August Strindberg – Fröken Julie

Fröken Julie är en naturalistisk och avskalad pjäs. Det finns en omvärld som vi inte ser, men tydligt vet att den hotar. Det finns bara tre karaktärer: förnäma Julie, hennes fars betjänt Jean och kokerskan Kristin. Mellan Julie och Jean utspelas en maktkamp och ett erotiskt spel. De berättar om sina drömmar som är väldigt symboliska: Jean klättrar i träd men kommer aldrig ens till första grenen, medan Julie sitter på en hög pelare och låter sig falla. Hon kan inte hålla sig kvar på de höjder där hon av arv har placerats.

Detta relationsdrama är fullt möjligt att tolka med moderna glasögon. Strindberg ville visa att kvinnor är lägre stående, vilket också uttrycks väldigt tydligt i förordet, men för en nutida läsare visar pjäsen bara på kvinnoförtryck. Jean är en karaktär som det idag är svårt att hysa någon sympati för. Det är också svårt att förakta Julie, den ”fallna kvinnan”. Visserligen är hon odräglig i början, men sedan träder min medkänsla in.

En sak som slår mig är hur Jean kallar den kvinna han nyss sade sig älska för ”hora”, eftersom han har fått som han vill. Den förolämpningen påstås ofta vara modern och inlånad från andra kulturer med andra värderingar – men för Strindberg verkar detta ord ha varit lika naturligt som om Fröken Julie utspelades i en nutida skolkorridor. Den inställning till kvinnan som ligger bakom tillmälet fanns 1888 och har ännu inte försvunnit.

Trots daterade inslag är det omöjligt för mig att ogilla Fröken Julie. Vilken kraft! Vilken skildring av spelet människor emellan! Även om man inte bör glömma bort att ifrågasätta både nutida och gamla texter måste man också låta sig dras med i den förtrollning som Strindberg skapat.