Jean Racine - Faidra

En bokgenre som blir orättvist lite läst och diskuterad idag är dramat - pjäsmanus ger ofta minst lika djup upplevelse som en roman eller ett teaterbesök. Många av mina största läsupplevelser är dramer, vilket gör att terminen känns som en stor godispåse: totalt 16 dramer ingår i kurslitteraturen.

Av de antika tragedierna uppskattade jag bara ett fåtal (Agamemnon och Backanterna) men när det gäller fransk klassicism är jag betydligt mer förtrollad. Molieres Tartuffe var underhållande och Corneilles Le Cid lyckades slå an strängar hos mig som oftast förblir orörda - de romantiska, passionerade, sentimentala. Allra mest bedårad blev jag dock av Jean Racines Faidra som är lysande både till form och innehåll.

Föreläsningarna återkommer ofta till imitationen, att författare har försökt efterlikna och överträffa sina föregångare. Faidra dryper av antika lån: det är en mycket klassisk tragedi. I centrum står drottning Faidra som drabbas av kärlek till sin egen svärson, vilket blir bådas undergång.

Faidra och hennes omgivning är, liksom hela intrigen, direkt hämtat från grekisk mytologi, men jämfört med de antika tragöderna är dramat stjärnår bättre utfört. Här finns ett psykologiskt bråddjup och en stilistisk skärpa som saknas hos Euripides, Sofokles och Aiskylos.

Helt enkelt: stark, avtryckslämnande läsning som jag sent skall glömma. Måste nog skriva upp Racines andra verk på läsa-listan.