rosenkrantz: Min prins, ni måste säga mig, var liket är, och följa med oss till konungen.
Hamlet: Liket är hos konungen, men konungen är icke hos liket. Kungen är ett ting -
Gyldenstern: Ett ting, min prins?
Hamlet: Av ingenting. För mig till honom. - "Kurra, kurra gömma, kurra, kurra gömma."

Konungen: Nå Hamlet, var är Polonius?
Hamlet: Vid kvällsvarden.
Konungen: Vid kvällsvarden? Var?
Hamlet: Ej där han äter, utan där han ätes. En viss kongress politiska maskar håller just nu på med honom. De där maskarna leva just som riktiga kejsare. Vi göda alla andra kreatur för att göda oss själva, men oss själva göda vi för maskarna. ... Man kan meta med den masken, som frätt en kung, och äta den fisken, som förtärt den masken.

2. Ofelia och hennes sånger
"Och kommer han ej igen?
Och kommer han ej igen?
Nej, nej, han har sett sitt sista,
gå lägg dig i svartan kista."

3. Dödgrävarens lakonismer, samt hans visa
"En hacka och en spade blott
och lakanet till skrud,
en grop i mull, det är din lott,
du mänska, stoftets brud."

söndag 28 september 2008

Shakespeare - En midsommarnattsdröm


























By all the vows that ever men have broke,
In number more than ever women spoke,—
In that same place thou hast appointed me,
Tomorrow truly will I meet with thee.

A Midsummer Night's Dream fängslade mig och blev snabbt slukad. Pjäsen når högre höjder än någon av de sju andra Shakespeare-dramer jag har läst till dags dato. Måste nog smyga in The Tempest på läslistan, vill ha mer sagospel och öververkliga väsen.

Här finns intressanta teman, till exempel Hermia som vill välja make själv fastän lagen hotar med avrättning. Istället för att acceptera den lydnad som hon uppmanas att underkasta sig, där fadern är en gud och dottern bara är en vaxbit som han formar efter sitt behag, säger hon: "I would my father look'd but with my eyes."

Titania, älvdrottningen, behagas mer av sin unga page än av älvornas konung Oberon. "Am I not thy lord?" - din herre - undrar han och spelar ett elakt spratt. Via magi låter han henne bli förälskad i en människa med åsnehuvud.

Helena är älskar Demetrius, men Demetrius vill gifta sig med Hermia som förälskat sig i Lysander. Demetrius hatar Helena för att hon inte kan sluta påminna honom om att han en gång svurit henne trohet. Helena känner sig som en hund: alltmer tillgiven ju mer den sparkas på.

Starka scener. Superbt språk. Strålande skådespel.

Help me, Lysander, help me! do thy best
To pluck this crawling serpent from my breast!
Ay me, for pity!—What a dream was here!
Lysander, look how I do quake with fear!
Methought a serpent eat my heart away,
And you sat smiling at his cruel prey.

tisdag 23 september 2008

Catullus - Dikter om kärlek och hat

Hatar gör jag och älskar ändå. Du frågar mig varför.
Vet inte, men det är så. Ständigt torterar det mig.

För fyra månader sedan läste jag dessa Catullus-dikter, livfullt tolkade av Gunnar Harding. Idag läste jag om på grund av min hemtenta och kunde konstatera att dikterna har växt väldigt mycket sedan dess. Jag upplever dem helt enkelt helhjärtat nu. Kanske för att jag vet mer om antik litteratur och litteratur - jag har fått ett genuint intresse för gamla romare och greker.


Catullus dikter är läsvärda för alla som känt känslor, alla obotliga realister och ohejdbara romantiker. Här finns dikter riktade till Catullus älskarinna (Lesbia) och älskare (Juventius). Dikter om nyförälskad lycka, bitter besvikelse, lakonisk sorg. Övergivenhet och begär. Högt och lågt. Horor och kejsare, armsvett och blomdoft, åtrå och ångest.

Ingen man hellre än mig - så säger den kvinna jag älskar -
vill hon till make ha, inte ens Jupiter själv.
Säger hon - men vad en kvinna till upptände älskaren säger
skriv det i virvlande ström, skriv det i jagande vind.

Ps. Bra recension

lördag 20 september 2008

Spökhanden Selma Lagerlöf


Stämningen är lika fascinerande som i Den gula tapeten av Gilman Perkins.

I Spökhanden möter vi maktspelet mellan en ung kvinna och hennes tilltänkta make. En natt blir kvinnan "galen", och alla i huset är övertygade om att spökhanden tagit henne i sitt grepp. Spökhanden som i generationer har spökat för människorna i hemmet. Läkaren (den blivande maken) kallas till plats, och historien tar med ens en helt annan vändning. Rakt ner i kvinnans underkastelse med hjälp av mystiska symboler som förkroppsligar kvinnans "hysteri".

För er som inte minns vad jag skrev om Den gula tapeten;
"Jag läste Den gula tapeten helt omedveten om att den skrivits år 1892, och den visade sig bli en av de mest moderna och fascinerade kortromaner jag någonsin läst.

Ellen och John lever i sitt trygga äkenskap, men då Ellen utvecklar "nervösa besvär" bestämmer John att de ska låta henne vila ut i ett hyrt lantställe under några stillsamma sommarveckor. Han är läkare, och vet vad som är bäst för sin älskade hustru. Ellen fogar sig under sin mans vilja, men inom henne skriker något om att få komma ut. Hon spenderar sin tid i detta rum, med de mest fruktansvärda gula tapeterna hon någonsin skådat. Sakta men säkert, inom detta rum, börjar det hända saker. Jag är oerhört fascinerad av slutet, den ultimata verklighetsflykten. Eller förminskas hon till det som mannen gör henne till? Det här är en roman som stannar kvar."
Sammanfattar bara dessa två juveler; läs och jämför. Tryck upp ett ex i famnen på maken/makan eller tvinga dem på en kompis. Starta en bokcirkel. För detta är två guldgruvor som det går att gräva djupt i....
/Amoroso

måndag 15 september 2008

Jane Austen - Lady Susan

De som läst bloggen ett tag kanske minns att jag blev handlöst förälskad i Austen i våras och läste fem av sex romaner som sprungit fram ur hennes penn-spets. Sedan dess har Emma legat högst upp på läslistan men aldrig tagits itu med. Nu har jag till sist lånat hem denna tegelsten. Som uppvärmning tog jag även Lady Susan, en mycket kort bok som tillhör Austens opublicerade ungdomsverk.

