Jane Austen - Northanger Abbey

Pride and Prejudice har av någon konstig anledning inte blivit recenserad här, trots att snart en månad passerat sedan jag läste sista sidan. Då kändes det som att boken var bättre än allt jag ditintills läst av Austen. Nu har jag dessutom mig igenom maj månads första roman: Northanger Abbey som också vann mitt gillande. Egentligen inte fängslande, defintivt inte världsomstörtande, men jag fattade tycke för stilen.

De båda böckerna skiljer sig åt som sammet och muslin - medan P&P är stolt, nästan pretentiös, så känns NA lätt och ledig. Ironi passar bättre till detta lätta sätt att skriva. Austen gör narr av sin ”hjältinna” på varje sida, men samtidigt är Catherine Morland mycket sympatisk i sin fantasirika naivitet. Hon är barnslig och omedveten om hur världen ser ut.

NA finns som film från 2007 och det är den bästa Austen-filmatisering jag sett. Välgjord och humoristisk, inget mästerverk men åtminstone snudd på fritt från sentimentalitet. Dock är slutet framhastat och jag har svårt att förlåta alla ändringar åt det dramatiska hållet som visserligen är väldigt effektfulla men oh så o-autentiska och o-austenska. Austen smider sin skrift genom underdrifter, inte överdrifter.

Sammanfattningsvis: Northanger Abbey är oförarglig, men ändå en njutning från första sidan till sista.

Ps. När jag skrev mitt inlägg om Northanger Abbey igår lyckades jag aldrig riktigt förklara hur bra den är. I bakhuvudet gnagde: Varför ska man läsa den här boken? Varför gillar jag den här boken? Ingen av frågorna kunde jag själv besvara. Men Austen-älskande Ella Andrén på dagensbok.com lyckas. Alltså, läs hennes recension istället:

Romantiska griller att älska och vårda

Ögats historia George Bataille

Jag känner mig motvilligt ganska imponerad. Jag tycker att Bataille lyckades med något som Sade inte gjorde, att skildra två sjuka unga människors resa i "sexualiteten". Jag sätter det inom parantes eftersom sexualiteten känns sjuk och frånstötande (inte vad man förknippar med en "erotisk klassiker direkt). Ribban sätts redan från början med dessa sjuka inslag av ägg och urin, som senare knyts ihop med upplevelsen mannen har av sin egen pappa. Enligt min uppfattning är den scenen avgörande, för hur jag väljer att uppfatta hela boken. Det är det som skapar den psykologiska insikten. Tycker ni att boken har någon sådan insikt?

Huvudpersonerna beskrivs aldrig närmare. De lever enbart genom sina drifter, genom sitt beteende, sin njutning och sin ångest över sina handlingar. De blir aldrig några "personer", Alla drifter vävs samman och blir ett; njutning och ångest, liv och död. Sexualiteten framställs som rasande? Jag kommer att tänka på de expriment som gjorts på råttor (minns inte exakt, om någon gör det får ni hemskt gärna rätta mig) som satts i bur och haft tillgång till någon form av spak som utlöst lustkänslor hos dem. Det visade sig att en del råttor inte förmådde sluta hantera denna spak, utan många höll på tills de dog. I Ögats historia kan de inte heller hantera sin lust.
/Amoroso

Madame Bovary Gustave Flaubert

Jag skulle kunna läsa Madame Bovary om och om igen. Den är bara så klassisk! Språket är lättläst och handlingen känns deju vu. Emma känns som en stundande chiclit brud :-) Hon drömmer om det där glamorösa livet och tror alltid att gräset är grönare på andra sidan. Att den är skriven som en klockren karikatyr på "hur kvinnor läser skönlitteratur" (ingen kvinna kan väl någonsin skilja fantasi och verklighet åt, det är Harlequin för hela slanten) kan man kanske se med en gnutta humor? Om man tänker efter är det kanske ingen större skillnad på Emma och Cervantes Candide som förläste sig på sina riddarromaner och gav sig ut i sin egen "verklighet"?

/Amoroso