Som ni ser har inte aktiviteten varit jättehög inne på Litteratura på sistone. Det beror på den enkla anledningen att bloggen saknar skribenter. Jag (Amoroso) överger därför mitt kära skötebarn och tar med mig utmaningen Månadens nobelpristagare till min vanliga blogg Amoroso- Nu vill jag sjunga dig milda sånger. Där fortsätter den precis som vanligt, välkomna dit! Håller tummarna för att Litteratura kan fortsätta, i någon form, någon gång. Det är en blogg jag själv gärna skulle vilja läsa.

Den stenade kvinnan Freidoune Sahebjam

En man tröttnar på sin hustru och anklagar henne för otrohet. Inom några timmar stenas hon till döds. Vi får en mycket ingående och plågsam beskrivning av hur en sådan avrättningen ska genomföras och hur hon långsamt dör inför läsarens ögon. Känner sådan totalt maktlöshet, precis som kvinnorna i boken.

"Det är männens lag, det är den lag männen skriver och dom säger att det är Guds lag" (89).

En fruktansvärd roman om en hel by som formas till bödlar och ser det hela som en folkfest. Tappar all tro på mänskligheten när jag läser sådana här skildringar.

Har ni läst den eller någon liknande?

Inferno August Strindberg

Höga förväntningar =stor besvikelse. Inferno är en slags bekännelse ur August Strindbergs eget liv, under en period när han var psykiskt ostabil. Han led av förföljelsemani och inbillade sig att han hade uppnått en större kunskap om verkligheten än andra dödliga.

Jag har tidigare läst Fröken Julie och rekommenderar den till ALLA! Sedan gick jag över till Röda rummet och förmådde knappt ta mig igenom mig den. Samma sak med Inferno, måste erkännas. Det blir långt och utdraget. Är inte detta väldigt mycket Strindberg? Se följande citat:

"Jag älskar henne och hon mig, och vi hata varandra med ett vildsint hat av kärlek, som stegras genom det långa avståndet" (21)

"Att älska ett barn är för en man att bliva kvinna, det är att avlägsna det manliga, att erfara himlainnevånares könlösa kärlek..." (87)

Jag måste dock erkänna. För ett tag sedan roade jag mig med att måla om en möbel och hade då en passande ljudbok i bakgrunden som förströelse; Hemsöborna. Jag fann helt andra kvalitéer nu än när den tvångslästes i åk 9. Så kanske är jag något spår på vägen, men tills dess frågar jag er! :-)

Ni som uppskattar Strindberg. vad är det ni gillar?

Månadens nobelpristagare 2004 Elfriede Jelinek

Motivering till nobelpriset:

“för hennes musikaliska flöde av röster och motröster i romaner och dramer som med enastående språklig lidelse blottar de sociala klichéernas absurditet och tvingande makt”

Om författaren:

Äntligen Jelinek! ropar jag medan någon annan säkert stönar och önskar sig långt bort ifrån nobelpristagarutmaningen. Antingen älskar eller avskyr man kanske denna kvinna och hennes sätt att uttrycka sig?

Jelinek är något av en feministisk och politisk provokatör, bosatt i Wien. Själv vill hon inte kalla sig feminist, utan menar att det bara är en sida av förtrycket i vårt kapitalistiska samhälle. För de som har läst Pianolärarinnan kan det vara intressant kuriosa att författaren själv är musikalisk och har studerat vid Wiener Konservatorium...Hennes nobelpris är kritiserat, och på grund av sin sociala fobi tog hon inte emot priset personligen utan gav talet via storbildsskärm. Du kan nå det här.

Kolla också in hennes hemsida!


Älskarinnorna

Jag sparade denna juvel till utmaningen, utgiven av Brombergs förlag. Älskarinnorna är enligt min uppfattning en av hennes bästa böcker, eftersom hon håller sig till en handling, som vi alla otroligt nog på något plan faktiskt kan känna igen oss i. Vi träffar på Birgitte och den unga Paula, som behöver varsin man för att komma upp sig i samhället...

"birgitte är anspråkslös. paula är inte anspråkslös. hon vill ha en vacker lysande aura runt alltsammans. hon vill ständigt demonstrera för alla människor hur mycket hon älskar barnet, mannen, huset, tvättmaskinen, kylskåpet och trädgården. ALLTSAMMANS. kärleken kan försätta berg..."
(127)

Pianolärarinnan

I filmen Pianisten, som kom 2001 och som bygger på Elfriede Jelineks roman, gestaltas Erika Kohut av Isabelle Huppert.

Erica Kohut kunde inte själv bli någon stor konsertpianist, istället undervisar hon elever fast hon egentligen bettraktar dem som medelmåttor.
Privat så lever Erica lever tillsammans med sin dominanta mamma i ett närmast incestiöst förhållande. Hennes sexualitet har kvävts av hennes dominerande mamma och för att få utlopp för sina begär söker hon sig till Wiens utkanter, där hon går i sexbutiker eller iakktar prostituerade i deras arbete. Saker och ting kommer i sin rullning när en av hennes elever blir besatt av tanken att komma bakom hennes kyliga mur. Jelinek skildrar alltid karaktärer i absurda situationer.

