fredag 13 februari 2009

Karin Boye - Kallocain

Karin Boyes femte bok är en framtidsvision som utspelar sig på 2000-talet. Den värld som Boye diktar upp verkar som en diktators önskedröm. Alla invånare kallar varandra ”medsoldater”, barnen tas ifrån sina föräldrar för att sättas i läger där de uppfostras, Staten har övervakningskameror till och med i sovrummen, ingen visar några känslor vad som än händer, makar anger varandra, äktenskapet finns till bara för att producera nya bara. Allt som görs, görs till Statens ära. Individen har gett upp sin egen frihet för Statens skull. Det enda man inte har kunnat kontrollera är människans innersta tankar, känslor och hemligheter. Det vill säga, hittills - för nu är den tiden förbi. Leo Kall har uppfunnit drogen kallocain som får människor att avslöja allt de vill tiga med.

Själv är Leo en näst intill perfekt medsoldat. När han gör något gör han det av kärlek till Staten. Han avundas de som får dö för Statens skull. Hans enda brist är att han saknar sin äldsta son, som satts i barnläger, och att han ibland kan lockas till medlidande. Det är skrämmande att se hur lojal han är mot den stat som tagit ifrån honom hans frihet, hur han ser alla uppoffringar för statens skull som en ära.

Nu blir det Leo som får hålla i sprutan när kallocainets verkningar undersöks, först på människor som vigt sitt liv åt att vara försökspersoner, sedan på brottslingar. Det han möter i människan äcklar och upprör honom – alla tycks ha en kärna av statsfientlighet och uppror inom sig. Ingen har ett obefläckat samvete. Så småningom börjar han fascineras av det han möter inom människorna. Från att ha varit en lojal medsoldat som skämts för sina brister och försökt utplåna dem hos sig själv, förvandlas han till en man med hemligheter. Kallocainets skapare drömmer mardrömmar om att själv få kallocain insprutat i blodet.

Boye skildrar hur man aldrig kan utplåna människors känslor och vilja att vara fria. Språket är enkelt, varken ungdomligt eller gammaldags, men däremot var det väldigt torrt. Karin Boye är ändå en poet av rang och jag hade väntat mig något mer, ett målande språk som inte bara berättar en historia. Kanske är det medvetet anpassat till forskaren som står för berättandet, men det känns ändå som en brist i denna tankeväckande dystopi.

2 kommentarer:

  1. Kompletterande läsning...

    http://www.nilsonne.se/?p=871#more-871

    /majvor

    SvaraRadera
  2. Intressant. Som tur är gäller ju den studien bara det som människor ser framför sig just då, men det är förstås skrämmande nog.

    SvaraRadera

Daily Literary Quote