söndag 8 februari 2009

Shakespeare - Kung Lear

Det stormar och rasar om Shakespeares välkända tragedi Kung Lear. Monologerna spottar fradga, ingen sol syns – men blixtar skingrar mörkret. Bävande och skräckslagen måste åskådaren följa de invecklade turerna i handlingens dans. Ingenting kan vi göra för att skona vare sig gestalterna eller oss själva. Skådespelet är bara en skenbild. Samtidigt vet vi att ondskan som skildras finns i oss alla.

Pjäsen, från 1605, utspelar sig i Britannien under riddarnas tidsålder. När vi träder in i handlingen ska den åldrade kungen dra sig tillbaka och dela landet mellan sina tre döttrar. För att avgöra hur stort varje dotters arv ska bli ber han dem att klä sin faderskärlek i ord. Goneril och Regan smickrar honom djupt, men Cordelia tiger. I förtvivlan landsförvisar kungen henne – men snart lär han sig att äkta känslor inte skryter.

Intrigerna fortsätter, falskspel gör det omöjligt att skilja vän från fiende, förklädnaderna är många och alla inblandade har dolda motiv som driver dem över sina gränser. Snart är tragedin fulländad.

Dramats karaktärer är både många och mångsidiga. De förråder och förlåter, de missbrukar makten och skyr inga medel för att nå sina mål. Den helt igenom godhjärtade Cordelia känns minst intressant, men hon är samtidigt en oumbärlig ljusglimt. Två dystra repliker sammanfattar hela pjäsen: ”Vi är för gudarna vad flugor är för vilda pojkar. För sitt nöjes skull slår de ihjäl oss” och "Gråtande kom vi till världen. Vi gråter för att vi kommit hit till denna skådeplats för narrar". Sådan är den världsbild som Shakespeare målar upp.

Kung Lear är plågsam att läsa, både på grund av tragiken och det kompakta språket. Innehållet känns tidlöst och tankeväckande – men inte formen.

4 kommentarer:

  1. Jag gillar verkligen Shakespeare. Både att läsa och att se uppföras på scen, på svenska eller engelska. Den mäktigaste teaterupplevelsen var nog när jag var i Stratford-upon-Avon och såg Royal Shakespeare Company uppföra Henry V. En annorlunda upplevelse var Othello på Teater Västmanland, där man vänt upp och ner på genusperpektivet genom att skriva om pjäsen så att alla manliga roller var kvinnor och tvärtom.
    //Kerstin

    SvaraRadera
  2. Så kul att du gillar Shakespeare. Själv är jag lite ambivalent men jag gillar att läsa honom. Har bara sett En midsommarnattsdröm och det var ganska många år sedan, men skulle gärna se mer uppsättningar. Shakespeare i Stratford-upon-Avon låter sannerligen mäktigt! Genus-upp-och-ner-vända pjäser verkar vara poppis när det gäller just Shakespeare och kan säkert bli tänkvärda. Hur kände du inför den uppsättningen, tyckte du att det annorlunda perspektivet var bra eller dåligt? Risken är kanske att det blir mer en häftig grej än ett gripande drama?

    SvaraRadera
  3. Anledningen till att man gjorde såhär på Teater Västmanland var för att man helt enkelt hade brist på manliga skådisar =) Resultatet blev dock otroligt häftigt, för trots att männen spelade roller som normalt innehas av kvinnor så blev deras karaktärer aldrig "fjolliga". Desdemona blev Desdemon som gjorde allt för sin Othello.
    //Kerstin

    SvaraRadera
  4. Vad bra att det blev ett så bra resultat av "omvända roller"! =) På en littvet-lektion diskuterade vi varför till exempel Hamlet allt oftare spelas av en kvinna, hur det förändrar och fördjupar.

    Tänk alla hbt-klassiker med omvända roller. En person som till sin stora förtvivlan inser att h_n har blivit kär i någon av motsatt kön... ve och fasa! Att fundera på hur saker vore om de vore annorlunda, är ju ett väldigt bra sätt att få perspektiv på livet =)

    SvaraRadera

Gadgeten innehöll ett fel