Hjalmar Söderberg - Den allvarsamma leken

Fastän jag läste Den allvarsamma leken i höstas växte längtan efter omläsning. Nu som då blir jag imponerad och läser bergtaget vidare i galen takt. Visst skildras kärleken bitvis klichétyngt, men det allvarsamma är naket. Hur jag än utvecklas förblir min bästa defintion av "bra bok" att den engagerar och gör ont. Utifrån det kriteriet är DAL ett mästerverk.

Bokens kärleksaffär har inget prydligt slut. Liksom så ofta i verkligheten påbörjas förhållandet igen & igen, tills det helt igenom är förgiftat av förflutet. Alla som varit olyckligt kära kan känna igen sig i Lydia och Arvid. Lydia är svikaren, en gåtfull gestalt som jag känner sympati för men inte skulle vilja lära känna om hon var verklig.

Det märks att Söderberg baserade sin bok på egna upplevelser av Maria von Platen. Det märks att han inte kommit över henne. Trots att Arvid inte är ett dugg diktare för han långa resonemang om författares och poeters drivkrafter. Eller, snarare: gömd bakom Arvids namn diskuterar Söderberg sitt förhållningssätt till självupplevt romanstoff. Trés interesant! Jag kan tänka mig att det skrivits littvet-uppsatser i ämnet.

Det är en fröjd att ha läst alla Hjalmar Söderberg skönlitterära böcker. Nu märker jag att Märtha Brem, som Tomas Weber har en affär med i Förvillelser, dyker upp här och kysser Arvid. Samt att bifiguren Henrik Rissler har skrivit en bok som verkar märkligt lik Förvillelser. Arvids kollega Markel förekommer i Doktor Glas, vilket för övrigt även Martin Birck från Martin Bircks ungdom gör. Intertextualitet roar.

Om än något nedflyttad på betygsskalan – från 9 till 8 – står DAL kvar på sin piedestal.