Det faktum att huvudpersonen är amoralisk och manipulativ väckte genast mitt intresse - sådana personer finns ju alltid hos Austen, men de brukar inte få stå i centrum. Lady Susan är både förskräckande och charmerande i sin totala egoism.

Den enda andra svenska recension jag har hittat är från dagensbok.com, där Austen-älskarinnan Ella Andrén inte var särskilt positiv. Visst håller jag med om att detta bitvis är en övertydlig bagatell, som aldrig blivit utbroderad till "riktig roman", men den är ändå underhållande och välskriven. Mycket av Austens förtrollning finns här och gör boken till en välsmakande munsbit - den som ägnar Lady Susan en timme av livet ödslar inte bort sin tid.

tisdag 9 september 2008

Kreutzersonaten Lev Tolstoj


Boken bjuder på ett fascinerande möte med en brottslings inre. En avtrubbad mördare bekänner sitt dåd till en främling på ett tåg. Ett plus för den starka och moderna skildringen av svartsjukans raseri och hur den helt kan ta över och förblinda oss. Mördaren tar starkt avstånd från allting som kan användas för att befläcka den egna moralen. Kultur i alla former är en synd som bara omoraliska människor behöver, vare sig det handlar om musik, litteratur eller bilder. Jag min svaga syndarsjäl ställer mig hela tiden frågan. Hur önskar han att den "fullkomliga" människan ska se ut? Och hur i allsin dar ska människosläktet leva vidare?
/Amoroso

söndag 7 september 2008

Ur mina sprickor kommer ord Sara Jansson


"Kanske är vi alla en eka på ytan av vår inre ocean" (Ur dikten Till er). Vacker poesi om kärlek som går direkt till hjärtat.En lysande debut från Sara Jansson om att bära någon som inte vill bli buren. Om att vara den starka, den som alltid bär. Och att förbli allt detta, därför att man älskar någon.
"Något i dig börjar blöda
i samma stund öppnas
något i mig
för att ge din smärta rum"

/Amoroso

söndag 24 augusti 2008

Bäras utan namn till natt till morgon Arne Johnsson

Ett av de viktigaste författarskapen inom dagens svenska poesi, enligt Michel Ekman.

Jag tycker om den hemlighetsfulla framtoningen i Johnssons dikter, där vardagliga ting och upplevelser får liv genom naturens besjälning. Dikterna riktar sig till ett älskat "du" men även till något större, något högre som är odefinierbart, precis som i verkliga livet.

"Motsatser föder hågkomsten, inom de andra är den en kärna som låter sig delas endast av minnen, de talar om en, du, som rör vid min mun med handen. Fågelns sång, ty sedan kände jag din mun, jag kan inte tala om det utan slingan som åter och åter ljuder från gårdar parker, inte höra utan att också vara där ingen längre finns, lungorna fylls; din andning i min" (62).
Vackert!
/Amoroso

onsdag 20 augusti 2008

Möss och människor John Steinbeck


George och Lennie är två lantarbetare, ständigt trogna vid varandras sida. Lennie är lite efter, George har kommit att bli hans beskyddare. Tillsammans stretar de på, och drömmer om dagen när de ska bli fria och ha sin egen lilla gård. Lennie är snäll, stor och stark, men har en viss förkärlek till att ta på allt som är mjukt och lent. Ni kan själv tänka er... Kanske går det en dag överstyr? Vad har vi för spärrar? Hur långt är vi beredda att gå för våra vänner, för våra drömmar? Möss och människor är en liten mästerlig klassiker på knappt hundra sidor, vars karaktärer går rakt in i hjärtat...
/Amoroso

fredag 25 juli 2008

Hjalmar Söderberg - Den allvarsamma leken

Fastän jag läste Den allvarsamma leken i höstas växte längtan efter omläsning. Nu som då blir jag imponerad och läser bergtaget vidare i galen takt. Visst skildras kärleken bitvis klichétyngt, men det allvarsamma är naket. Hur jag än utvecklas förblir min bästa defintion av "bra bok" att den engagerar och gör ont. Utifrån det kriteriet är DAL ett mästerverk.

Bokens kärleksaffär har inget prydligt slut. Liksom så ofta i verkligheten påbörjas förhållandet igen & igen, tills det helt igenom är förgiftat av förflutet. Alla som varit olyckligt kära kan känna igen sig i Lydia och Arvid. Lydia är svikaren, en gåtfull gestalt som jag känner sympati för men inte skulle vilja lära känna om hon var verklig.

Det märks att Söderberg baserade sin bok på egna upplevelser av Maria von Platen. Det märks att han inte kommit över henne. Trots att Arvid inte är ett dugg diktare för han långa resonemang om författares och poeters drivkrafter. Eller, snarare: gömd bakom Arvids namn diskuterar Söderberg sitt förhållningssätt till självupplevt romanstoff. Trés interesant! Jag kan tänka mig att det skrivits littvet-uppsatser i ämnet.

Det är en fröjd att ha läst alla Hjalmar Söderberg skönlitterära böcker. Nu märker jag att Märtha Brem, som Tomas Weber har en affär med i Förvillelser, dyker upp här och kysser Arvid. Samt att bifiguren Henrik Rissler har skrivit en bok som verkar märkligt lik Förvillelser. Arvids kollega Markel förekommer i Doktor Glas, vilket för övrigt även Martin Birck från Martin Bircks ungdom gör. Intertextualitet roar.

