måndag 10 november 2008

Emily Brontë - Svindlande höjder

Något som mitt tedrickande har fått mig att inse är den stora skillnaden mellan ”komplex” och ”lättdrucken”. De allra bästa teerna är ofta lite underliga, inte helt lätta att falla för. Just därför håller de i längden, medan teer som bara är njutbara sällan ger något långvarit intryck. Därför är det kanske inte så konstigt att jag först fann Svindlande höjder totalt vidrig, för att sedan känna det som om jag sålt min själ till Emily Brontë.

Svindlande höjder är inte känslomässigt lättläst. Det rör sig om den sortens bok där en kvinna flyr från sin make efter att han kastat en kniv mot hennes huvud. Den sortens bok där den flyende kvinnan på sin väg ut ur huset måste knuffa omkull en ung man ”som höll på att hänga en kull valpar". Men Emily Brontë får mig att uppslukas och kliva in på Wuthering Heights, existera där mer än vid mitt skrivbord.

Jane Eyre av Charlotte Brontë är visserligen betydligt mera njutbar, men väldigt svag i jämförelse. Jane Austens böcker är en salongskonverstion, Svindlande höjder är en misshandel. Emily Brontë måste ha varit en märklig människa. Tyvärr är hon svår att få grepp om, för lite material existerar som rör hennes person. Dikterna hon skrev känns som ett gigantiskt läsmåste.

Jag är betydligt mer motiverad att läsa svårsmälta böcker nu än innan Svindlande höjder fick mig i sina vässade klor och lekte med mig på sant kattmanér. En rad ur boken beskriver väl mina känslor efter läsningen: ”Jag gav honom mitt hjärta, och han tog det och kramade det till döds – sedan kastade han det tillbaka till mig.”

Snacka om expressivt bildspråk!

”Ju mera masken vrider sig, desto mer längtar jag efter att få trampa på den så att inälvorna rinner ut!”

”Han kan lika gärna sätta en ek i en blomkruka och vänta att den ska trivas som inbilla sig att han kan få henne frisk och stark igen med sina ljumma omsorger!”

Betyg: 9/10

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Daily Literary Quote