Pianolärarinnan är inte enbart en rå berättelse om kyla och kvinnlig masochism. Jelinek visar att hon är en SPRÅKKONSTNÄR. Detta kanske inte alla håller med mig om men enligt min mening har Jelinek en bitter och ironisk humor som inte går av för hackor. Jag tror föresten att Jelinek hade uppskattat ett möte med Lagerlöfs Fru Sorg..:-)

Det intressanta är också författarens eget liv, social fobi och inte minst det faktum att hon i intervjuer uppgett att hon faktiskt lever tillsammans med sin egen mamma halvårsvis, det andra med sin make.

Det ni.


Michael en ungdomsbok för det infantila samhället

Michael är den bok som jag hittills haft svårast att förstå. Detta borde göra mig ännu mer intresserad, men märkligt nog lyckas hon inte locka mig in i fördärvet denna gång. I Michael får vem som helst ordet, när som helst, personer från samtidens tragik och krav. Vi möter kontorspraktikanterna Ingrid och Gerda som strikt följer alla samhällets ideal. Vi har Gerda som fantiserar om chefen herr Koester (som egentligen bara ser ner på henne och behandlar henne illa).

Ofta sätter sig Jelinek på sina höga hästar genom att inleda ett stycke med något ironiskt vackert och ömsint såsom "Kära underbara små läsare", för att därefter måla upp en lycklig bild av romantik och sprudlande lycka. Därefter roar hon sig med att spräcka bubblan med allt vad hon är värd. Konstnärligt och stilistiskt säkert.
Det är berättarperspektiven som förvirrar, vem säger vad, vem står för vad? Eller är det kanske en del av vårt förvirrade samhälle att inget ska förstås?

Lust

Med Lust så ville Jelinek skriva något som överträffar Batailles Ögats historia i äckel och olustkänslor. Jag tycker att de skiljer sig ganska mycket. Men det är en annan nästan råare ton i Lust. Vi möter män som i äktenskapet tycker att de äger kvinnors kroppar. De har rätt att gå över dem närhelst lusten faller på (och det gör den ofta). Jelinek finner oändliga variationer och omskrivningar på hur männen tar sig an kvinnorna. Bisarr och vardagså, en sann källa till frustration (VARFÖR inte bara gå???)

Så, vad tycker ni egentligen om Jelinek?

Tidningar skriver:
DN, Svd, Aftonbladet

Bloggare skriver:
Violen, Bokhora, Lisa Jannerling, Bernur, Occident, Therese dagbok, We tell ourselves stories in order to live, We tell ourselves.. (2), Camillas blogg, Nattens bibliotek, johanna orerar, Utsiktfrånetttak, Sapristi, Bokstavligt talat, Under pausträdet, Avantgardet, Cappussionospecialisten,

Sightseeing Rattawut Lapcharoensap

Blev rekommenderad denna thailändska novellsamling av min syster, och nu söker mitt giriga jag efter mer, mer, mer. Ett Thailand som är bortom turistnormen står det på baksidan, och jag var lite rädd att det skulle fastna i alla hemska skildringar av sexhandel. Inte för att det inte är viktigt, utan för att jag just nu inte orkar med några känslomässiga utsvävningar. Ibland vill vi ju bara låta oss underhållas, eller hur?

Så här möter vi helt vanliga människor. En tonårskille som gång på gång förälskar sig i västerländska tjejer (med allt vad det innebär), en bror som bjuder sin bror på Mcdonalds på födelsedagen, två killar som ska mönstra. Alla noveller griper tag, och det som händer skulle kunna utspela sig var som helst i världen.

Författaren är uppväxt i Bangkok, men har spenderat en hel del tid i USA eftersom han är född och har studerat där. Har ni missat denna pärla så bara måste ni ge den en chans! Det var länge sedan jag trillade över en bladvändare av detta slag... Underhållning och djup i en och samma bok, kan det bli bättre?

Vattenplöjaren Hoda Barakat

I vattenplöjaren, som är skriven av en libanesisk författarinna, skapar sig huvudpersonen en egen verklighet i ett sönderbombat Beirut. Mitt i det rasande inbördeskriget finner han sin familjs gamla tygaffär alldeles oförstörd, och långsamt börjar han leva sig in i ett drömlikt tillstånd bland alla dessa tyger och färger. Snart är också den kvinna han alltid älskat närvarande i hans tankar. All denna kärlek skildras ingående medan bomberna viner i ett krigshärjat land. Det är tidvis mycket vackert och poetiskt, men jag hade önskat mig att nästan kunna känna tygerna och det gör jag inte. För den som har ett intresse av sömnad och tyger i allmänhet, skulle jag vilja beskriva den här boken som en riktig pärla. Jag undrar också över frånvaron av människor som gör att boken andas en sådan total ensamhet.

