Månadens nobelpristagare 2004 Elfriede Jelinek

Motivering till nobelpriset:

“för hennes musikaliska flöde av röster och motröster i romaner och dramer som med enastående språklig lidelse blottar de sociala klichéernas absurditet och tvingande makt”

Om författaren:

Äntligen Jelinek! ropar jag medan någon annan säkert stönar och önskar sig långt bort ifrån nobelpristagarutmaningen. Antingen älskar eller avskyr man kanske denna kvinna och hennes sätt att uttrycka sig?

Jelinek är något av en feministisk och politisk provokatör, bosatt i Wien. Själv vill hon inte kalla sig feminist, utan menar att det bara är en sida av förtrycket i vårt kapitalistiska samhälle. För de som har läst Pianolärarinnan kan det vara intressant kuriosa att författaren själv är musikalisk och har studerat vid Wiener Konservatorium...Hennes nobelpris är kritiserat, och på grund av sin sociala fobi tog hon inte emot priset personligen utan gav talet via storbildsskärm. Du kan nå det här.

Kolla också in hennes hemsida!


Älskarinnorna

Jag sparade denna juvel till utmaningen, utgiven av Brombergs förlag. Älskarinnorna är enligt min uppfattning en av hennes bästa böcker, eftersom hon håller sig till en handling, som vi alla otroligt nog på något plan faktiskt kan känna igen oss i. Vi träffar på Birgitte och den unga Paula, som behöver varsin man för att komma upp sig i samhället...

"birgitte är anspråkslös. paula är inte anspråkslös. hon vill ha en vacker lysande aura runt alltsammans. hon vill ständigt demonstrera för alla människor hur mycket hon älskar barnet, mannen, huset, tvättmaskinen, kylskåpet och trädgården. ALLTSAMMANS. kärleken kan försätta berg..."
(127)

Pianolärarinnan

I filmen Pianisten, som kom 2001 och som bygger på Elfriede Jelineks roman, gestaltas Erika Kohut av Isabelle Huppert.

Erica Kohut kunde inte själv bli någon stor konsertpianist, istället undervisar hon elever fast hon egentligen bettraktar dem som medelmåttor.
Privat så lever Erica lever tillsammans med sin dominanta mamma i ett närmast incestiöst förhållande. Hennes sexualitet har kvävts av hennes dominerande mamma och för att få utlopp för sina begär söker hon sig till Wiens utkanter, där hon går i sexbutiker eller iakktar prostituerade i deras arbete. Saker och ting kommer i sin rullning när en av hennes elever blir besatt av tanken att komma bakom hennes kyliga mur. Jelinek skildrar alltid karaktärer i absurda situationer.

Pianolärarinnan är inte enbart en rå berättelse om kyla och kvinnlig masochism. Jelinek visar att hon är en SPRÅKKONSTNÄR. Detta kanske inte alla håller med mig om men enligt min mening har Jelinek en bitter och ironisk humor som inte går av för hackor. Jag tror föresten att Jelinek hade uppskattat ett möte med Lagerlöfs Fru Sorg..:-)

Det intressanta är också författarens eget liv, social fobi och inte minst det faktum att hon i intervjuer uppgett att hon faktiskt lever tillsammans med sin egen mamma halvårsvis, det andra med sin make.

Det ni.


Michael en ungdomsbok för det infantila samhället

Michael är den bok som jag hittills haft svårast att förstå. Detta borde göra mig ännu mer intresserad, men märkligt nog lyckas hon inte locka mig in i fördärvet denna gång. I Michael får vem som helst ordet, när som helst, personer från samtidens tragik och krav. Vi möter kontorspraktikanterna Ingrid och Gerda som strikt följer alla samhällets ideal. Vi har Gerda som fantiserar om chefen herr Koester (som egentligen bara ser ner på henne och behandlar henne illa).

Ofta sätter sig Jelinek på sina höga hästar genom att inleda ett stycke med något ironiskt vackert och ömsint såsom "Kära underbara små läsare", för att därefter måla upp en lycklig bild av romantik och sprudlande lycka. Därefter roar hon sig med att spräcka bubblan med allt vad hon är värd. Konstnärligt och stilistiskt säkert.
Det är berättarperspektiven som förvirrar, vem säger vad, vem står för vad? Eller är det kanske en del av vårt förvirrade samhälle att inget ska förstås?

Lust

Med Lust så ville Jelinek skriva något som överträffar Batailles Ögats historia i äckel och olustkänslor. Jag tycker att de skiljer sig ganska mycket. Men det är en annan nästan råare ton i Lust. Vi möter män som i äktenskapet tycker att de äger kvinnors kroppar. De har rätt att gå över dem närhelst lusten faller på (och det gör den ofta). Jelinek finner oändliga variationer och omskrivningar på hur männen tar sig an kvinnorna. Bisarr och vardagså, en sann källa till frustration (VARFÖR inte bara gå???)