Om än något nedflyttad på betygsskalan – från 9 till 8 – står DAL kvar på sin piedestal.

söndag 15 juni 2008

Hjalmar Söderberg - Gertrud

Mitt bestående intryck av Gertrud, Hjalmar Söderbergs äktenskapsdrama som jag länge längtat att läsa, är en blekhet. På scen, klädd i människor och röster, kanske replikerna skulle kunna fängsla mer – jag tror att detta är en pjäs som inte passar att läsa. Den måste ses. I manusform ger den för lite. Sätter så få spår.

Ändå finns det något i orden som är specifikt Söderberg och skänker njutning. Dessutom känns det alltid speciellt att bläddra i en bok från 1906, särskilt som någon för länge sedan har strukit under rader. Här är tre citat som fångat både mig och den okände understrykaren:

Det man har vunnit är ingenting. Det man har att vinna är allt.

Du är inte någon riktig kvinna. En kvinna skall ljuga och smila och smeka.

Det enda jag vet är att kärleken huggit sin klo i mig. Och det kan jag ju inte hjälpa.

söndag 25 maj 2008

Jane Austen - Northanger Abbey

Pride and Prejudice har av någon konstig anledning inte blivit recenserad här, trots att snart en månad passerat sedan jag läste sista sidan. Då kändes det som att boken var bättre än allt jag ditintills läst av Austen. Nu har jag dessutom mig igenom maj månads första roman: Northanger Abbey som också vann mitt gillande. Egentligen inte fängslande, defintivt inte världsomstörtande, men jag fattade tycke för stilen.

De båda böckerna skiljer sig åt som sammet och muslin - medan P&P är stolt, nästan pretentiös, så känns NA lätt och ledig. Ironi passar bättre till detta lätta sätt att skriva. Austen gör narr av sin ”hjältinna” på varje sida, men samtidigt är Catherine Morland mycket sympatisk i sin fantasirika naivitet. Hon är barnslig och omedveten om hur världen ser ut.

NA finns som film från 2007 och det är den bästa Austen-filmatisering jag sett. Välgjord och humoristisk, inget mästerverk men åtminstone snudd på fritt från sentimentalitet. Dock är slutet framhastat och jag har svårt att förlåta alla ändringar åt det dramatiska hållet som visserligen är väldigt effektfulla men oh så o-autentiska och o-austenska. Austen smider sin skrift genom underdrifter, inte överdrifter.

Sammanfattningsvis: Northanger Abbey är oförarglig, men ändå en njutning från första sidan till sista.

Ps. När jag skrev mitt inlägg om Northanger Abbey igår lyckades jag aldrig riktigt förklara hur bra den är. I bakhuvudet gnagde: Varför ska man läsa den här boken? Varför gillar jag den här boken? Ingen av frågorna kunde jag själv besvara. Men Austen-älskande Ella Andrén på dagensbok.com lyckas. Alltså, läs hennes recension istället:

Romantiska griller att älska och vårda

torsdag 15 maj 2008

Ögats historia George Bataille

Jag känner mig motvilligt ganska imponerad. Jag tycker att Bataille lyckades med något som Sade inte gjorde, att skildra två sjuka unga människors resa i "sexualiteten". Jag sätter det inom parantes eftersom sexualiteten känns sjuk och frånstötande (inte vad man förknippar med en "erotisk klassiker direkt). Ribban sätts redan från början med dessa sjuka inslag av ägg och urin, som senare knyts ihop med upplevelsen mannen har av sin egen pappa. Enligt min uppfattning är den scenen avgörande, för hur jag väljer att uppfatta hela boken. Det är det som skapar den psykologiska insikten. Tycker ni att boken har någon sådan insikt?

Huvudpersonerna beskrivs aldrig närmare. De lever enbart genom sina drifter, genom sitt beteende, sin njutning och sin ångest över sina handlingar. De blir aldrig några "personer", Alla drifter vävs samman och blir ett; njutning och ångest, liv och död. Sexualiteten framställs som rasande? Jag kommer att tänka på de expriment som gjorts på råttor (minns inte exakt, om någon gör det får ni hemskt gärna rätta mig) som satts i bur och haft tillgång till någon form av spak som utlöst lustkänslor hos dem. Det visade sig att en del råttor inte förmådde sluta hantera denna spak, utan många höll på tills de dog. I Ögats historia kan de inte heller hantera sin lust.
/Amoroso

onsdag 14 maj 2008

Madame Bovary Gustave Flaubert


Jag skulle kunna läsa Madame Bovary om och om igen. Den är bara så klassisk! Språket är lättläst och handlingen känns deju vu. Emma känns som en stundande chiclit brud :-) Hon drömmer om det där glamorösa livet och tror alltid att gräset är grönare på andra sidan. Att den är skriven som en klockren karikatyr på "hur kvinnor läser skönlitteratur" (ingen kvinna kan väl någonsin skilja fantasi och verklighet åt, det är Harlequin för hela slanten) kan man kanske se med en gnutta humor? Om man tänker efter är det kanske ingen större skillnad på Emma och Cervantes Candide som förläste sig på sina riddarromaner och gav sig ut i sin egen "verklighet"?

