onsdag 29 oktober 2008

Cora Sandel - Alberte och Jakob

Jag läste ut första boken om Alberte för någon dag sedan, och vad ska jag säga? Hur ska man recensera när boken snarare känns som en nära vän än som text? För Alberte kommer väldigt tätt inpå med all sin försagdhet, sin ledsenhet, sitt hat, sin bräckliga glädje. Hon är mera människa än karaktär. Jag vill henne så väl.

Jag kan nästan inte sluta tänka på vem av de unga kvinorna i boken jag skulle ha liknat om jag var född i samma tid och på samma plats. Den normbrytande Beda? Den propra Kristine? Den tystlåtna Alberte? Konstnärsjälen Rikke? Det blir så tydligt att det normativa förtrycket inte främst handlar om att försöka göra alla likadana, utan om att sparka ut dem som inte passar in i mallen.

Ska jag ändå försöka vara "professionell", kan jag säga bland annat detta: relationerna mellan människor är ömsint med vasst tecknade, minsta lilla bifigur är fullständig och viktig, den fjällnära småstaden känns som en plats där jag tillbringat flera år, fastän jag aldrig ens passerat gränsen mot Norge.

Sist, men inte minst: naturbeskrivningarna! Som jag i vanliga fall har svårt för, men som här blir stämningsfull poesi och verkligen bidrar till att fördjupa berättelsen. "Backarna och fjällen liknar fläckiga kor - och i det grågula sticker små levande, köttaktigt röda, tjocka, glänsande skott upp och brister redan här och där."

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Daily Literary Quote