Inlägg
Höga förväntningar =stor besvikelse. Inferno är en slags bekännelse ur August Strindbergs eget liv, under en period när han var psykiskt ostabil. Han led av förföljelsemani och inbillade sig att han hade uppnått en större kunskap om verkligheten än andra dödliga.
Jag har tidigare läst Fröken Julie och rekommenderar den till ALLA! Sedan gick jag över till Röda rummet och förmådde knappt ta mig igenom mig den. Samma sak med Inferno, måste erkännas. Det blir långt och utdraget. Är inte detta väldigt mycket Strindberg? Se följande citat:
Jag har tidigare läst Fröken Julie och rekommenderar den till ALLA! Sedan gick jag över till Röda rummet och förmådde knappt ta mig igenom mig den. Samma sak med Inferno, måste erkännas. Det blir långt och utdraget. Är inte detta väldigt mycket Strindberg? Se följande citat:
"Jag älskar henne och hon mig, och vi hata varandra med ett vildsint hat av kärlek, som stegras genom det långa avståndet" (21)
"Att älska ett barn är för en man att bliva kvinna, det är att avlägsna det manliga, att erfara himlainnevånares könlösa kärlek..." (87)
Jag måste dock erkänna. För ett tag sedan roade jag mig med att måla om en möbel och hade då en passande ljudbok i bakgrunden som förströelse; Hemsöborna. Jag fann helt andra kvalitéer nu än när den tvångslästes i åk 9. Så kanske är jag något spår på vägen, men tills dess frågar jag er! :-)
Ni som uppskattar Strindberg. vad är det ni gillar?
Jag gillar just både Röda Rummet och Inferno! Röda rummet för Stockholmsmiljön och bohemeriet (i brist på bättre ord), Inferno för att "Strindbergs" gradvisa nedgång i galenskapen är så himla rolig (tycker jag då) och för att boken speglar den dåtida kulturen så väl - Inferno känns väldigt internationell i sin dekadens. Tycker inte de är långa eller utdragna, men det står såklart bara för mig.
SvaraRaderaTycker också att Strindberg är som en svensk Don Quijote; han ser jättar/motståndare överallt, fast egentligen är det kanske ofta väderkvarnar. Tycker f.ö. att Marcus Birro - ett stort fan av Strindberg - gör samma sak, målar papperstigrar. Jag föredrar Strindberg.
Tja, jag uppskattade just Hemsöborna och Fröken Julie. Fröken Julie för dess egna kvaliteter, den är grymt fint skriven och tål att läsas mer än en gång. Hemsöborna för att den var ett ganska ensamt skönlitterärt verk på litteraturlistan till grundkursen i litteraturvetenskap, och som färsk universitetsstuderande var det nästan ett himmelrike att få läsa skönlitteratur inför tenten, efter all tung facklitteratur.
SvaraRaderaRöda rummet har jag lyssnat på som ljudbok och saknar uppenbarligen helt förståelse för dess storhet. måste ha varit den bok jag tyckte sämst om på hela det året. Gäsp, så tråkig, och så oengagerande. Men jag tror att min brist på intresse för Röda rummet åtminstone delvis har att göra med att det Strindberg gör boken igenom, dvs. att han beskriver och driver med personer, fenomen och institutioner i sin omgivning, det går mig oftast helt förbi eftersom jag inte är tillräckligt insatt i kontexten.
Så jag skulle naturligtvis kunna göra ett stort projekt av mitt Strindbergläsande och läsa in mig på hans samtid och på bakgrunden till hans texter... men numera är jag inte studerande längre utan ägnar mig mer åt nöjesläsning, och för just mig är ovanstående inget som främjar läsglädjen. Om jag ska läsa klassiker håller jag mig då hellre till de verk som man kan läsa med behållning utan omfattande bakgrundsstudier. För redan de är ju fler än man mäktar med...
Mrs B: Jag hade också läst Don Quijote och läst att det den jämförelsen ofta gjorts, men jag kan inte själv se den. Kul jämförelse med Birro!
SvaraRaderaIka: Håller med dig om att skönlitteratur kan kännas som ett himmelrike under terminerna. Jag läser sommarkurser med mycket skönlitteratur nu, och det känns som en riktigt dröm gentemot långa terminer med hundratals sidor med engelsk facktext.