/Amoroso

onsdag 23 april 2008

Bödeln Pär Lagerkvist


En man sitter ensam inne på en krog, och hans liv och handlingar diskuteras av människor vid borden intill. Själv sitter han ensam, tyngd av sin uppgift och vad den verkligen innebär. Andra vet ingenting. Ondskan är enligt bödeln något evigt, något som aldrig upphör så länge människan finns. En mörk skildring av världen och våldet som aldrig upphör. Det förekommer ett rikt talspråk, människor talar slangspråk och jag tycker nog att den kräver en del av sin läsare, trots sin ringa omfattning. Jag tror att det är en historia som måste läsas om flera gånger, och att den ger mer om man läser den med förkunskaper?
/Amoroso

Jane Austen - Mansfield Park

Ännu en roman av ironins språkskulptris. Mättnadskänsla - man kan sannerligen få för mycket av olycklig kärlek och lyckliga slut - men mest av allt tillfredsställelse. Det är tryggt att vistas i Austens värld, som att gå på tebjudning hos någon man känner väl. Det slår inga farliga gnistor, samtalsämnena blir stundom uttjatade, men jag blir väl omhändertagen.

Mansfield Park är en sen Austen-roman och skiljer sig något från Pride and Prejudice som jag just nu läser. Huvudpersonen Fanny skulle aldrig visa sin ilska, hon skulle aldrig bli arg. Fanny är - som min mamma föraktfullt utbrast - ett mähä.

Men vad annat kan en blyg flicka bli när hon slits från sitt fattiga men välkända hem och sedan uppfostras hos rika släktingar på landet, utan att få träffa sin familj, utan att behandlas som en jämlike, ständigt sedd ner på? Hon tvingas till tacksamhet och gör inte uppror förrän familjen försöker få henne att äkta en man hon inte älskar. Det märks att Austen trodde på kärleksäktenskap.

Den man Fanny älskar har bara ögon för en rik och snobbig flicka och är blind för sin älskades många brister. Allt är en härva som blir prydligt utredd. Och av detta garnnystan stickas en mysig yllakofta. Kanske grådaskig i jämförelse med Pride and Prejudice (som om den vore ett klädesplagg skulle vara en karmosinröd balklänning), men värmande.

Mansfield Park är läsvärd för dem som gillar Austen och vill se en annan sida än de ungdomligt djärva. Visst kan kvinnobilden diskuteras, visst blir jag irriterad när Austen finner överklassvanor självklara, men det är en tidsresa, en klassresa, en upplevelse. Ingen bergochdalbane-ritt men trevlig skritt på fullblodshäst genom 1800-talets England.

fredag 11 april 2008

Jane Austen - Förnuft och känsla

Jag såg Ang Lees filmatisering av Sense and Sensibility och kände att detta vill jag läsa. Alltså införskaffades en pocket för 39 kronor från Adlibris. När jag började läsa boken på engelska gav jag upp redan innan jag hunnit bläddra bortom förstasidan, så svensk översättning verkade klokt.

Två systrar som tillhör den lägre överklassen står i centrum. De har aldrig kommit i närheten av kroppsarbete, men är inte förmögna nog för att vara attraktiva på äktenskapsmarknaden. Trots detta förälskar de sig i förmögna män och det är upplagt för många missförstånd som sjävklart slutar lyckligt. Titeln härrör från det faktum att Ellinor styrs av sitt tänkande, den yngre Marianne lever ut sina känslor. Båda systrarna går till överdrift, de är varandras motpoler. Världen ses genom Ellinors ögon även om hon inte för ordet.

Så fort jag läst klart läste jag andra bloggares recensioner av boken. Först fann jag Bokidiotens inlägg, med ett negativt utlåtande: karikatyriskt, irriterande. Jag håller snarare med Lilldjuret - hon säger mycket klokt som kräver att citeras. Alltså: "Typisk 1800-tals chick lit ... Men ingen chick lit är mer välskriven. Austens dialog är så subtil att man helst ska läsa varje replik två gånger."Jag njuter av språket, av ironin och de humoristiskt tecknade karaktärerna, även om jag stör mig på det ständiga värderandet av människor utifrån bildningsnivå. Bara överklass och medelklass figurerar i boken, men det är tydligt att Austen bryr sig mer om intelligens än om pengar. De fåfänga, stolta och självupptagna blir blodigt slaktade av knivskarpa formuleringar.

Ännu ett Lilldjuret-citat: "Man kan läsa den för dialogen och språket, för tidsskildringen, för kärlekshistorierna." Själv läser jag Austen av alla dessa anledningar. Medan Sarah Waters framstår som oläsbart simpel är Austen sofistikerad. Här finns inte ens kyssar, men romanserna är betydligt mer fängslande än moderna kärleksskildringar.

Jag fick blodad tand och läste Övertalning - som var snäppet sämre men okej. Nu har jag påbörjat Pride and Prejudice, originalspråk denna gång. Jag har sett Ang Lees filmatisering en gång till och tittar för tillfället på BBCs rykande färska tv-serie. Emma verkar lockande tjock, ryggens bredd ger ett saftigt intryck. Det artar sig till att bli en Austen-vår.

måndag 7 april 2008

Vem är rädd för Virginia Woolf? Edward Albes


Här möter vi Martha och George, ett gift par sedan många år tillbaka med ett märkligt förhållande där förnedring är drivkraften. Pjäsen utspelar sig under en natt. Efter en finare middag, får de efterbesök av ett ungt par. Under några spännande timmar, nystas äktenskaps- härvor upp. När jag först läste om denna pjäs, gjorde jag mig föreställningen att dramat utspelade sig mellan två "säkra par"(på sina förhållande alltså) men att det äldre paret skulle knäcka det yngre eftersom de hållit ihop längre. Jag hade inte väntat mig att den yngre kvinnan skulle utmålas så naiv och dum, och att den yngre mannen skulle framställas så lättmanipulerad. Intressant psykologisk pjäs! Hur känner du inför Vem är rädd för Virginia Woolf? Vem knäcker vem?
/Amoroso

lördag 29 mars 2008

Tre klassiska pjäser

I veckan har jag läst tre pjäser. I väntan på Godot av Samuel Beckett var gråtråkigt monoton och stod sig slätt jämfört med Lysistrate - roligt skriven av Artistofanes, skickligt översatt av Hjalmar Gullberg. Shakespeares Much Ado About Nothing hade många svindlande passager men var alltför ofta intetsägande och pratig. Mest uppskattade jag självständiga Beatrice. Självklart måste hon "tämja sitt vilda hjärta" och bli passande gift, men jag läser ju klassiker av nyfikenhet: Hur tänkte Shakespeare? Här är ett citat i Tekoppens fria översättning:

LEONATO - Systerdotter, jag hoppas att en dag få se dig gift.