Den mirakulöse mandarinen Asli Erdogan

Så har man funnit ytterligare en ny poetisk ordkonstnär, en turkisk sådan. Asli Erdogan är känd för att vara något av en samhällskämpe i Turkiet, och är en av sin samtids mest kontroversiella namn.

I den mirakulöse mandarinen driver en enögd kvinna fram längs Genéves gator. Hon betraktar livet och människorna. Precis som den man gör, som funderar över livet som inte blev som det skulle ha blivit, och över sitt stora svek. Två historier som vävs samman. Det är inte så mycket för berättelsen, handlingen, som ni bör upptäcka Erdogan, utan för språket! Mäktigt!

Förvandlingen Franz kafka

Kafkas inledning i Förvandlingen är klassisk "När Gregor Samsa vaknade en morgon ur sina oroliga drömmar fann han sig liggande i sängen förvandlad till en jättelik insekt".

Vad är det som händer sedan? Det är väl just det som är speciellt med Kafka, att det inte är bestämbart. Som han sa till illustratören "Själva insekten kan inte avbildas. Den kan inte ens visas på avstånd" Den bildas hos läsaren, i vårt inre.

Förvandlingen var något av det starkaste jag någonsin läst. Gregor vaknar en dag, och inser att allt känns hemskt. Han klarar inte av den tidigare så enkla uppgiften att klä på sig och gå till arbetet. Nu är det en bedrift att ens ta sig upp ur sängen. Familjen känner inte igen honom, och alla reagerar olika på hans nya jag. Frågan är; hur ska Gregor bli bättre, må som förr? De försöker hjälpa, men sakta men säkert försvinner också hans självbestämmande.

Jag fullkomligt älskade den här novellen och kommer att rekommendera den till alla jag känner. Hamnar på listan av de böcker som "alla borde läsa". För er som tycker om den, skulle jag verkligen vilja rekommendera Charlotte Gilman Perkins novell Den gula tapeten som har likheter.

Månadens nobelpristagare 2005 Harold Pinter

Motivering till Nobelpriset:

"som i sina dramer frilägger avgrunden under vardagspratet och bryter sig in i förtryckets slutna rum"

Om författaren:

Harold Pinter föddes 1930 (och gick bort 2008) i England. Han var författare, poet och dramatiker, men var även verksam som skådespelare.

Så här skriver databasen Alex om hans berättarstil:
"Det är enskilda människoöden som han främst stannar upp inför. Den värld han låter dessa möta har starka inslag av osäkerhet, oro och meningslöshet. Pinter har som dramatiker lånat drag från den redan etablerade absurdistiska teatern. På nära håll finns till exempel Samuel Beckett. Pinter måste dock betraktas som mer realistisk än en annan av den absurdistiska teaterns stora namn, Eugène Ionesco. Pinters speciella stil att utnyttja språkets olika nivåer, dialekter, kontaktsvårigheter, pauser och inte minst ren tystnad, har lett till att vissa betraktare tycker sig känna igen ett typiskt "Pinterskt" drag i dem, på samma sätt som till exempel läsare av Kafka lätt hittar en särskild stämning hos honom. Otrygghet kan nog anses vara ett nyckelord hos båda dessa författare. På engelska har numera adjektivet "pinteresque" blivit etablerat i ordförrådet. Motiven kommer också gärna tillbaka: erotiska fantasier, svartsjuka, familjegräl, besatthet och mentala störningar"

Pinter har en egen hemsida.

Han är också känd för sitt nobeltal.

Tolv gånger Pinter

Triangeldramat i Kollektionen var helt i min smak. En man söker upp en annan man därför att han legat med hans fru. Men vad har egentligen hänt? Är det värre om det sker, eller om man helt enkelt bara önskar att det har hänt?

Älskaren var en annan liten juvel. Ett par har ett öppet förhållande och låtsas som att de klarar av det. I Svek berättas en otrohetshistoria i omvänd ordning, alltså från slutet till början. Ger ett riktigt intressant berättarperspektiv. Jag blir så irriterad på karaktärerna. De är så osäkra och handfallna, i relationerna tar de bara emot, trots att de blir så illa behandlade.

Kärleksdramerna var det som tilltalade mig mest. Ärligt talat var det många pjäser som jag faktiskt inte förstod. Och sådant brukar i vanliga fall locka mig, men i det här fallet
känner jag mig bara dum. Är det någon som kan förklara för mig var de båda karlarna (i Väntan på Wilson) gjorde inlåsta i det där rummet? Vad hade den evinnerliga maten för betydelse? De kan ju uppenbarligen inte kommunicera (inte med chefen, och inte genom serveringsluckan) Till slut förlorar de, som jag uppfattar, allt de äger?

Tidningar skriver:

Dn, Sydsvenskan, Expressen , Fritänkaren, Blaskan

Bloggare skriver om Pinter:

Mrs B, Daniels teaterblogg, Daniels teaterblogg (2), Som jag bäddar, Jag ska bli lärare, infallsvinkel, Du är vad du läser, Lyrans noblesser, Camillas blogg,

Ha tålamod!

