Stella Kleve - Berta Funcke

Romanen Berta Funcke är inte så berömd i våra dagar. Över huvud taget verkar den svenska dekadenslitteraturen vara okänd för många. Stella Kleve hette egentligen Mathilda Malling (född Kruse). Hennes tidiga verk väckte skandal med sina skildringar av lystna, uttråkade unga kvinnor.

Denna tid - artonhundratalets slut - var känslig för allting som hade med kroppen att göra. Sexualitet skulle inte dryftas offentligt. Ibland verkar kritikerna nästan ha trott att denna sort litteratur skulle förstöra hela samhället. Stella Kleves novell Pyrrhussegrar blev dödsstöten för en tidskrift som vågat publicerade den, eftersom huvudpersonen - en döende ung kvinna - tänker tillbaka på de tillfällen då hon känt åtrå. Sådant gick inte för sig. Det var en tid då man kunde hamna i domstol för att ha uttalat sig nedlåtande om nattvarden.

Berta Funcke är väldigt stämningsfull och intressant. Stilistiskt sett är den koncentrad med utsökt språkbehandling. Däremot har jag, nu en månad efter läsningen, endast dimmiga minnen av själva innehållet som är diffust och dröjer vid känslor/stämningar snarare än händelser.

Albert Camus - Främlingen

Språket i Främlingen är det som jag först reflekterar över. Korta satser. Inget komplicerat. Som en uppsats skriven av ett skolbarn, säg i femte klass. Inte för att Camus var en dålig skribent, utan för att han har anpassat sitt språk så fullkomligt till berättaren Mersault.

Mersault är en speciell människa, främst därför att han inte kan känna empati. Över huvud taget känner han väldigt lite. På vissa sätt påminner han om berättaren Christopher i The Curious Incident of the Dog in the Night-Time, men även om Mersault är lika rationell så är han betydligt mer känslokall. Inte på något elakt sätt; fastän han gör hemska saker så finns det aldrig någon illvilja bakom. Det är det som skrämmer. Han är en främling bland alla kännande människor.

Främlingen är berättelsen om hur Mersault begår ett mord och hamnar i domstol. Vi får veta exakt vad som ledde till mordet och det som är så bra - och så obehagligt - är jag fattar tycke för Mersault. Jag lär känna honom på djupet och kan omöjligt fördöma rakt av. Det är kanske just det som är vitsen med Främlingen och Brott och straff?

Denna klassiker ger en intressant, bra och avtryckslämnande läsupplevelse. Rekommenderas!

Camillas äktenskap Elin Wägner

Apropå tankar om att binda sig. Idag förekommer det väl en mer eller mindre hysterisk fixering vid förhållanden, och relationsromaner säljer som smör i solsken. Vad tänkte man för hundra år sedan? I Camillas äktenskap får vi se hur det går för Camilla och Erik som ska ingå äktenskap tillsammans i början av 1900 talet.
Ganska humoristisk roman faktiskt, när man läser den idag. Camilla har krav på sig att vara fulltalig, en riktig kvinna, en husmor, om hon ska vara "god nog" åt Erik. Hur ska hon skapa det perfekta hemmet? Hur ska hon bli den perfekta hustrun? Och älskar han henne verkligen lika mycket idag som han sa att han gjorde igår? Han blir ganska trött på hennes ständiga svärmeri, hennes tankar om kärleken och äktenskapet. "Den stora passionen"! Slutet är så fulländat, att finna denna balans i kärleken tillsammans. Att inse att kärleken inte ska "bojas" och att var och en faktiskt måste tänka själva. Rekommenderas varmt, hur modern som helst!

Måste man gilla alla nobelpristagare?

Ni har väl inte missat vår nya utmaning,att följa med oss i nobelpristagarnas förtrollade värld.

Men går det att skriva/tycka vad som helst om en nobelpristagare?

När en författare har fått nobelpriset blir de upphöjda till skyarna och får ett enormt genomslag. Men säger böcker av nobelpristagare alltid något just till dig?

Hoppas att vi i den här bloggen kommer att ha högt i tak och att ni ärligt våga säga vad ni tycker och anser när ni har läst en nobelpristagare.

/Miss S

Månadens nobelpristagare

Nu startar vi en stor utmaning: Månadens Nobelpristagare. Vi börjar med 2008 och arbetar oss bakåt. Alla som vill kan vara med i utmaningen och länka till den från sin blogg. Det är helt valfria böcker av författaren som gäller. Vi har också en önskan om att samla länkar till bloggare som redan har skrivit om respektive nobelpristagare tidigare i något inlägg, skriv i så fall ett meddelande under kommentarerna så att vi inte glömmer att länka till er. Nu ska vi tillsammans bygga upp en upplevelsebank kring nobelpristagare i litteratur!