BEATRICE - Inte förrän Gud gör män av annan metall än mull. Skulle det inte plåga en kvinna att bemästras av en klump av modig jord? att ge bort sitt liv till en handfull nyckfullt grus? Nej, morbror, jag äktar ingen: Adams söner är mina bröder; och i sanning, jag håller det för en synd att gifta mig med min gelike.

onsdag 26 mars 2008

Två böcker av Victoria Benedictsson

I mars har jag läst Pengar och Fru Marianne, två romaner av Victoria Benedictsson (1850-1888). Stilistiskt liknar böckerna varandra, och huvudpersonerna är sextonåriga flickor som gifter sig med rika äldre män, men där Pengar handlar om kvinnan som inte accepterar sin dockhemstillvaro skildrar Fru Marianne en ung och bortskämd kvinna som mognar och blir en "bra hustru". Marianne inser att hon måste behaga sin man och omdanar hela sin personlighet för att den ska passa honom. Selma i Pengar är redan älskad av sin man men känner sig prostituerad. Han har pengar nog att ge henne allt hon vill ha, men i utbyte måste hon ge upp sin vilja.

Först och främst är Victoria Benedictssons romaner psykologiska personlighetsstudier. Särskilt i Fru Marianne dissekeras Marianne, hennes man Börje och hans barndomsvän Pål. Pål är den nervsvage konstnären som gång på gång beskrivs i kvinnliga ordalag. Selma i Pengar är en vild natur som inte vill tämjas, en pojkflicka som liknar Victoria Benedictsson själv.

Böckerna är på många sätt bra, men har sina svagheter, t.ex. det ständiga ältandet av personernas utseenden. Pengar är helt klart starkast: Fru Marianne blir orealistiskt tillrättalagd. Jag skulle glatt ha läst fler romaner av Victoria Benedictsson, men det enda som återstår är dagböcker, noveller och ett oavslutat skådespel. I brist på en till Pengar står allt detta på min läslista, tillsammans med Birgitta Holms biografi.

Michael en ungdomsbok för det infantila samhället Elfriede Jelinek


Jag är ett inbitet Jelinek fan, gillar hennes ironi och poetiska förvrängningar av verkligheten. Michael är den bok som jag hittills haft svårast att förstå. Detta borde göra mig ännu mer intresserad, men märkligt nog lyckas hon inte locka mig in i fördärvet denna gång.

Alla Jelineks tidigare böcker har följt någon form av huvudpersoner, och deras utvecklingar, kort sagt en handling. I Michael får vem som helst ordet, när som helst, personer från samtidens tragik och krav.
Vi möter kontorspraktikanterna Ingrid och Gerda som strikt följer alla samhällets ideal. Vi har Gerda som fantiserar om chefen herr Koester (som egentligen bara ser ner på henne och behandlar henne illa).
Ofta sätter sig Jelinek på sina höga hästar genom att inleda ett stycke med något ironiskt vackert och ömsint såsom "Kära underbara små läsare", för att därefter måla upp en lycklig bild av romantik och sprudlande lycka. Därefter roar hon sig med att spräcka bubblan med allt vad hon är värd. Konstnärligt och stilistiskt säkert.Det är berättarperspektiven som förvirrar, vem säger vad, vem står för vad? Eller är det kanske en del av vårt förvirrade samhälle att inget ska förstås?
/Amoroso

torsdag 6 mars 2008

Hjalmar Söderberg - Förvillelser

Efter besvikelsen över Martin Bircks ungdom var jag avogt inställd till Söderbergs debut. Början lovade allt annat än gott. Varför läsa om middagsbjudningar utan substans? Så kom bokens teman in: ungdom, passion, pengar. Huvudpersonen Tomas Weber skuldsätter sig och slösar bort sina dagar i en slags dvala. Med tanke på att det är 1890-tal blir kärleksaffärerna riskabla, men han verkar inte ens tänka tanken att föremålet för hans åtrå när som helst kan bli med barn. När detta (självklart) sker, samtidigt som lånen ska betalas, tvingas Tomas växa ur sin naivitet.

Det är ibland jobbigt att läsa om hur Tomas gräver sin egen grav, men samtidigt är språket och berättarstilen en sann njutning. Mycket kanhända, voro, hafsluft, lifsglädje, aderton. Visserligen har Söderberg en tröttsam fableisse för naturlyriska miljöbeskrivningar, här liksom i sina senare böcker, men där är jag beredd att benåda. Däremot är jag evigt ond på honom för att han skrev så få romaner.

Sifferbetyg: 8/10

/Tekoppen

söndag 17 februari 2008

Den gula tapeten Charlotte Gilman Perkins

Jag läste Den gula tapeten helt omedveten om att den skrivits år 1892, och den visade sig bli en av de mest moderna och fascinerade kortromaner jag någonsin läst.

Ellen och John lever i sitt trygga äkenskap, men då Ellen utvecklar "nervösa besvär" bestämmer John att de ska låta henne vila ut i ett hyrt lantställe under några stillsamma sommarveckor. Han är läkare, och vet vad som är bäst för sin älskade hustru. Ellen fogar sig under sin mans vilja, men inom henne skriker något om att få komma ut. Hon spenderar sin tid i detta rum, med de mest fruktansvärda gula tapeterna hon någonsin skådat. Sakta men säkert, inom detta rum, börjar det hända saker. Jag är oerhört fascinerad av slutet, den ultimata verklighetsflykten. Eller förminskas hon till det som mannen gör henne till?