Månadens nobelpristagare blir någon vecka försenad, eftersom Amoroso för närvarande saknar en mycket väsentlig förutsättning för att publicera, nämligen bredband. Som sagt, ha tålamod. Själv roar jag mig med Pinter...

Vill du bli skribent på Litteratura?

Vi vill släppa in fler skribenter på Litteratura!

Vi välkomnar alla förslag från er som vill vara med och bygga upp den enda bloggen av sitt slag som fullt ut satsar på klassiker, nobelpristagare och världslitteratur. Maila och berätta lite om dig själv och vad du vill göra med Litteratura!

Månadens nobelpristagare 2006 Orhan Pamuk

Motivering till Nobelpriset

"som på spaning efter sin hemstads melankoliska själ har funnit nya sinnebilder för kulturernas strid och sammanflätning".

Om författaren:

Orhan Pamuk, född 1952, är en av Turkiets största författare. Han är född i Istanbul, och växte upp i övre medelklassen i en bankfamilj. Som student tillhörde han den nya vänstern, och har på senare år fått en alltmer politisk roll i Turkiet. Varfär inte läsa mer om honom på hans hemsida.

Det nya livet

Jag vet faktiskt inte riktigt hur jag ska förhålla mig till Det nya livet. Det är en av Turkiets mest sålda böcker. Boken handlar om några unga människor, vars liv förändras när de en dag får en alldeles speciell bok i sina händer. Denna bok berör ett nytt liv, ett liv som de till varje pris känner att de måste resa till. De åker land och rike runt för att hitta det här speciella livet.

Språket är poetiskt (helt i smak för Amoroso). Kanske blir det i handlingen till slut lite för mycket magi för min smak. Å andra sidan gillar jag verkligen SÖKANDET som går som en röd tråd genom boken. Influenserna från både Dantes Den gudomliga komedin och Herman Hesses Stäppvargen är uppenbara, och det är verk som jag verkligen tyckter om.

Temat kring sökandet och den verkliga meningen med livet gillar jag, men annars kändes Det nya livet något för komplicerad, för min realistiska livssyn. Jag lyckas helt enkelt inte binda ihop alla trådar. Kanske försöker jag för mycket? Jag tror att jag skulle tjäna på att läsa om den både en och två gånger. Men vet ni vad? Jag skulle faktiskt inte ha något emot det. Det är väl ett ganska bra betyg eller vad säger ni?

Tidningar skriver:
DN, Svd,

Bloggare skriver om Pamuk:
Paperback lover, Bai, Skrivet i Berlin, Du är vad du läser, Vardagen i Vanda, Claes Nordmark, Rasmus Liberal, Anita Elgerot, När vi bara snöar bort, Vardagen i Vanda,

Branden i hjärtat Mahasweta Devi

Branden i hjärtat är noveller skrivna av en av Indiens främsta nutida författare. Mahasweta Devi är känd för att vara en riktig samhällskämpe som alltid tar ställning för de som har de allra sämst i samhället. Hennes noveller provocerar och upprör. Jag fastande speciellt för en av dem, Jamunabatis mor.

"Flickan har ett förtjusande namn, men hon är helt försumbar. Hon hade aldrig behövt födas, det skulle inte ha betytt något för någon, någonstans. Men det vet hon naturligtvis inte. Hon är bara två år gammal och fylld av glädje över att ha kommit till världen".

Flickans föräldrar kämpar på; mannen diskar flaskor hos en apotekare och mamman säljer rökelsepinnar. De är otroligt fattiga och när barnet blir sjukt gör de allt de kan för att hon ska överleva. Men det behövs näring, och näring kostar pengar.

"Hundratusentals människor som de måste omedelbart kastas bort så att det här landet och den här stan kan bli vackra. Hundratals beslut och hundratusentals löften kan då förverkligas. Dessa människor är oönskade sopor som blockerar vägen till framgång"

En novell som laborerar med det yttersta, med sina vaga anspelningar på råa och radikala politiska åtgärder.

Örjan Abrahamson på Arbetarbladet formulerar författarens sätt att skriva och förhålla sig till det berättade alldeles klockrent med följande ord:

"Hon vet att det bästa, kanske enda sättet att förmedla grym verklighet är att hålla tillbaka känslorna och ilskan, och låta läsaren fylla i luckorna. Så gör Mahasweta Devi litteraturen till ett vapen."

Jag står själv alldeles stum av beundran för hur författaren på tio ynka sidor kan tala till en hel mänsklighet om lösningen på problem som fattigdom, arbetslöset m.m. (med en ironi som tyvärr blev verklighet).

Yacoubians hus Alaa al- Aswany

Mitt i ett myllrande Kairo ligger Yacoubians hus, och Alaa al- Aswany erbjuder en genuin inblick i det egyptiska vardagslivet, i mötet med husets olika hyresgäster.