Så, vad tycker ni egentligen om Jelinek?

Tidningar skriver:
DN, Svd, Aftonbladet

Bloggare skriver:
Violen, Bokhora, Lisa Jannerling, Bernur, Occident, Therese dagbok, We tell ourselves stories in order to live, We tell ourselves.. (2), Camillas blogg, Nattens bibliotek, johanna orerar, Utsiktfrånetttak, Sapristi, Bokstavligt talat, Under pausträdet, Avantgardet, Cappussionospecialisten,

Månadens nobelpristagare 2005 Harold Pinter

Motivering till Nobelpriset:

"som i sina dramer frilägger avgrunden under vardagspratet och bryter sig in i förtryckets slutna rum"

Om författaren:

Harold Pinter föddes 1930 (och gick bort 2008) i England. Han var författare, poet och dramatiker, men var även verksam som skådespelare.

Så här skriver databasen Alex om hans berättarstil:
"Det är enskilda människoöden som han främst stannar upp inför. Den värld han låter dessa möta har starka inslag av osäkerhet, oro och meningslöshet. Pinter har som dramatiker lånat drag från den redan etablerade absurdistiska teatern. På nära håll finns till exempel Samuel Beckett. Pinter måste dock betraktas som mer realistisk än en annan av den absurdistiska teaterns stora namn, Eugène Ionesco. Pinters speciella stil att utnyttja språkets olika nivåer, dialekter, kontaktsvårigheter, pauser och inte minst ren tystnad, har lett till att vissa betraktare tycker sig känna igen ett typiskt "Pinterskt" drag i dem, på samma sätt som till exempel läsare av Kafka lätt hittar en särskild stämning hos honom. Otrygghet kan nog anses vara ett nyckelord hos båda dessa författare. På engelska har numera adjektivet "pinteresque" blivit etablerat i ordförrådet. Motiven kommer också gärna tillbaka: erotiska fantasier, svartsjuka, familjegräl, besatthet och mentala störningar"

Pinter har en egen hemsida.

Han är också känd för sitt nobeltal.

Tolv gånger Pinter

Triangeldramat i Kollektionen var helt i min smak. En man söker upp en annan man därför att han legat med hans fru. Men vad har egentligen hänt? Är det värre om det sker, eller om man helt enkelt bara önskar att det har hänt?

Älskaren var en annan liten juvel. Ett par har ett öppet förhållande och låtsas som att de klarar av det. I Svek berättas en otrohetshistoria i omvänd ordning, alltså från slutet till början. Ger ett riktigt intressant berättarperspektiv. Jag blir så irriterad på karaktärerna. De är så osäkra och handfallna, i relationerna tar de bara emot, trots att de blir så illa behandlade.

Kärleksdramerna var det som tilltalade mig mest. Ärligt talat var det många pjäser som jag faktiskt inte förstod. Och sådant brukar i vanliga fall locka mig, men i det här fallet
känner jag mig bara dum. Är det någon som kan förklara för mig var de båda karlarna (i Väntan på Wilson) gjorde inlåsta i det där rummet? Vad hade den evinnerliga maten för betydelse? De kan ju uppenbarligen inte kommunicera (inte med chefen, och inte genom serveringsluckan) Till slut förlorar de, som jag uppfattar, allt de äger?

Tidningar skriver:

Dn, Sydsvenskan, Expressen , Fritänkaren, Blaskan

Bloggare skriver om Pinter:

Mrs B, Daniels teaterblogg, Daniels teaterblogg (2), Som jag bäddar, Jag ska bli lärare, infallsvinkel, Du är vad du läser, Lyrans noblesser, Camillas blogg,

Månadens nobelpristagare 2006 Orhan Pamuk

Motivering till Nobelpriset

"som på spaning efter sin hemstads melankoliska själ har funnit nya sinnebilder för kulturernas strid och sammanflätning".

Om författaren:

Orhan Pamuk, född 1952, är en av Turkiets största författare. Han är född i Istanbul, och växte upp i övre medelklassen i en bankfamilj. Som student tillhörde han den nya vänstern, och har på senare år fått en alltmer politisk roll i Turkiet. Varfär inte läsa mer om honom på hans hemsida.

