Jean Racine - Andromake

Den grekiska mytologin med sina tragiska karaktärer och intriger verkar ha varit en nästintill outsinlig källa att ösa ur. I denna pjäs av Jean Racines står Andromake, Hektors hustru, i centrum. När Troja faller har Hektor redan blivit dräpt (av Akilles) och Andromakes spädbarn Astyanax kastas ner från stadsmuren av vår käre Odysseus.

Men enligt Racine blev Odysseus lurad – i själva verket tog Andromake med sin son till fångenskapen hos Pyrrhus. Pyrrhus är Akilles son och har själv en hel del trojanskt blod på sina händer. Nu har Pyrrhus blivit förälskad i Andromake, som hatar honom. Pyrrhus är förlovad med Hermione (den sköna Helenas dotter) och hon älskar honom blint. Till Pyrrhus hov kommer Orestes, han som mördade sin mor för att hon hade mördat hans far. Orestes, som länge har älskat Hermione, är Hellas sändebud och har som uppdrag att få Astyanax dödad.

Nu börjar spelet och det är minst sagt komplicerat: Orestes ska se till att Astyanax dör, men samtidigt är Pyrrhus planer på att gifta sig med Andromake den enda chansen för Orestes att få sin Hermione. Pyrrhus är en sann tyrann och ställer Andromake inför ett ultimatum – gifter hon sig inte med honom så dör Astyanax. Andromake vet inte vad hon ska göra: rädda sin son eller hålla fast vid sin ära? Hermiones ära är djupt kränkt och hon inser att Orestes kärlek kan utnyttjas.

Alla karaktärer vet vad som vore förnuftigt och moraliskt riktigt, men känslorna säger något helt annat och i känslornas våld är de hjälplösa, ohejdbara. Här finns många starka scener som måste vara en riktig utmaning för en skådespelare och som skulle kunna bli precis hur bra eller hur dålig som helst.

Självklart kan det inte sluta lyckligt. Upplösningen blir en total katastrof. Vilket faktiskt är ganska njutbart. Tragedier, mums! Gissa ifall jag måste läsa Euripides pjäs om Andromake också?