Hjalmar Söderberg - Den allvarsamma leken

Fastän jag läste Den allvarsamma leken i höstas växte längtan efter omläsning. Nu som då blir jag imponerad och läser bergtaget vidare i galen takt. Visst skildras kärleken bitvis klichétyngt, men det allvarsamma är naket. Hur jag än utvecklas förblir min bästa defintion av "bra bok" att den engagerar och gör ont. Utifrån det kriteriet är DAL ett mästerverk.

Bokens kärleksaffär har inget prydligt slut. Liksom så ofta i verkligheten påbörjas förhållandet igen & igen, tills det helt igenom är förgiftat av förflutet. Alla som varit olyckligt kära kan känna igen sig i Lydia och Arvid. Lydia är svikaren, en gåtfull gestalt som jag känner sympati för men inte skulle vilja lära känna om hon var verklig.

Det märks att Söderberg baserade sin bok på egna upplevelser av Maria von Platen. Det märks att han inte kommit över henne. Trots att Arvid inte är ett dugg diktare för han långa resonemang om författares och poeters drivkrafter. Eller, snarare: gömd bakom Arvids namn diskuterar Söderberg sitt förhållningssätt till självupplevt romanstoff. Trés interesant! Jag kan tänka mig att det skrivits littvet-uppsatser i ämnet.

Det är en fröjd att ha läst alla Hjalmar Söderberg skönlitterära böcker. Nu märker jag att Märtha Brem, som Tomas Weber har en affär med i Förvillelser, dyker upp här och kysser Arvid. Samt att bifiguren Henrik Rissler har skrivit en bok som verkar märkligt lik Förvillelser. Arvids kollega Markel förekommer i Doktor Glas, vilket för övrigt även Martin Birck från Martin Bircks ungdom gör. Intertextualitet roar.

Om än något nedflyttad på betygsskalan – från 9 till 8 – står DAL kvar på sin piedestal.

Hjalmar Söderberg - Gertrud

Mitt bestående intryck av Gertrud, Hjalmar Söderbergs äktenskapsdrama som jag länge längtat att läsa, är en blekhet. På scen, klädd i människor och röster, kanske replikerna skulle kunna fängsla mer – jag tror att detta är en pjäs som inte passar att läsa. Den måste ses. I manusform ger den för lite. Sätter så få spår.

Ändå finns det något i orden som är specifikt Söderberg och skänker njutning. Dessutom känns det alltid speciellt att bläddra i en bok från 1906, särskilt som någon för länge sedan har strukit under rader. Här är tre citat som fångat både mig och den okände understrykaren:

Det man har vunnit är ingenting. Det man har att vinna är allt.

Du är inte någon riktig kvinna. En kvinna skall ljuga och smila och smeka.

Det enda jag vet är att kärleken huggit sin klo i mig. Och det kan jag ju inte hjälpa.

Hjalmar Söderberg - Förvillelser

Efter besvikelsen över Martin Bircks ungdom var jag avogt inställd till Söderbergs debut. Början lovade allt annat än gott. Varför läsa om middagsbjudningar utan substans? Så kom bokens teman in: ungdom, passion, pengar. Huvudpersonen Tomas Weber skuldsätter sig och slösar bort sina dagar i en slags dvala. Med tanke på att det är 1890-tal blir kärleksaffärerna riskabla, men han verkar inte ens tänka tanken att föremålet för hans åtrå när som helst kan bli med barn. När detta (självklart) sker, samtidigt som lånen ska betalas, tvingas Tomas växa ur sin naivitet.

Det är ibland jobbigt att läsa om hur Tomas gräver sin egen grav, men samtidigt är språket och berättarstilen en sann njutning. Mycket kanhända, voro, hafsluft, lifsglädje, aderton. Visserligen har Söderberg en tröttsam fableisse för naturlyriska miljöbeskrivningar, här liksom i sina senare böcker, men där är jag beredd att benåda. Däremot är jag evigt ond på honom för att han skrev så få romaner.

Sifferbetyg: 8/10

/Tekoppen

Två böcker av Hjalmar Söderberg

Den allvarsamma leken - 9/10

Sorglig, är min första tanke. Den andra: Vilket underbart språk, förutom några få gånger då det överträder banalitetens och överordens gränser. Annars: precist. Fint utmejslat. Detta är verkligen en allvarsam lek och jag vinner mycket på att i andra sammanhang studera Hjalmars Söderbergs syn på religion och äktenskap, som är så närvarande här. Väcker mersmak, främst på Gertrud som ju är hans andra äktenskapsdrama.

En bok jag inte hade velat vara utan.

*

Doktor Glas - 10/10

Än en gång: språket, språket! Söderberg var verkligen en stilist. Innehållet är inte vackert, men det blir ändå en berättelse full av skönhet. Början, slutet – allting passar sig, allting är så bra som det kan bli. Jag kan inte låta bli att älska den här boken.

/Tekoppen