Cora Sandel - Alberte och Jakob

Jag läste ut första boken om Alberte för någon dag sedan, och vad ska jag säga? Hur ska man recensera när boken snarare känns som en nära vän än som text? För Alberte kommer väldigt tätt inpå med all sin försagdhet, sin ledsenhet, sitt hat, sin bräckliga glädje. Hon är mera människa än karaktär. Jag vill henne så väl.

Jag kan nästan inte sluta tänka på vem av de unga kvinorna i boken jag skulle ha liknat om jag var född i samma tid och på samma plats. Den normbrytande Beda? Den propra Kristine? Den tystlåtna Alberte? Konstnärsjälen Rikke? Det blir så tydligt att det normativa förtrycket inte främst handlar om att försöka göra alla likadana, utan om att sparka ut dem som inte passar in i mallen.

Ska jag ändå försöka vara "professionell", kan jag säga bland annat detta: relationerna mellan människor är ömsint med vasst tecknade, minsta lilla bifigur är fullständig och viktig, den fjällnära småstaden känns som en plats där jag tillbringat flera år, fastän jag aldrig ens passerat gränsen mot Norge.

Sist, men inte minst: naturbeskrivningarna! Som jag i vanliga fall har svårt för, men som här blir stämningsfull poesi och verkligen bidrar till att fördjupa berättelsen. "Backarna och fjällen liknar fläckiga kor - och i det grågula sticker små levande, köttaktigt röda, tjocka, glänsande skott upp och brister redan här och där."

Goethe - Den unge Werthers lidanden

Jag borde jobba undan lite saker som har hopat sig, men istället hittar jag på tusen andra saker att göra. Till exempel känns det plötsligt väldigt viktigt att recensera Den unge Werthers lidanden.

Titeln är otymplig, så jag kallar boken för Werther. Historien behöver knappast upprepas. Det är förresten inte mycket till historia, du har hört den hundra gånger förut. Triangeldrama, tragedi, obesvarad kärlek. Det som gör Werther så speciell är hans enorma känslosamhet. Åh Lotte, jag väter din hand med tusen tårar! Den individcentrering som kännetecknar romantiken är också väldigt närvarande. För Werther finns bara hans eget jag och den kvinna han är kär i. Även kärleken blir självisk.

Samtidigt som jag kan förstå varför många inte trivs med Werther (det kan nog upplevas som hyfsat tröttsamt att höra hans lidandens litania) så känner jag mig underhållen i hans sällskap. Jag påstår inte att jag har hittat en ny favoritbok, men Den unge Werthers lidanden är i mina ögon bra. Varken mer eller mindre.

Shakespeare - Trettondagsafton

Trettondagsafton eller vad ni vill (Twelfth Night; or What You will) är en ganska märklig titel på ett inte särskilt märkligt drama. Denna förväxlingskomedi om kärlek och identitet är skriven cirka 1601-1602, innan de stora tragedierna (Kung Lear, Othello, Macbeth) men efter Romeo och Julia, En midsommarnattsdröm, Köpmannen i Venedig och Hamlet.

I centrum står Viola och Sebastian, två intill förväxling lika tvillingar vars fartyg förliser. Sebastian räddas av Antonio och inleder en vänskap med homoerotiska undertoner. Mest scenutrymme får systern Viola som klär ut sig till man och blir tjänare åt greve Orsino. Viola förälskar sig i sin herre, men han är kär i en adelsdam, Olivia, som blir kär i Viola. Självklart slutar pjäsen med två passande bröllop.

Inte världsomstörtande, men klart underhållande och definitivt intressant.

Jean Racine - Andromake

Den grekiska mytologin med sina tragiska karaktärer och intriger verkar ha varit en nästintill outsinlig källa att ösa ur. I denna pjäs av Jean Racines står Andromake, Hektors hustru, i centrum. När Troja faller har Hektor redan blivit dräpt (av Akilles) och Andromakes spädbarn Astyanax kastas ner från stadsmuren av vår käre Odysseus.

Men enligt Racine blev Odysseus lurad – i själva verket tog Andromake med sin son till fångenskapen hos Pyrrhus. Pyrrhus är Akilles son och har själv en hel del trojanskt blod på sina händer. Nu har Pyrrhus blivit förälskad i Andromake, som hatar honom. Pyrrhus är förlovad med Hermione (den sköna Helenas dotter) och hon älskar honom blint. Till Pyrrhus hov kommer Orestes, han som mördade sin mor för att hon hade mördat hans far. Orestes, som länge har älskat Hermione, är Hellas sändebud och har som uppdrag att få Astyanax dödad.

