Carl Jonas Love Almqvist - Drottningens juvelsmycke

När jag såg teateruppsättningen av Drottningens juvelsmycke blev jag ganska så nedslagen, eftersom jag ogillade den och visste att Almqvists roman fanns med på min kurslitteraturlista. Som tur är passar den spretiga historien betydligt bättre på boksidor, även om jag fortfarande finner temat vara mer intressant än vad boken är bra. (Bra är den, men bara bra, inte mer.)

Liksom i pjäsen är det främst Tintomara jag fäster mig vid - en androgyn karaktär som gör alla galna av kärlek, men som själv inte kan älska. Att ha läst Eva Borgströms bok och gått en lektion om Drottningens juvelsmycke hjälper till att fördjupa läsupplevelsen: nu förstår jag allt det bara till hälften utsagda och uppskattar antagligen mer.

Det är mycket givande att filosofera en stund över hur Almqvist skriver om kärlek. Liksom hos Shakespeare behandlas den samkönade kärleken genom förklädnader. Eftersom Tintomara är samtidigt man och kvinna går det för sig att hon vinner båda könens kärlek.

Carl Jonas Love Almqvist var säkert lika halvgalen som han verkar, men det går inte att komma undan det faktum att han var några hundra år före sin tid. Jag ser fram emot Det går an och Amorina. Även om Drottningens juvelsmycke inte "levererar hela vägen" så är den medryckande och svår att lägga åt sidan.