Här ser vi unga människor med stora drömmar som inte alltid kan nås, i ett samhälle där familjens bakgrund avgör vad man kan bli. Drömmar som i detta fall istället byts ut mot en uppgivenhet och ett hat mot samhället, i form av en religiös fundamentalism. Vi möter giriga affärsmän som vänder och vrider på koranen för att få sin vilja igenom. Det finns även sylvassa kvinnor, som kämpar sig fram och som vet, att för att få behålla jobbet så måste de visa hud. Sanslöst intressant, lite i samma stil som Yasmina Khadras böcker, men med det positiva tillskottet av även kvinnliga karaktärer.

Zahle & Roos - Två berättelser om kärlek

År 2006 gav Normal förlag, som inriktar sig särskilt på hbt och andra minoritets-teman, ut "Två berättelser om kärlek" som innehåller en novell av Vilhelmine Zahle och en novell av Mathilda Roos. Förordet är skrivet av Eva Borgström som också har analyserat båda novellerna i sin bok Kärlekshistoria. Roos och Zahles noveller är verkligen berättelser om kärlek, kärlekshistorier, men de är skrivna på 1800-talet och handlar om samkönad kärlek, närmare bestämt en kvinnas kärlek till en annan kvinna. I Roos novell blir två unga flickor förälskade i en sårad soldat. De upptäcker att den döende soldaten är kvinna utklädd till man, ett vanligt motiv ur gamla folksånger. Den ena flickan tar då avstånd från sina känslor, medan den andra flickan fortfarande känner kärlek och bevarar minnet av döde soldaten som sitt livs första förälskelse. Jag kommer att tänka på operor, pjäser av Shakespeare och Almqvists Drottningens juvelsmycke, där förklädnaden används för att samkönad kärlek ska kunna gestaltas.

Zahles novell tar inte omvägen via förklädnad utan beskriver istället en ung kvinna som blir förälskad i sin väninna. Väninnan både solar sig i de varma känslorna och tar avstånd från dem. Så småningom går det förstås så att väninnan gifter sig med en ung man, vilket får huvudpersonens värld att falla samman. Självmord var ett vanligt slut för homosexuella karaktärer i dåtidens prosa. Ett annat vanligt slut var giftermålet med någon av "rätt" kön. Ett av dessa slut tillämpas här, men på ett dubbeltydigt sätt där huvudpersonen vare sig får författarröstens fulla sympati eller fulla antipati.

Två fascinerande noveller, läsvärda för alla som är intresserade av hur det icke accepterade ändå har gestaltats. Eva Borgströms kapitel om novellerna är perfekt som vidareläsning.

Carl Jonas Love Almqvist – Det går an

Tidigare har jag bara läst Drottningens juvelsmycke av Almqvist, och även om stilen känns igen så är det en helt annorlunda bok. Det går an är allvarlig, realistisk men samtidigt utopisk där Drottningens juvelsmycke var lekfull, fantasirik och övernaturlig. Det går an handlar om löjtnant Albert som som flörtar med den söta kvinnan Sara under en båttur. Saras syn på kärlek och jämlikhet kräver att Albert omprövar allt han lärt sig om kvinnan och äktenskapet. Det går an väckte en intensiv och upprörd debatt när den publicerades 1839. Det gick inte an att kritisera samhällets bärande balkar på det sätt som Almqvist gjorde. Almqvist var främst av allt liberal och föredrog individens frihet framför traditionens tyngd, men sådana åsikter skyltade man inte med ostraffat under artonhundratalets första hälft. Flera författare skrev svar på Almqvists bok, ofta i form av "sequels". En av dessa var Malla Silfverstolpe vars Månne det går an kan läsas här. Jag rekommenderar verkligen den som läser Det går an att även besöka Silfverstolpes bok för att få ett exempel på hur Almqvists idéer kunde uppfattas av hans samtid. Och jag rekommenderar även Det går an som är välskriven och kan läsas även av andra anledningar än de litteraturhistoriska.

Din stund på jorden Vilhelm Moberg

"Du ska alltid tänka: Jag är här på jorden denna enda gång! Jag kan aldrig komma hit igen! Och detsamma sa Sigfrid till sig själv: Tag vara på ditt liv! Akta det väl! Slarva inte bort det! För nu är det din stund på jorden!" (109).

De berömda orden kommer från en nittonårig pojke, som snart ska dö. Men hans bror lever vidare. På ålderns höst kommer minnena av familjen ikapp honom. Om hur han utvandrade från Småland, till ett nytt land i Amerika och byggde upp ett annat liv. Stillsam och vacker roman, om en man som ser tillbaka på sitt liv. Den ger också en fin inblick i bondlivet och hur familjerna levde i början av 1900 .