Nu börjar spelet och det är minst sagt komplicerat: Orestes ska se till att Astyanax dör, men samtidigt är Pyrrhus planer på att gifta sig med Andromake den enda chansen för Orestes att få sin Hermione. Pyrrhus är en sann tyrann och ställer Andromake inför ett ultimatum – gifter hon sig inte med honom så dör Astyanax. Andromake vet inte vad hon ska göra: rädda sin son eller hålla fast vid sin ära? Hermiones ära är djupt kränkt och hon inser att Orestes kärlek kan utnyttjas.

Alla karaktärer vet vad som vore förnuftigt och moraliskt riktigt, men känslorna säger något helt annat och i känslornas våld är de hjälplösa, ohejdbara. Här finns många starka scener som måste vara en riktig utmaning för en skådespelare och som skulle kunna bli precis hur bra eller hur dålig som helst.

Självklart kan det inte sluta lyckligt. Upplösningen blir en total katastrof. Vilket faktiskt är ganska njutbart. Tragedier, mums! Gissa ifall jag måste läsa Euripides pjäs om Andromake också?

Jean Racine - Faidra

En bokgenre som blir orättvist lite läst och diskuterad idag är dramat - pjäsmanus ger ofta minst lika djup upplevelse som en roman eller ett teaterbesök. Många av mina största läsupplevelser är dramer, vilket gör att terminen känns som en stor godispåse: totalt 16 dramer ingår i kurslitteraturen.

Av de antika tragedierna uppskattade jag bara ett fåtal (Agamemnon och Backanterna) men när det gäller fransk klassicism är jag betydligt mer förtrollad. Molieres Tartuffe var underhållande och Corneilles Le Cid lyckades slå an strängar hos mig som oftast förblir orörda - de romantiska, passionerade, sentimentala. Allra mest bedårad blev jag dock av Jean Racines Faidra som är lysande både till form och innehåll.

Föreläsningarna återkommer ofta till imitationen, att författare har försökt efterlikna och överträffa sina föregångare. Faidra dryper av antika lån: det är en mycket klassisk tragedi. I centrum står drottning Faidra som drabbas av kärlek till sin egen svärson, vilket blir bådas undergång.

Faidra och hennes omgivning är, liksom hela intrigen, direkt hämtat från grekisk mytologi, men jämfört med de antika tragöderna är dramat stjärnår bättre utfört. Här finns ett psykologiskt bråddjup och en stilistisk skärpa som saknas hos Euripides, Sofokles och Aiskylos.

Helt enkelt: stark, avtryckslämnande läsning som jag sent skall glömma. Måste nog skriva upp Racines andra verk på läsa-listan.

Astrakanerna Marie Lundquist

"Jag tar döden i hand, försiktigt som med ett mycket litet barn. Hon kryper upp i min famn och lägger sig tillrätta där" (36).

Med vackra ord skriver Marie Lundquist om döden, om förluster och om att resa sig.

/Amoroso

Shakespeare - Hamlet

1. Prins Hamlets vanvettiga repliker
Hamlet: Jag är bara galen i nordnordväst; då vinden är sydlig, kan jag skilja en ko från en väderkvarn.

Rosenkrantz: Min prins, ni måste säga mig, var liket är, och följa med oss till konungen.
Hamlet: Liket är hos konungen, men konungen är icke hos liket. Kungen är ett ting -
Gyldenstern: Ett ting, min prins?
Hamlet: Av ingenting. För mig till honom. - "Kurra, kurra gömma, kurra, kurra gömma."

Konungen: Nå Hamlet, var är Polonius?
Hamlet: Vid kvällsvarden.
Konungen: Vid kvällsvarden? Var?
Hamlet: Ej där han äter, utan där han ätes. En viss kongress politiska maskar håller just nu på med honom. De där maskarna leva just som riktiga kejsare. Vi göda alla andra kreatur för att göda oss själva, men oss själva göda vi för maskarna. ... Man kan meta med den masken, som frätt en kung, och äta den fisken, som förtärt den masken.

2. Ofelia och hennes sånger
"Och kommer han ej igen?
Och kommer han ej igen?
Nej, nej, han har sett sitt sista,
gå lägg dig i svartan kista."

3. Dödgrävarens lakonismer, samt hans visa
"En hacka och en spade blott
och lakanet till skrud,
en grop i mull, det är din lott,
du mänska, stoftets brud."