Det här är en roman som stannar kvar.Jag är helt hänförd över Gilmans språk. Jag måste läsa mer av henne! Att så mycket kan rymmas mellan orden i dessa korta meningar.

Jag läser artikeln Selma Lagerlöf och kvinnans skräck för det gotiska rummet av Sofia Wijkmarks. Hon menar att Gilman har nära paraleller till Selma Lagerlöfs författarskap, som enligt Wijkmark "kan kopplas till en tradition av mörk och skräckfylld litteratur som har sitt ursprung i det engelska 1700-talets gotiska roman. I den gotiska novellen Spökhanden skildrar hon den skräck det sena 1800-talets nya kvinna känner inför sin låsta livssituation, inför tanken på att förbli inspärrad i det gotiska rummet."Det riktigt spritter i kroppen. Ni känner igen känslan när man verkligen känner att man har hittat författaren? :-)
/Amoroso

tisdag 12 februari 2008

Gengångare Henrik Ibsen


Gengångare är en av de pjäser som påverkat mig starkast! Den består till huvudsak av dialoger, men så mycket ryms mellan raderna. Här får vi möta fru Alving som förbereder starten av ett barnhem. Ett hem som ska byggas till minnet av hennes älskade man. Senare framkommer det att mannen under hela deras liv varit allt annat än god. Sonen blir kär i tjänstekvinnans dotter och snart ligger alla livslögner på bordet.
/Amoroso

Macbeth Shakespeare


För att uppfylla tre häxors spådom och pådriven av sin maktlystna hustru mördar Macbeth den skotske kungen Duncan. Därmed blir han själv kung, men dådet blir bara det första i en kedja av brott. För att skydda sitt eget skinn, leder det ena till det andra, och sakta men säkert sjunker de skuldmedvetna ner sig i sitt eget vansinne. Här är också kvinnans roll mycket framträdande. Det är mer eller mindre Lady Macbeth som tvingar maken till att mörda, precis som de isländska kvinnorna hetsade sina män till att göra "rätt".
/Amoroso

Fröken Julie August Strindberg


Här möter vi Fröken Julie och hennes betjänst Jean, som under en midsommmarnatt begår en handling som vi egentligen aldrig får veta, bara gissa oss till. En handling som får så svåra konsekvenser att en av dem på morgonen väljer att begå ytterligare en handling, som vi heller aldrig får veta, bara gissa oss till. Dialogen känns oerhört levande! Vi har kampen mellan samhällsklasserna och inte minst kampen mellan man och kvinna. En riktig bladvändare!
/Amoroso

Antigone Sofokles


Här skildras en av litteraturens mest principfasta kvinnor, Antigone. Ett riktigt saftigt moralkakedrama på hög nivå. Karaktärerna är helt platta (de utvecklas inte och samma övertygelse hela dramat igenom) Antigone kan nästan liknas vid en "moralens väktare". Då hennes bror dör, vägras han av staten en ordentlig begravning på grund av sina orätta handlingar i livet. Antigone anser inte att någon kan vägras en begravning, utifrån vad de gjort ilivet. Det strider mot hennes religion och hon väljer att kämpa för sin tro, även om det innebär att gå emot hela staten och leder till hennes egen död.
/Amoroso

tisdag 5 februari 2008

Erich Maria Remarque - På västfronten intet nytt

I förrgår läste jag ut På västfronten intet nytt, Erich Maria Remarques krigsroman från 1929 som brändes på bål av nazisterna.

Detta är en bok som gör mig totalt paralyserad. En katastrof, en jordbävning. Så välskriven att förtvivlan blir till skönhet: ”Kroppen är bara en tunn hud över mödosamt undertryckt vansinne.” ”Vi kämpar inte, vi försvarar oss mot förintelsen.” Samtidigt är nästan varje sida fylld med vidriga detaljer: ”Jag ramlar över en söndersliten mage.”

På västfronten intet nytt får mig att förstå vad som driver soldater att döda, men om orsakerna till krig säger den ingenting – tvärtom, masslakten är obegriplig både för huvudpersonen Paul och för mig som läsare. Tidigare har jag gripits av Wilfred Owens poesi från samma krig. Vad spelar det för roll att den ene var britt, den andre tysk? Owen och Paul är själsfränder, inte fiender.

Jag inser att böcker påverkar ännu mer än jag trott. All fantasyläsning gav mig synen på krig som en spännande sysselsättning för hjältar. Den vanföreställningen upphörde abrupt när jag besökte Armémuseum. Där fanns en plågsamt verklighetstrogen vaxdocka som symboliserade civilbefolkningens lidanden: en smutsig kvinna som, med en mager hund vid sin sida, skar bitar ur ett ruttnande hästkadaver. Jag blev illamående och chockad, allting rasade. När jag senare läste kapitlen om Carlo i Kapten Corellis mandolin fick min pacifistiska världsbild sin fulländning.

Alla böcker jag läst har gjort något med mig. Det känns nästan skrämmande. Om jag inte läst alls, eller läst helt andra böcker, vem hade jag då varit?

