Selma Lagerlöf - Gösta Berlings saga

När jag började läsa Gösta Berlings saga tyckte jag att den bara var tradig och jobbig - men ju längre jag kom, desto mer intresserad blev jag. Sagan fänglade, jag började bry mig.

Slutintrycket förblir ambivalent. Å ena sidan är boken splittrad och spretig med ett högstämt språk (ack! åh!) som förlorar sig i evighetslånga miljöbeskrivingar. Å andra sidan är berättelsen så fascinernade och häpnadsväckande i sitt sätt att blanda saga och vardag.

Här är magi och djävulspakter och övernaturliga väsen en självklar beståndsdel i berättelsen. Om jag inte lockades att tro på allt detta skulle inte handlingen kunna fortlöpa så som den gör. Samtidigt finns en dubbelhet - berättarrösten ömsom uppmuntrar tron på det övernaturliga, ömsom blinkar och säger "Klart att det bara är prat!"

På föreläsning idag fick jag lära mig att min syn på romangenren är färgad av den realism som Selma Lagerlöfs debutbok är en reaktion mot. Detta är snarare "epos på prosa" - och visst finns stora likheter med Gilgamesh-eposet eller Odysséen.

När jag väl har släppt tanken på att detta ska vara en ROMAN njuter jag av sägnerna, skrönorna. Men trots allt det fascinernade. Häpnadsväckande. Intressanta. Så fastnar jag ändå aldrig så helt och hållet som jag vill fastna för en bok. Gösta Berlings saga förblir intressant, men inte tillräckligt mycket mer.

Betyg: 7/10