Virginia Woolf - Mot fyren

Jag gillar verkligen Virginia Woolf - hennes metod, språk, liv och originalitet. Ändå tycker jag att Mot fyren är hejdlöst tråkig. Jag blev inte alls belönad så som jag blivit av Mrs Dalloway och Jacob's Room. Det kan bero på översättningen, det kan bero på att jag stressade mig igenom boken under en enda dag. För jag förstår ju vad som borde ha varit tjusningen.

Mot fyren (To the Lighthouse) publicerades 1927 och räknas som ett av Virginia Woolfs främsta verk. Intrigen är – som så ofta hos VW – ganska obefintlig. Familjen Ramsay vistas i en stuga på Isle of Skye sommaren 1910. Den yngste sonen vill till fyren tvärs över bukten, men utflykten blir aldrig av eftersom vädret trilskas. Först tio år senare, efter första världskriget, återvänder spillrorna av familjen och ror till fyrtornet.

En central bifigur är den androgyna målarinnan Lily Briscoe som vägrar gifta sig. Lily är förälskad i Mrs Ramsay. I avbildningen av makarna Ramsay och deras relation har VW inspirerats av sina egna föräldrar.

Hoppen mellan inre och yttre skeenden är ibland hisnande, men jag störs av att översättaren har normaliserat Woolfs innovativa språk:

”När professor Ramsay en mörk morgon kom stapplande i en korridor sträckte han ur armarna, men mrs Ramsay hade dött helt plötsligt under natten och han sträckte ut dem förgäves” eller “Mr Ramsay, stumbling along a passage one dark morning, stretched his arms out, but Mrs Ramsay having died rather suddenly the night before, his arms, though stretched out, remained empty”.

“Detta var hennes mans älsklingsutsikt, sade hon och stannade och hennes ögon blev djupare grå” eller “That was the view, she said, stopping, growing greyer-eyed, that her husband loved”.

Om du vill läsa Mot fyren, läs på engelska. Långsamt.