Betyg: 9/10

Shakespeare - Macbeth

Den mordiske tyrannen Macbeth har varit mitt sällskap på bussen i en vecka nu. Både moral och handling är väldigt grund, fastän pjäsen lätt hade kunnat bli skräckinjagande, avtryckslämnande. Versmåttet var egentligen det enda intressanta, varför jag störde mig stort på att det inte tillämpades konsekvent. Jag vet inte om det var översättaren (Björn Collinder) som slarvade, eller Shakespeare i egen hög person som inte riktigt fick till det. Jag blir hur som helst nyfiken på att läsa någon annan översättning och se om den är bättre. Detta inlägg avslutar jag med ett exempel på versen i Macbeth, när den är som mest lyckad:

Cumberlands hertig - tar jag ej i språng
det hindret, blir det lätt min undergång:
det hindrar mig. Ni stjärnor, dölj er då,
må inte ljus mitt svarta uppsåt nå!
För handen blundar ögat - men låt ske
det som, fullbordat, ögat räds att se.

måndag 4 februari 2008

Medea Euripedes


Har du läst Medea? En klassiker som känns så oerhört modern! Här skildras en kvinnas förtvivlan, sorg, skam och ilska efter att ha blivit sviken av sin älskade. Hon är beredd att göra vad som helst för att såra honom, tänker inte rationellt, till och med hennes egna barn kommer emellan. Vad har vi här? Kvinnans svartsjuka, för evigt skildrad i litteraturen sedan Medea banade vägen? Detta är en av de litterära klassiker som förändrat mitt läsande, som fått mig att ana en Medea i varje bok jag därefter läst. Har ni några böcker som förändrat ert läsande och er syn på litteraturen?
/Amoroso

fredag 1 februari 2008

Henrik Ibsen - Vildanden

Igår var jag hemma hos en vän i hennes nya lägenhet. Vi drack hinkvis med te och knaprade kakor så att smulorna yrde. Till stämningen bidrog två trevliga katter som gärna pussades. Kattpussar är det bästa jag vet.

Nu har inlägget sprungit iväg i fel riktning – men eftersom vännen bor på Ibsengatan kändes det passande att nämna. Jag har nämligen nyss avslutat Vildanden, ett steg i min strävan att sluka Ibsens dramer - bara 22 kvar nu!

Pjäsen är givande, men inte i klass med Ett dockhem. Dialogen är oftast knivskarp – som alltid hos Ibsen – men slutet dras, liksom i Hedda Gabler, med vissa problem. Det känns inte alls realistiskt, händer för hastigt, blir inget mer än en idé. Om idén fått gestaltning hade det kunnat bli väldigt starkt, men nu reduceras de nyss så levande karaktärerna till dockor som livlöst säger sina repliker.

Ärligt talat, varför var självmord under så lång tid i litteraturhistorien ett standardslut? Som början kan en sådan sorg fungera, som motor, men när det istället är en smidig smitväg – ett billigt sätt att slippa använda fantasin – blir det tomt och gör mig trött.

/Tekoppen

torsdag 31 januari 2008

Elin Wägner - Pennskaftet

Elin Wägners tredje roman Pennskaftet gavs ut 1908 och blev genast en storsäljare. Samtidigt gjorde den skandal genom att propagera för fria förhållanden. Särskilt upprörda blev många kämpar inom rösträttsrörelsen, som här skildras utan försköning: spänningar bildas ju alltid när olika sorters människor strävar mot ett gemensamt mål.

Bokens titel är också ett smeknamn på huvudpersonen, den unga journalisten Barbro Magnus. Den viktigaste birollen innehas av Barbro väninna, Cecilia Bech, som levt i sorg sedan hon övergavs av sin älskare åtta år tidigare. Bland rösträttskvinnorna upplever hon för första gången en mening med livet. Samtidigt får hon sina sår upprivna av att iaktta Barbros oförblommerade kärleksaffär. Barbro, Cecilia och alla andra personligheter som porträtteras blir tillsammans en mångfacetterad blandning av sekelskiftesmänniskor. Barbro älskare, Dick, utvecklas av sin förälskelse och får mod att gå på tvärs mot allt han lärt sig. Samtidigt görs han aldrig perfekt eller fördomsfri, utan förblir mänsklig.

Den prostituerade kvinnan Klara skildras utan minsta gnutta förakt. Samtidigt ses det som självklart att de besuttna ska ha tjänstefolk och att kvinnan står för hushållsarbetet. Språket och stilen spritter av liv, särskilt i dialogerna. Ordlekar frodas och Svenska Akademins kommenterade utgåva rekommenderas för den som inte vill gå miste om alla tidstypiska detaljer.

Jag är mycket glad över att ha läst Pennskaftet – boken är rolig, engagerande, varm och nära.

torsdag 24 januari 2008

Pianolärarinnan Elfriede Jelinek


I Pianolärarinnan får vi följa Erica Kohut. Hon kan själv inte bli någon stor konsertpianist, istället undervisar hon elever fast hon egentligen bettraktar dem som medelmåttor. Privat så lever Erica lever tillsammans med sin dominanta mamma i ett närmast incestiöst förhållande. Hennes sexualitet har kvävts av hennes dominerande mamma och för att få utlopp för sina begär söker hon sig till Wiens utkanter, där hon går i sexbutiker eller iakktar prostituerade i deras arbete. Saker och ting kommer i sin rullning när en av hennes elever blir besatt av tanken att komma bakom hennes kyliga mur.

Jag kan ärligt säga att det tar tid att läsa Pianolärarinnan. Trots detta hör den till mina absoluta favoriter. Jag älskar böcker med en handling som är svårtolkad, och Jelinek skildrar alltid karaktärer i absurda situationer. Pianolärarinnan är dock inte enbart en rå berättelse om kyla och kvinnlig masochism. Jelinek är något av en SPRÅKKONSTNÄR. Det var bland annat för detta som hon fick nobelpriset i litteratur 2004. Varje sida i hennes böcker är som ett konstblad, och varje mening poesi. Jelinek har dessutom en bitter och ironisk humor som inte går av för hackor. Jag tror att Jelinek hade uppskattat ett möte med Lagerlöfs Fru Sorg..:-)

Det intressanta är också författarens eget liv, social fobi och inte minst det faktum att hon i intervjuer uppgett att hon faktiskt lever tillsammans med sin egen mamma halvårsvis, det andra med sin make.Det ni.
/Amoroso

lördag 19 januari 2008

Röda rummet August Strindberg


Så var Röda rummet avslutad, om än inte med viss möda. Jag kände mig faktiskt lite träffad i slutet, i efterorden när det beskrivs hur de gamla kritikerna inte förstod storheten i verket "De bedömer Röda rummet utifrån sin föreställning om hur en roman ska vara byggd och kritiserar den lösa kompositionen, bristen på handling och frånvaron av en klar och följdriktig utveckling hos Arvid Falk" (299).

