Jane Austen - Northanger Abbey

Pride and Prejudice har av någon konstig anledning inte blivit recenserad här, trots att snart en månad passerat sedan jag läste sista sidan. Då kändes det som att boken var bättre än allt jag ditintills läst av Austen. Nu har jag dessutom mig igenom maj månads första roman: Northanger Abbey som också vann mitt gillande. Egentligen inte fängslande, defintivt inte världsomstörtande, men jag fattade tycke för stilen.

De båda böckerna skiljer sig åt som sammet och muslin - medan P&P är stolt, nästan pretentiös, så känns NA lätt och ledig. Ironi passar bättre till detta lätta sätt att skriva. Austen gör narr av sin ”hjältinna” på varje sida, men samtidigt är Catherine Morland mycket sympatisk i sin fantasirika naivitet. Hon är barnslig och omedveten om hur världen ser ut.

NA finns som film från 2007 och det är den bästa Austen-filmatisering jag sett. Välgjord och humoristisk, inget mästerverk men åtminstone snudd på fritt från sentimentalitet. Dock är slutet framhastat och jag har svårt att förlåta alla ändringar åt det dramatiska hållet som visserligen är väldigt effektfulla men oh så o-autentiska och o-austenska. Austen smider sin skrift genom underdrifter, inte överdrifter.

Sammanfattningsvis: Northanger Abbey är oförarglig, men ändå en njutning från första sidan till sista.

Ps. När jag skrev mitt inlägg om Northanger Abbey igår lyckades jag aldrig riktigt förklara hur bra den är. I bakhuvudet gnagde: Varför ska man läsa den här boken? Varför gillar jag den här boken? Ingen av frågorna kunde jag själv besvara. Men Austen-älskande Ella Andrén på dagensbok.com lyckas. Alltså, läs hennes recension istället:

Romantiska griller att älska och vårda