tisdag 27 januari 2009

Albert Camus - Främlingen

Språket i Främlingen är det som jag först reflekterar över. Korta satser. Inget komplicerat. Som en uppsats skriven av ett skolbarn, säg i femte klass. Inte för att Camus var en dålig skribent, utan för att han har anpassat sitt språk så fullkomligt till berättaren Mersault.

Mersault är en speciell människa, främst därför att han inte kan känna empati. Över huvud taget känner han väldigt lite. På vissa sätt påminner han om berättaren Christopher i The Curious Incident of the Dog in the Night-Time, men även om Mersault är lika rationell så är han betydligt mer känslokall. Inte på något elakt sätt; fastän han gör hemska saker så finns det aldrig någon illvilja bakom. Det är det som skrämmer. Han är en främling bland alla kännande människor.

Främlingen är berättelsen om hur Mersault begår ett mord och hamnar i domstol. Vi får veta exakt vad som ledde till mordet och det som är så bra - och så obehagligt - är jag fattar tycke för Mersault. Jag lär känna honom på djupet och kan omöjligt fördöma rakt av. Det är kanske just det som är vitsen med Främlingen och Brott och straff?

Denna klassiker ger en intressant, bra och avtryckslämnande läsupplevelse. Rekommenderas!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Daily Literary Quote