Mary Shelley – Frankenstein

I Mary Shelleys klassiker från 1818 finns många romantiska drag. ”Ack!”, utropar berättaren, sidorna vimlar av adjektiv och överdrifter, naturen avspelar sinnestillstånd och skänker den sanna lyckan. Samtidigt är Frankenstein mer än så: en tragedi, en studie i människors psyke och hämndvilja. Monstret och dess skapare Victor Frankenstein är vare sig onda eller goda. Därför gör det mig mycket förvånad att boken kallas ”skräckromantik” eller ”spökhistoria”. Hemskheterna skrämmer inte utan ställer frågor om rätt och fel.

Monstret är en varelse som jag respekterar. Hans känslor gör mig rörd. Alla som någonsin har känt sig utanför kan känna igen hans önskan att bli accepterad – en längtan som blir till hat när han inser att hans skrämmande utseende gör det omöjligt för människor att se annat än ett monster. Han får mig att tänka på Diane Arbus fotografier. Han får mig att inse hur svårt det är för en människa att förstå något som hon inte vill förstå.

Allt går sönder Chinua Achebe

Chinua Achebe är en av Afrikas mest lästa författare, obligatorisk på många skolor i Afrika. I förorden kan man läsa att "Allt går sönder var den första roman på engelska som talade inifrån en afrikansk karaktär snarare än poträtterade afrikanen som exotisk" (13).

Vi följer Igbo stammen, och vilka följder koliniseringen av de afrikanska samhällena får för folket. Okonwo är en man som alltid kämpat hårt för det han tror på, och snart är han också den enda i sin by som inser vilket hot missionen och kolonialmakten utgör, när den vita mannen tar sig allt större friheter i byn.
En väldigt uppslukande historia, som ställer stammens egna traditioner i kontrast mot västvärldens intåg. Den skildrar ett splittrat samhälle; vissa ger sig huvudstupa in i det nya, medan andra är mer tveksamma. Sammanhållningen rasar, konflikter sätts på sin spets, allt faller liksom bara sönder.

Jätteintressant om man tidigare har läst Mörkrets hjärta av Joseph Conrad. Precis som Svd skriver så provocerades Achebe av Conrads tankar att det afrikanska mörkret slukar den oskuldsfulle, rene européen. "Chinua Achebe skrev i stället om konflikten mellan igbos kultur och den kristendom och kolonialism som trängde in". Läs mer i denna otroligt intressanta artikel!

Månadens nobelpristagare 2007 Doris Lessing

Motivering till Nobelpriset

"Den kvinnliga erfarenhetens epiker, som med skepsis, hetta och visionär kraft har tagit en splittrad civilisation till granskning".

Om författaren

Doris Lessings föräldrar skaffade sig en farm i Sydrhodesia (nuvarande Zimbabwe) och deras mål var att börja odla och till slut ha pengar nog att skaffa en gård i England. Så blev det inte, och Doris Lessing kom därför att växa upp i Afrika. Detta märks inte minst i hennes romaner, som ofta handlar om orättvisor mellan svarta och vita. Hon är känd som en kämpe, svartlistad i bland annat Sydafrika, och slutade skolan vid 14 års ålder.

Martha

Jag hade ganska höga förväntningar på den självbiografiska romanserien "Våldets barn" som omfattar fem romaner. Vi får följa Martha Quest, från det att hon växer upp i Sydrhodesia till livet som medelålders i England. Jag gav mig bara på del ett, där hon i sina trotsiga tonår gör revolt och försöker passa in under en och samma gång. Till slut finner hon en man som hon väljer att gifta sig med. Lite svår är hon att komma inpå livet, den där Martha. Är romanen för överarbetad? Jag vet inte. Det tog Doris Lessing över tjugo år att skriva denna världsberömda serie. Lite mer intressant är förmodligen de delar när hon blir lite äldre. Är det någon som har läst hela serien? Är det värt att fortsätta?

Det femte barnet

Om det var lite svårare med Martha kan jag i alla fall erkänna att jag tog "Det femte barnet" helt till hjärtat.
Där möter vi betydligt mer lättillgängliga Harriet och David Lovatt, som drömmer om den stora familjen, i sitt fantastiska hem. De föder barn efter barn, och familjelyckan är fullkomlig. Vid det femte barnet känns det redan från början som om något är alldeles fruktansvärt fel. Barnet känns inte som de andra, redan i magen. När Ben väl föds beter han sig inte som andra barn. Folk drar sig undan för han är annorlunda, och inte ens hans föräldrar känner att de kan älska honom som de andra. Helt fantastisk roman som laborerar med såväl våra drömmar som våra mörka dolda sidor som vi aldrig trodde att vi ägde.

Doris Lessing har en egen hemsida

Ms S uppdatarer efter att ha läst Kärleksbarnet...

Fastnade för Kärleksbarnet, en samling noveller.Särskilt utmärker sig "Farmödrarna" om två bästa vänninor som följs åt genom livet och om deras söner.En eller två synnerligen ovanliga kärlekshistorier växer fram.

Sista novellen som gett boken dess namn "Kärleksbarnet" ,är om soldaten James under andra världskriget.Efter fruktansvärd färd med båt till Kapstaden träffar han Daphne.Deras korta möte och förhållande leder till ett kärleksbarn.Han kan aldrig lämna detta bakom sig även när han gift om sig och är tillbaka i England.Han försöker kontakta och leta upp Daphne och barnet och åren bara fortsätter att gå.

