Sofokles – Antigone

En regnig dag bjuder jag hem Antigone, sätter mig i läsfåtöljen och låter henne berätta sin historia; en komplicerad tragedi som tar sin början när kung Oidipus dör. Hans söner Eteokles och Polyneikes ska tillsammans regera över Thebe, men Eteokles vägrar dela med sig av makten och en tvekamp mellan bröderna slutar med att båda dör. Den nye kungen Kreon ger Eteokles en kunglig begravning men låter Polyneikes kropp slitas sönder av fåglarna. Han kungör att den som begraver Polyneikes kommer att dömas till döden.

Antigone är de dödas syster som vägrar lyda kungens ogudaktiga order. Hon kastar jord över sin bror och grips på bar gärning. Antigones fästman Haimon, Kreons son, bönfaller sin far att låta henne leva – men kungen låter sig inte övertygas. Han för Antigone till en grotta och försluter dess ingång så att hon ska svälta ihjäl därinne. Och allt detta är bara början...

Under läsningen slår det mig vilken stark personlighet Antigone är. Hon trotsar utan rädsla makten och låter sig aldrig kuvas. Antigone sätter dem hon älskar före fosterlandet, sin egen känsla för moral före kungens befallning. Där hennes syster Ismene väljer att finna sig i sin roll som kvinna och inte gå emot männens vilja, handlar Antigone på det sätt som hon anser vara rätt – om det så ska kosta henne livet. Denna civila olydnad framstår som ett ideal, men är samtidigt så fanatisk att det blir obehagligt.

Kung Kreon säger ”Mig styr i detta livet ej en kvinna” och förväntar sig att sonen Haimon ska lyda honom istället för att följa sitt förstånd och sin kärlek. Jag har alltid föreställt mig att kvinnoföraktet, fosterlandskärleken och den blinda lydnad som Kreon förespråkar var ideal i de antika samhällena, men samtidigt är budskapet i Sofokles pjäs det motsatta. Antikens Grekland måste ha varit betydligt mer demokratiskt och öppet än jag väntat mig.

Amorosos recension finns att läsa i Litteraturas arkiv

(En gammal text ur byrålådan - fler kommer att dyka upp framöver. Publicerad appropå en utmärkt recension av Sofokles mer berömda pjäs Kung Oidipus.)

Homeros - Odyssén

I september läste jag delar av Odyssén som kurslitteratur och fick blodtörstig tand. Enstaka kapitel kändes inte alls mättande, här dög bara helhet! Det har dröjt tre månader innan sista sidan slukats, vilket kan bero på att hexameter passar bättre för högläsning än på pränt.

Ändå - så mycket liv och glöd, spänning och vardaglighet. Liknelserna är fullkomligt underbara och sidorna dryper av formuleringsglädje. För att vara nästan 3000 år gammal är Odyssén förvånansvärt lätt att ta till sig.

Jag är innerligt glad för att jag följde med Odysseus på hela hans resa. Illiaden väntar i bokhyllan och ska tas itu med så småningom, eftersom även Akilles känns som en vän värd att umgås med så mycket det bara går.

Jag har sagt det förut, men jag säger det igen: Översättaren Ingvar Björkeson är otrolig. Finns det ingen beundrarklubb så känner jag mig manad att starta en.

Catullus - Dikter om kärlek och hat

Hatar gör jag och älskar ändå. Du frågar mig varför.

Vet inte, men det är så. Ständigt torterar det mig.

För fyra månader sedan läste jag dessa Catullus-dikter, livfullt tolkade av Gunnar Harding. Idag läste jag om på grund av min hemtenta och kunde konstatera att dikterna har växt väldigt mycket sedan dess. Jag upplever dem helt enkelt helhjärtat nu. Kanske för att jag vet mer om antik litteratur och litteratur - jag har fått ett genuint intresse för gamla romare och greker.


Catullus dikter är läsvärda för alla som känt känslor, alla obotliga realister och ohejdbara romantiker. Här finns dikter riktade till Catullus älskarinna (Lesbia) och älskare (Juventius). Dikter om nyförälskad lycka, bitter besvikelse, lakonisk sorg. Övergivenhet och begär. Högt och lågt. Horor och kejsare, armsvett och blomdoft, åtrå och ångest.

Ingen man hellre än mig - så säger den kvinna jag älskar -

vill hon till make ha, inte ens Jupiter själv.

Säger hon - men vad en kvinna till upptände älskaren säger

skriv det i virvlande ström, skriv det i jagande vind.

Ps. Bra recension

Tre klassiska pjäser

I veckan har jag läst tre pjäser. I väntan på Godot av Samuel Beckett var gråtråkigt monoton och stod sig slätt jämfört med Lysistrate - roligt skriven av Artistofanes, skickligt översatt av Hjalmar Gullberg. Shakespeares Much Ado About Nothing hade många svindlande passager men var alltför ofta intetsägande och pratig. Mest uppskattade jag självständiga Beatrice. Självklart måste hon "tämja sitt vilda hjärta" och bli passande gift, men jag läser ju klassiker av nyfikenhet: Hur tänkte Shakespeare? Här är ett citat i Tekoppens fria översättning:

LEONATO - Systerdotter, jag hoppas att en dag få se dig gift.

BEATRICE - Inte förrän Gud gör män av annan metall än mull. Skulle det inte plåga en kvinna att bemästras av en klump av modig jord? att ge bort sitt liv till en handfull nyckfullt grus? Nej, morbror, jag äktar ingen: Adams söner är mina bröder; och i sanning, jag håller det för en synd att gifta mig med min gelike.

Antigone Sofokles

Här skildras en av litteraturens mest principfasta kvinnor, Antigone. Ett riktigt saftigt moralkakedrama på hög nivå. Karaktärerna är helt platta (de utvecklas inte och samma övertygelse hela dramat igenom) Antigone kan nästan liknas vid en "moralens väktare". Då hennes bror dör, vägras han av staten en ordentlig begravning på grund av sina orätta handlingar i livet. Antigone anser inte att någon kan vägras en begravning, utifrån vad de gjort ilivet. Det strider mot hennes religion och hon väljer att kämpa för sin tro, även om det innebär att gå emot hela staten och leder till hennes egen död.

/Amoroso

Medea Euripedes

Har du läst Medea? En klassiker som känns så oerhört modern! Här skildras en kvinnas förtvivlan, sorg, skam och ilska efter att ha blivit sviken av sin älskade. Hon är beredd att göra vad som helst för att såra honom, tänker inte rationellt, till och med hennes egna barn kommer emellan. Vad har vi här? Kvinnans svartsjuka, för evigt skildrad i litteraturen sedan Medea banade vägen? Detta är en av de litterära klassiker som förändrat mitt läsande, som fått mig att ana en Medea i varje bok jag därefter läst. Har ni några böcker som förändrat ert läsande och er syn på litteraturen?

/Amoroso