Ögats historia George Bataille

Jag känner mig motvilligt ganska imponerad. Jag tycker att Bataille lyckades med något som Sade inte gjorde, att skildra två sjuka unga människors resa i "sexualiteten". Jag sätter det inom parantes eftersom sexualiteten känns sjuk och frånstötande (inte vad man förknippar med en "erotisk klassiker direkt). Ribban sätts redan från början med dessa sjuka inslag av ägg och urin, som senare knyts ihop med upplevelsen mannen har av sin egen pappa. Enligt min uppfattning är den scenen avgörande, för hur jag väljer att uppfatta hela boken. Det är det som skapar den psykologiska insikten. Tycker ni att boken har någon sådan insikt?

Huvudpersonerna beskrivs aldrig närmare. De lever enbart genom sina drifter, genom sitt beteende, sin njutning och sin ångest över sina handlingar. De blir aldrig några "personer", Alla drifter vävs samman och blir ett; njutning och ångest, liv och död. Sexualiteten framställs som rasande? Jag kommer att tänka på de expriment som gjorts på råttor (minns inte exakt, om någon gör det får ni hemskt gärna rätta mig) som satts i bur och haft tillgång till någon form av spak som utlöst lustkänslor hos dem. Det visade sig att en del råttor inte förmådde sluta hantera denna spak, utan många höll på tills de dog. I Ögats historia kan de inte heller hantera sin lust.
/Amoroso