Det nya livet

Jag vet faktiskt inte riktigt hur jag ska förhålla mig till Det nya livet. Det är en av Turkiets mest sålda böcker. Boken handlar om några unga människor, vars liv förändras när de en dag får en alldeles speciell bok i sina händer. Denna bok berör ett nytt liv, ett liv som de till varje pris känner att de måste resa till. De åker land och rike runt för att hitta det här speciella livet.

Språket är poetiskt (helt i smak för Amoroso). Kanske blir det i handlingen till slut lite för mycket magi för min smak. Å andra sidan gillar jag verkligen SÖKANDET som går som en röd tråd genom boken. Influenserna från både Dantes Den gudomliga komedin och Herman Hesses Stäppvargen är uppenbara, och det är verk som jag verkligen tyckter om.

Temat kring sökandet och den verkliga meningen med livet gillar jag, men annars kändes Det nya livet något för komplicerad, för min realistiska livssyn. Jag lyckas helt enkelt inte binda ihop alla trådar. Kanske försöker jag för mycket? Jag tror att jag skulle tjäna på att läsa om den både en och två gånger. Men vet ni vad? Jag skulle faktiskt inte ha något emot det. Det är väl ett ganska bra betyg eller vad säger ni?

Tidningar skriver:
DN, Svd,

Bloggare skriver om Pamuk:
Paperback lover, Bai, Skrivet i Berlin, Du är vad du läser, Vardagen i Vanda, Claes Nordmark, Rasmus Liberal, Anita Elgerot, När vi bara snöar bort, Vardagen i Vanda,

Månadens nobelpristagare 2007 Doris Lessing

Motivering till Nobelpriset

"Den kvinnliga erfarenhetens epiker, som med skepsis, hetta och visionär kraft har tagit en splittrad civilisation till granskning".

Om författaren

Doris Lessings föräldrar skaffade sig en farm i Sydrhodesia (nuvarande Zimbabwe) och deras mål var att börja odla och till slut ha pengar nog att skaffa en gård i England. Så blev det inte, och Doris Lessing kom därför att växa upp i Afrika. Detta märks inte minst i hennes romaner, som ofta handlar om orättvisor mellan svarta och vita. Hon är känd som en kämpe, svartlistad i bland annat Sydafrika, och slutade skolan vid 14 års ålder.

Martha

Jag hade ganska höga förväntningar på den självbiografiska romanserien "Våldets barn" som omfattar fem romaner. Vi får följa Martha Quest, från det att hon växer upp i Sydrhodesia till livet som medelålders i England. Jag gav mig bara på del ett, där hon i sina trotsiga tonår gör revolt och försöker passa in under en och samma gång. Till slut finner hon en man som hon väljer att gifta sig med. Lite svår är hon att komma inpå livet, den där Martha. Är romanen för överarbetad? Jag vet inte. Det tog Doris Lessing över tjugo år att skriva denna världsberömda serie. Lite mer intressant är förmodligen de delar när hon blir lite äldre. Är det någon som har läst hela serien? Är det värt att fortsätta?

Det femte barnet

Om det var lite svårare med Martha kan jag i alla fall erkänna att jag tog "Det femte barnet" helt till hjärtat.
Där möter vi betydligt mer lättillgängliga Harriet och David Lovatt, som drömmer om den stora familjen, i sitt fantastiska hem. De föder barn efter barn, och familjelyckan är fullkomlig. Vid det femte barnet känns det redan från början som om något är alldeles fruktansvärt fel. Barnet känns inte som de andra, redan i magen. När Ben väl föds beter han sig inte som andra barn. Folk drar sig undan för han är annorlunda, och inte ens hans föräldrar känner att de kan älska honom som de andra. Helt fantastisk roman som laborerar med såväl våra drömmar som våra mörka dolda sidor som vi aldrig trodde att vi ägde.

Doris Lessing har en egen hemsida

Ms S uppdatarer efter att ha läst Kärleksbarnet...

Fastnade för Kärleksbarnet, en samling noveller.Särskilt utmärker sig "Farmödrarna" om två bästa vänninor som följs åt genom livet och om deras söner.En eller två synnerligen ovanliga kärlekshistorier växer fram.

Sista novellen som gett boken dess namn "Kärleksbarnet" ,är om soldaten James under andra världskriget.Efter fruktansvärd färd med båt till Kapstaden träffar han Daphne.Deras korta möte och förhållande leder till ett kärleksbarn.Han kan aldrig lämna detta bakom sig även när han gift om sig och är tillbaka i England.Han försöker kontakta och leta upp Daphne och barnet och åren bara fortsätter att gå.

Båda dessa noveller är beskrivning av omöjlig kärlek och besatthet.

Det är lätt att ta till sig Lessing karaktärer ,de är äkta med alla fel och brister.

