Goethe - Den unge Werthers lidanden

Jag borde jobba undan lite saker som har hopat sig, men istället hittar jag på tusen andra saker att göra. Till exempel känns det plötsligt väldigt viktigt att recensera Den unge Werthers lidanden.

Titeln är otymplig, så jag kallar boken för Werther. Historien behöver knappast upprepas. Det är förresten inte mycket till historia, du har hört den hundra gånger förut. Triangeldrama, tragedi, obesvarad kärlek. Det som gör Werther så speciell är hans enorma känslosamhet. Åh Lotte, jag väter din hand med tusen tårar! Den individcentrering som kännetecknar romantiken är också väldigt närvarande. För Werther finns bara hans eget jag och den kvinna han är kär i. Även kärleken blir självisk.

Samtidigt som jag kan förstå varför många inte trivs med Werther (det kan nog upplevas som hyfsat tröttsamt att höra hans lidandens litania) så känner jag mig underhållen i hans sällskap. Jag påstår inte att jag har hittat en ny favoritbok, men Den unge Werthers lidanden är i mina ögon bra. Varken mer eller mindre.