Båda dessa noveller är beskrivning av omöjlig kärlek och besatthet.

Det är lätt att ta till sig Lessing karaktärer ,de är äkta med alla fel och brister.

Tidningar skriver:

Svd, DN, Aftonbladet, Expressen

Bloggare skriver om Lessing:
Bai, Paperback lover, Bara böcker, Paperback lover, Bubbelvatten, Saras ord, Camillas blogg, En full bokhylla är en rikedom, Thorguns blogg, Bland rosor och tistlar, Blogg pb ord & bild, Bokmania, Annie- privatdetektiv, Cornelia läser, Nymodernism, Drottningsylt, Käringen mot strömmen, Bokstavligt talat, All I want, Min plats bland orden, Bibliotekets blogg, Fanspan, Anders sf-blogg,

Minaret Leila Aboulela

Najwa är osynlig. Som hembiträde åt en familj i London måste hon anpassa sig, och alltid vara till hands utan att avslöja hur hon själv känner. Med sin klass och sin slöja finns hon knappt. Annat var det förr. Tjugo tidigare tillhörde hon överklassen i en rik familj i Sudan. Därefter rasade allt samman. En riktig bladvändare och en underhållande inblick i hur det kan vara att vara muslim i dagens västerländska samhälle, inte minst hur muslimer betraktar varandra. Den varma tonen påminner om den i Flickorna från Riyadh.

Gustaf Fröding - Guitarr och dragharmonika

Frödings första diktsamling, från 1891. Jag slås av hur den uppsluppna livsglädjen kan bytas i total dysterhet. I samlingens första delar finns lekfullet…

Klar låg himlen över viken,
solen stekte hett,
och vid Haga ringde Hagas
gälla vällingklocka ett.
Brunnskogs kyrka stod och lyste
som en bondbrud, grann och ny.
Över björkarne vid Berga
som ett hattflor på en herrgårdsfröken
svävade en sky.

…och stämningsfullt, effektiva rimmade dikter:

Bjällklangen dallrar och faller och stiger,
suset är stilla och vilar i ro,
skogen är kvälltung och sömnig och tiger.
Endast den vallande
låten går kallande
fram genom nejden kring myr och mo.

Sedan kommer andra inslag, ”hans läppars kvalfullt bittert sorgsna skälvning” – vilken adjektivstapling!. Årstidernas ankomst tecknas i gråblek akvarell:

Satte jag mig på bergets kam,
spejade ut över fjärden,
såg, huru solen i väster sam,
långt, långt i väster gick färden.
Tiden förgår,
nyss var det vår,
snart ligger höst över världen.

Här är hästar skjutgamla, det ekar av folkvisetoner och språkglädje. Flera dikter är värda att återvändas till och hela denna debutdiktsamling är läsvärd, särskilt när odödliga existensord dyker upp:

Och människan vandrar på jorden om
och ingen vet, varifrån hon kom,
och ingen vet, vart leden bär,
och ingen vet, vad livet är.
Men fram genom långliga strider
det dagas väl bättre tider,
då ingen är ond och ingen är god,
men bröder, som kämpa i ondskans flod
och räcka varandra handen
att hjälpa fram till stranden.

Inte längre människa Osamu Dazai

Om lidandet har ett ansikte så har jag funnit det, kolla in bilden. Inte längre människa handlar om Yoko som ända sedan barndomen varit tillbakadragen och oförmögen att komma andra nära. Han har tidigt lärt sig att hålla distans till andra människor, genom att vara rolig. Till sist är han så trött på sig själv och andra människor att han måste bort. Men kan vi fly från oss själva? Tidlöst motiv, känns lika modern nu som då. Författaren själv var ju inte så pigg. Som en av japans största författare var han mycket produktiv, men emellan skrivandet ägnade han största delen åt att försöka ta livet av sig. På femte försöket lyckades det.

Sex memos har mycket intressant i sin utgivning. Jag blir bland annat sugen på Saki Storljugarna och 19 andra sanningar. Den där kattberättelsen låter intressant. Jag har alltid varit övertygad om att katter i själva verket är lite smartare än oss andra vanliga dödliga..:-)

Selma Lagerlöf – Kejsarn av Portugallien

Språket i Kejsarn av Portugallien är vackert, ibland alltför vacker. Detta är en en väldigt ”romantisk” historia, som i den litteraturhistoriska termen romantik. Selma Lagerlöf tillhörde den generation av författare som införde nyromantiken i Sverige efter en tid av realism.

Här berättas om faderskärlek som övergår förståndet och som, när den sviks, får förståndet att försvinna. Det är känsloladdat och det är svårt att inte svepas med, det är ofta svårt att läsa. Lagerlöf verkar ha dragits till de misslyckade existenserna och porträtterar dem med en blandning av grymhet och ömhet. Jan är en fattig torpare som tror sig vara kejsare och förmer än andra. Finns det något mer förödmjukande? Själv är han bortom skammen, men det känns ofta plågsamt att läsa. Omgivningens förakt når inte Jan, men det bränner i mig.