Så kom igen, alla ni som ngn gång lekt med tanken på att börja läsa fler nobelpristagare. 12 böcker om året, bara en bråkdel av allt annat som slinker ner i bokhögen varje år! :-) I början av varje månad är det dags att ge sig i kast med en ny pristagare. Vi kör igång med Le Clézio i början av februari. Ni hakar väl på?

Den sista vännen Tahar Ben Jalloun

En stark bok om den trettioåriga vänskapen mellan två män. Ali och Mamad träffas när de går på franska gymnasiet i Tanger. De växer upp tillsammans under målande beskrivningar av politiken, kulturen och kvinnorna, i skuggan av ett färgstarkt Marocko.

Den starka vänskapen stärks när de båda männen, som vänstersympatisörer sätts in i arméns straffläger. För evigt dömda av dessa 18 månader, går de sedan olika riktningar i livet. Vänskapen fortsätter i många år, tills Mamed en dag bryter all kontakt. Varför? Var och en berättar sin historia.

Den sista vännen är lättläst, och tonen är skämtsam. Jag läser den med starkt intresse just för insynen i en kultur som ligger så långt ifrån min egen. Boktokig höll visst på att avsluta boken flera gånger, eftersom kvinnor avverkas på löpande band och beskrivs i synnerligen förnedrande toner. Jag reagerar också oerhört starkt på det. Jag läser mycket för att förstå men det gör jag inte alltid och det är det som fascinerar. "Därborta gör jag allt som religionen förbjuder". Eftersom Mamed flyttar till Sverige och blir läkare, får vi också en varm skildring av utvandring och hur det påverkar ens inre. Inte minst är det oerhört intressant att möta de tankar som Mamed har när han betraktar Sverige och jämför landet med de villkor som gäller i Marocko. Blir onekligen mycket nyfiken på detta författarskap och kommer garanterat att gräva djupare i Tahar Ben Jelloun färgsprakande och realistiska värld.

/Amoroso

Från mörker till ljus Baby Halder

I Från mörker till ljus berättar Baby Halder om sitt liv i Västbengalen och New Delhi i Indien, som förändrades i den stund hon giftes bort under tvång, 12 år gammal. Halder lyckas verkligen skildra BARNET som gifts bort.

Författaren skriver sin bok nästan tio år senare, som trebarnsmor och hushållerska hos en arbetsgivare som förstår att hon har ett intresse av att både läsa och skriva. Han uppmanar henne att skriva sin historia. Då har hon redan mycket ärr i bagaget, då hon slagits sönder och samman av sin man och mer eller mindre förskjutits av sin familj eftersom hon inte håller ihop familjen. Respekten för familjen är allt.

Baby Halders historia visar på mkt mod, och det är därför man ska läsa den, inte för att det är ett litterärt verk. Hon skriver ibland helt distanserat om sina upplevelser och ibland pratar hon om sig själv i tredje person. Det är ändå fantastiskt att denna historia har hittat ut. Jag fascineras av beskrivningarna från det indiska vardagslivet, religionens betydelse och sederna i dagens Indien (t.ex ska familjefäderna titta på åtminstone fem familjer innan de gifter bort sina barn). Jag hade gärna fått mer insyn i kastystemet som nämns i boken, och kvinnan som bränns med syra av sin man. Överallt genomsyras boken av denna frustration, varför är kvinnan en ägodel? Varför är jag beroende av mannen när det enda han gör är att hålla tillbaka min utveckling?

/Amoroso

Flugornas herre William Golding

Vem har inte blivit "påtvingad" Flugornas herre i skolan? Handen på hjärtat, så minns jag den som en långdragen pina. När jag nu läser om den i vuxen ålder känner jag VILKET MÄSTERVERK! Jag tror att det skulle vara möjligt att läsa den tio gånger på raken och ändå finna nya infallsvinklar. Ett litet pojkäventyr men samtidigt en helt otrolig skildring av en civilisations uppgång (och fall). Det går att läsa in hur mycket som helst. Som barn mindes jag främst passagen där barnen hade ihjäl sin kompis, då "leken" gick överstyr och de misshandlade honom så svårt att han dog. Det påverkade mig jättestarkt och jag undrade om det verkligen kunde hända? Jag tror inte riktigt jag förmådde se de andra nyanserna i romanen. Golding deltog själv i världskriget och har säkert sätt det mesta... Vilken makalös förmåga att sätta sina egna erfarenheter in i en handling, som dessutom händer precis hela tiden, världen över...
/Amoroso