Elin Wägner - Pennskaftet

Elin Wägners tredje roman Pennskaftet gavs ut 1908 och blev genast en storsäljare. Samtidigt gjorde den skandal genom att propagera för fria förhållanden. Särskilt upprörda blev många kämpar inom rösträttsrörelsen, som här skildras utan försköning: spänningar bildas ju alltid när olika sorters människor strävar mot ett gemensamt mål.

Bokens titel är också ett smeknamn på huvudpersonen, den unga journalisten Barbro Magnus. Den viktigaste birollen innehas av Barbro väninna, Cecilia Bech, som levt i sorg sedan hon övergavs av sin älskare åtta år tidigare. Bland rösträttskvinnorna upplever hon för första gången en mening med livet. Samtidigt får hon sina sår upprivna av att iaktta Barbros oförblommerade kärleksaffär. Barbro, Cecilia och alla andra personligheter som porträtteras blir tillsammans en mångfacetterad blandning av sekelskiftesmänniskor. Barbro älskare, Dick, utvecklas av sin förälskelse och får mod att gå på tvärs mot allt han lärt sig. Samtidigt görs han aldrig perfekt eller fördomsfri, utan förblir mänsklig.

Den prostituerade kvinnan Klara skildras utan minsta gnutta förakt. Samtidigt ses det som självklart att de besuttna ska ha tjänstefolk och att kvinnan står för hushållsarbetet. Språket och stilen spritter av liv, särskilt i dialogerna. Ordlekar frodas och Svenska Akademins kommenterade utgåva rekommenderas för den som inte vill gå miste om alla tidstypiska detaljer.

Jag är mycket glad över att ha läst Pennskaftet – boken är rolig, engagerande, varm och nära.