Gustave Flaubert - Madame Bovary

Jag var inte alls förväntansfull när jag började läsa Madame Bovary, Gustave Flauberts klassiker från 1857 som han skrev på i sex år. Jag har nämligen många gånger hört att det är en "book about nothing", långtråkig och torr. Inget kunde vara mer felaktigt. Visserligen finns ett svagt och något sövande parti strax innan slutet, men det är kort. I övrigt är den enorma detaljrikedomen oftast ett plus.

Jag stryker under åtskilliga träffsäkra rader. Trädgårdarna liknas vid "koketta kvinnor" när de "börjar göra toilett till sommarens fest". Emma solar sig i kärleksförklaringar "liksom man sträcker sig av välbehag i en uppvärmd bastu" men den stora kärleken drar sig undan "ungefär som vattnet sinar i en flod, och hon började redan urskilja den grumliga bottensatsen". Alla Emmas drömmar försvinner i kärleksaffärerna "ungefär som en resande, som glömmer kvar något av sina ägodelar på varje värdhus som besöks på vägen". Rodolphes brev från kvinnor han älskat och övergivit luktar mögel och vissnade rosenblad. Emma riktar till Gud "samma ömma och ljuva ord som hon tidigare hade viskat till sin älskare".

Om skrivandet säger den allvetande berättaren att "ingen människa förmår någonsin uttrycka exakt vad som rör sig inom henne ... utan använder det mänskliga ordet som en spräckt kastrull, på vilken hon trummar melodier som på sin höjd kan komma en björn att dansa, medan hon helst skulle vilja locka stjärnorna att gråta". Flaubert själv är dock mästerlig med "det mänskliga ordet". Han lyckas krydda den deprimerande berättelsen med en torr, ironisk humor som kan få mig att skratta högt mitt i Emmas dödskamp. Synen på människan är djupt pessimistisk - ändå sitter jag efter fullbordad läsning och smeker boken med blicken, för att detta är en skatt som jag är glad att jag inte lämnat ouppgrävd.

Betyg: 8 / 10