Tidningar skriver:

Svd, DN, Aftonbladet, Expressen

Bloggare skriver om Lessing:
Bai, Paperback lover, Bara böcker, Paperback lover, Bubbelvatten, Saras ord, Camillas blogg, En full bokhylla är en rikedom, Thorguns blogg, Bland rosor och tistlar, Blogg pb ord & bild, Bokmania, Annie- privatdetektiv, Cornelia läser, Nymodernism, Drottningsylt, Käringen mot strömmen, Bokstavligt talat, All I want, Min plats bland orden, Bibliotekets blogg, Fanspan, Anders sf-blogg,

Månadens nobelpristagare 2008 Jean-Marie Gustave Le Clézio

Motivering till Nobelpriset

“uppbrottets, det poetiska äventyrets och den sinnliga extasens författare, utforskare av en mänsklighet utanför och nedanför den härskande civilisationen”

Om författaren

Jean-Marie Gustave Le Clézio är född och uppvuxen i Nice. Föräldrarna var engelska medborgare med rötter i Bretagne och på Mauritius i Indiska oceanen. Vid andra världskrigets utbrott verkade fadern som brittisk fältläkare i Nigeria och på grund av krig kunde inte familjen förenas förrän 1948, då modern tog med sig de båda sönerna på en flera månader lång båtresa till Afrika. Detta blev för författaren ett möte med två främmande världar, fadern och Afrika. Respekten för allt som är annorlunda, utanförskap och rotlöshet blir hädanefter återkommande motiv i hans författarskap.


Årets klokaste ord?

"I Europa lever man i en bubbla och tror att allt är serverat- och att man kan fortsätta leva på rikedomar från tredje världen. Man kommer att fortsätta utvinna kol och uran och fossila bränslen. Man tror att man ska kunna fortsätta leva så en lång tid framöver. Då är man ju blind, det är vanvett. Det finns ett berömt tal av indianhövdingen Seattle. 1850, när han slutit fred med amerikanerna, sa han -världen som jag ger er är mycket ömtålig. Jag säljer den inte till er för hur ska jag kunna sälja luften och vattnet, solgrittret i sjön och flodens brus. Jag ger er allt detta. Men det är mycket omtåligt och kan lätt bli förstört. Man kan inte skriva utan att ta hänsyn till allt det här. Litteraturen är som en sång i samklang med bergen, växterna och haven. Den torftiga sång som människan kan frambringa för att få vara en del i den här världen, där allt hänger samman."
UR K special Jean-Marie Gustave Le Clézio 10/12

Afrikanen

Med bakgrund av dessa ord gav sig Amoroso in i Afrikanen, Le Clézios egen historia om hur han som åttaåring kommer till Nigeria för att träffa sin pappa, som arbetar som läkare i den afrikanska bushen. Ett porträtt av Afrika men lika mycket ett porträtt av författaren själv.

"Det var här, i detta landskap, jag levde mitt fria, vilda, nästan farliga liv. En rörelsefrihet, en frihet i tanke och känsla som jag aldrig senare har erfarit" (Le Clezio Afrikanen s.16)

En oändligt vacker skildring av att leva i samklang med naturen.

"Som barn brukar man inte ord, och orden förbrukas inte. Det är en tid jag lever långt ifrån adjektiv och substantiv. Jag kan inte säga eller ens tänka: imponerande, ofantlig, kraft. Men jag kan uppleva vad orden avser. Hur trädens raka stammar sträcker sig mot natthimmelns kupol däruppe och hur bladverket sluter sin tunnel kring den blodröda laterivägen mellan Ogoja och Obudu, jag erfar starkt de nakna kropparna som glänser av svett i byarnas gläntor, kvinnornas breda former, barnen som hänger vid deras höfter, allt detta som bildar en äkta och sammanhängande helhet"
(Le Clézio Afrikanen s.8f)

Öken

Efter denna så lyckade inledning var förväntningarna höga på Öken, den plats där liv och död möts. Vi får där följa Nour, en arabisk pojke som följer sitt folk på flykt undan de franska trupper som satts in för att utrota hans folk. En naken skildring av en politik som tycker sig ha mer rätt att finnas till än andra. Som så många liknande skildringar berikas alltid läsningen om man tidigare har läst Sven Lindqvists Utrota varenda jävel och Joseph Conrads Mörkrets hjärta.
På samma plats som Nour, fast under en annan tid lever Lalla, en nomadflicka som också hon lever i samklang med naturen. Då alternativet blir att giftas bort med en man hon inte älskar, flyr hon utomlands, ända till Marseille där hon försätts i slumkvarteren. Här, där människornas villkor på många vis är lättare än de är i öknen, blottläggs människans verkliga ensamhet. Lalla längtar tillbaka till den plats där hon var fri.