Boken får mig främst att tänka på människans personliga ideal, även om jag knappt får ihop vem som står för vilka i boken. Arvid vill bli stor författare och förmår inte sälja sig till förläggare och skriva vad de vill ha. Ygberg däremot, han lyckas och kommer upp sig i samhället, genom att ta de jobb som Arvid vägrar. Men följer han sina ideal och spelar idealen någon roll när han ändå kommit upp sig i samhället? Desto mer intressant är tankar om samhället och om äktenskapet. Här framkommer tankar om att kärleken inte ska "bojas"! För äktenskapet inkränktar ju också på friheten?

Apropå äktenskap
"Lyd naturens stora röster istället för dumma människors. Har inte naturen redan bjudit er i flera år till sin stora fest, som är gudarnas glädje, men samhällets fasa, som fruktar att få betalabarnuppfostringshjälp" (158). Sammanfattning:"Älska som fåglarna utan tanke på bosättning" (158).

Apropå religion
"i fattiga tider behövs ingen frälsning, utan mat, kläder och framförallt ett arbete!" (174). Och dessa kloka tankar långt innan Maslows behovstrappa hade presenterats.

Apropå livsmotto?
"Det är människans skyldighet att lida och arbeta för varandra" (260).

Apropå kampen mellan könen
"Jag hatar henne så djupt man kan, men jag fruktar hennes närhet" (249).

/Amoroso

söndag 13 januari 2008

Kloka ord från Lagerlöfs En herrgårdssägen


Om att utvecklas
"Den som kommer direkt ur graven, tänker milda och ljusa tankar om allt, som lever och rör sig på jordytan" (s.42)

Om att inte känna sig älskad
" Det var värre än en dödsdom. Det var mycket grymmare än en dödsdom. Hon visste var det var likt. Det var så, som då man fällde träd, inte på det vanliga sättet, då man bara högg av stammen, utan då man högg av dem rötterna och lät dem stå kvar i jorden för att självdö. Där står trädet och förstår inte varför det inte får mer näring och saft. Det kämpar och sträva efter att få leva, men bladen blir allt mindre, det skjuter inga nya skott, barken skrumpnar bort. Och det måste dö, därför att det blivit skilt från livskällan" (49)

Om att hjälpa
"Du kan komma så vackert och rörande du, i syner och drömmar och bedja om hjälp, men i verkligheten vill du ingen hjälp ha. Du bara inbillar dig, att ditt lidande är det tungsta på jorden. Men det finns väl andra, som har haft det värre än du" (111).

/Amoroso

onsdag 9 januari 2008

En herrgårdssägen Selma Lagerlöf


En herrgårdssägen handlar om Gunnar Hede, som tappar förståndet och blir galen. och om unga Ingrid, som läker hans själ.

Boken har flera olika motiv och kan läsas ur säkert lika många perspektiv som det finns människor att tolka boken. Utifrån Gunnars perspektiv känner jag att fiolen kan stå som en symbol för många saker, och att fiolen utgör en cirkelkomposition i boken. Fiolen kan vara hans jag. Endast med fiolen i hand känner sig Gunnar stark som människa. Fiolen kan också symbolisera konsten eller friheten. Beröva människan konsten eller friheten och du driver den till galenskap. Gunnar är en musikalisk person, i början av boken mår han bra och utövar det han tycker om mest- musiken! Plötsligt en dag får han veta att hans föräldrargård är i fara, och på något vis måste han tjäna pengar. Han tvingas ge upp det han brinner för- sakta men säkert kommer galenskapen. I slutet är det samma fiol som läker och helar honom. På något vis har vi alltid temat- passionen.
För Ingrid är passionen kärleken. Hon som så många andra tonårsflickor fantiserar om sin egen död. En dag blir hon sjuk, och alla tror att hon är död. Hon begravs levande och vill egentligen inte leva förrän hon hör Gunnar spela på sin fiol. Han väcker henne och hjälper henne upp från sin grav (sitt inre mörker, sin depression?).

Jag är också tacksam för att jag fick komma i kontakt med Fru Sorg. Det är en bitter träffsäker kvinna helt i min smak :-) Till synes en gumma men när man tittar närmare på henne ser hon ut att vara ett listigt djur. I boken gör hon sitt bästa för att få folk att se det eländiga i deras livssituation. Hennes livmotto är alltid att uppmuntra folk att tänka i negativa banor. Läs den här dialogen, hämtad från Runberg

"»Allting är sig likt här på gården?» sade hon.
»Ja, nådig fru Sorg», sade jungfru Stava.
»Ni ha inte planterat några blommor eller satt om några träd? Ni ha inte lagat bron eller skyfflat bort ogräset ur allen?»
»Nej, nådig fru.»
»Det är alldeles, som det skall vara», sade den nådiga frun.
»Ni ha väl inte vågat er på att försöka finna reda på malmådern eller att hugga undan skogen, då den vill växa ner i åkern?»
»Nej, nådig fru.»
»Och inte rensat upp brunnarna?»
»Nej, inte rensat upp brunnarna.»
»Här är ett gott ställe», sade fru Sorg, »här trivs jag bra. Om några år skall här vara så, att mina fåglar kunna få bo i hela huset. Ni är mycket snäll mot mina fåglar, jungfru.
Jungfrun neg ödmjukt vid berömmet. "
Känner inte ni också att Jelinek + Fru Sorg är en alldeles klockren kombination; skulle inte dessa kunna finna mycket glädje i varandra?
/Amoroso
Gadgeten innehöll ett fel