"En dag skall korpen färgas vit, havet skall torka in, man skall finna honung i kaktusens blomma, man skall bereda en mun inte längre bära gift och gevärskulor skall inte längre bringa död, ty den dagen lämnar jag min älskade..."
(Le Clézio Öken s.375).

Vackert skriven, men det är någonting som inte förmår riktigt att engagera mig. Inte förrän jag läste Horaces tal förstod jag var det var. Jag är helt enkelt van att göra en djupdykning i karaktärers inre. Le Clézio är istället känd för att använda sina karaktärer för att vi ska se och uppleva världen genom deras ögon, inte för att vi ska få veta allt om dem. Känner ni av det när ni läser honom?

Allt är vind

Amoroso, efter dina naturupplevelser via Clézio kommer här Miss S kommentarer kring hans bok "Allt är vind".

Här är huvudpersonen författarens alter ego Jean och hans berättelse om en släkt, hans släkt . Genom familjen får vi ett stycke fransk historia, från franska revolutionen fram till 60-talets Frankrike med kriget mot Algeriet. Jean blir starkt påverkad av besöken hos sin gammelfaster Catherine. Hon lever kvar i det förgångna och berättar familjens och släktens historia från revolutionens Frankrike och hur de utvandrar till Mauritius. Hon är den enda kvarvarande länken bakåt i släktens historia. Faster Cathrine drömmer sig ofta tillbaka till barndomen och uppväxten på Mauritius och hur de snabbt och snörpligt fick lämna ön och ge sig tillbaka till Frankrike. Jean blir äldre och besöken hos faster Cathrine blir allt färre, samtidigt som han försöker hitta sin egen väg i livet.

Det är 1960-tal och Frankrike är i krig med Algeriet och han gör allt för att skjuta upp värnplikten och blir skickad till Algeriet. Jean fortsätter sina studier och får via vänner historier från kriget och blir direkt påverkad. Jean känner sig alltmer instängd i hans hemstad bestämmer sig för att åka till London för att läsa till läkare, fortsätter sedan vidare till Mexico och hamna mitt i studentupproren.

Språket är tydligt, enkelt och avskalat. Men varför kändes det som om jag hade missat något? Men när jag läste talet och fick förklarat för mig hur han använder karaktärerna i sina böcker tändes ett ljus. Funderar på detta när ni läser Clézio . Nu är jag mer nyfiken än tidigare på Clézio och skulle nu vilja läsa hans andra böcker.

Tidningar skriver:
Svd, DN, Aftonbladet, Expressen

Bloggare skriver om Le Clézio:
Snowflakes in the rain, Snowflakes in the rain (febern) Paperback lover, Camillas blogg, We tell ourselves stories in order to live, Ango, Bokmania, Kerstins krumelurer, Occident, Every Kinda People, Snowflakes in rain, Jahaja, Boktoka, Dopplereffekten, Betraktelser från omvärlden, Bokbloggen, Punschapan, Ewacarins blogg, Aronjakob, Thentes bokblogg, AnnikaMarusarz,

Måste man gilla alla nobelpristagare?

Ni har väl inte missat vår nya utmaning,att följa med oss i nobelpristagarnas förtrollade värld.

Men går det att skriva/tycka vad som helst om en nobelpristagare?

När en författare har fått nobelpriset blir de upphöjda till skyarna och får ett enormt genomslag. Men säger böcker av nobelpristagare alltid något just till dig?

Hoppas att vi i den här bloggen kommer att ha högt i tak och att ni ärligt våga säga vad ni tycker och anser när ni har läst en nobelpristagare.

/Miss S

Månadens nobelpristagare

Nu startar vi en stor utmaning: Månadens Nobelpristagare. Vi börjar med 2008 och arbetar oss bakåt. Alla som vill kan vara med i utmaningen och länka till den från sin blogg. Det är helt valfria böcker av författaren som gäller. Vi har också en önskan om att samla länkar till bloggare som redan har skrivit om respektive nobelpristagare tidigare i något inlägg, skriv i så fall ett meddelande under kommentarerna så att vi inte glömmer att länka till er. Nu ska vi tillsammans bygga upp en upplevelsebank kring nobelpristagare i litteratur!

Så kom igen, alla ni som ngn gång lekt med tanken på att börja läsa fler nobelpristagare. 12 böcker om året, bara en bråkdel av allt annat som slinker ner i bokhögen varje år! :-) I början av varje månad är det dags att ge sig i kast med en ny pristagare. Vi kör igång med Le Clézio i början av februari. Ni hakar väl på?