Kejsarn av Portugallien ger mig ungefär samma intryck som Gösta Berlings saga: en bra bok, men jag är egentligen inte rätt läsare. De behöver någon som älskar dem mer reservationslöst än vad jag förmår.

August Strindberg – Fröken Julie

Fröken Julie är en naturalistisk och avskalad pjäs. Det finns en omvärld som vi inte ser, men tydligt vet att den hotar. Det finns bara tre karaktärer: förnäma Julie, hennes fars betjänt Jean och kokerskan Kristin. Mellan Julie och Jean utspelas en maktkamp och ett erotiskt spel. De berättar om sina drömmar som är väldigt symboliska: Jean klättrar i träd men kommer aldrig ens till första grenen, medan Julie sitter på en hög pelare och låter sig falla. Hon kan inte hålla sig kvar på de höjder där hon av arv har placerats.

Detta relationsdrama är fullt möjligt att tolka med moderna glasögon. Strindberg ville visa att kvinnor är lägre stående, vilket också uttrycks väldigt tydligt i förordet, men för en nutida läsare visar pjäsen bara på kvinnoförtryck. Jean är en karaktär som det idag är svårt att hysa någon sympati för. Det är också svårt att förakta Julie, den ”fallna kvinnan”. Visserligen är hon odräglig i början, men sedan träder min medkänsla in.

En sak som slår mig är hur Jean kallar den kvinna han nyss sade sig älska för ”hora”, eftersom han har fått som han vill. Den förolämpningen påstås ofta vara modern och inlånad från andra kulturer med andra värderingar – men för Strindberg verkar detta ord ha varit lika naturligt som om Fröken Julie utspelades i en nutida skolkorridor. Den inställning till kvinnan som ligger bakom tillmälet fanns 1888 och har ännu inte försvunnit.

Trots daterade inslag är det omöjligt för mig att ogilla Fröken Julie. Vilken kraft! Vilken skildring av spelet människor emellan! Även om man inte bör glömma bort att ifrågasätta både nutida och gamla texter måste man också låta sig dras med i den förtrollning som Strindberg skapat.

Karin Boye - Kallocain

Karin Boyes femte bok är en framtidsvision som utspelar sig på 2000-talet. Den värld som Boye diktar upp verkar som en diktators önskedröm. Alla invånare kallar varandra ”medsoldater”, barnen tas ifrån sina föräldrar för att sättas i läger där de uppfostras, Staten har övervakningskameror till och med i sovrummen, ingen visar några känslor vad som än händer, makar anger varandra, äktenskapet finns till bara för att producera nya bara. Allt som görs, görs till Statens ära. Individen har gett upp sin egen frihet för Statens skull. Det enda man inte har kunnat kontrollera är människans innersta tankar, känslor och hemligheter. Det vill säga, hittills - för nu är den tiden förbi. Leo Kall har uppfunnit drogen kallocain som får människor att avslöja allt de vill tiga med.

Själv är Leo en näst intill perfekt medsoldat. När han gör något gör han det av kärlek till Staten. Han avundas de som får dö för Statens skull. Hans enda brist är att han saknar sin äldsta son, som satts i barnläger, och att han ibland kan lockas till medlidande. Det är skrämmande att se hur lojal han är mot den stat som tagit ifrån honom hans frihet, hur han ser alla uppoffringar för statens skull som en ära.

Nu blir det Leo som får hålla i sprutan när kallocainets verkningar undersöks, först på människor som vigt sitt liv åt att vara försökspersoner, sedan på brottslingar. Det han möter i människan äcklar och upprör honom – alla tycks ha en kärna av statsfientlighet och uppror inom sig. Ingen har ett obefläckat samvete. Så småningom börjar han fascineras av det han möter inom människorna. Från att ha varit en lojal medsoldat som skämts för sina brister och försökt utplåna dem hos sig själv, förvandlas han till en man med hemligheter. Kallocainets skapare drömmer mardrömmar om att själv få kallocain insprutat i blodet.

Boye skildrar hur man aldrig kan utplåna människors känslor och vilja att vara fria. Språket är enkelt, varken ungdomligt eller gammaldags, men däremot var det väldigt torrt. Karin Boye är ändå en poet av rang och jag hade väntat mig något mer, ett målande språk som inte bara berättar en historia. Kanske är det medvetet anpassat till forskaren som står för berättandet, men det känns ändå som en brist i denna tankeväckande dystopi.

Kvinnor och äppelträd Moa Martinson

En resa in i arbetarklassens hårda miljö för att få vardagen att gå runt i början av 1900 talet. Redan i bokens inledning sätts ribban. I förordet av Ebba Witt Brattström kan vi läsa att Moa irriterat sig något sanslöst på Arthur Lundkvists stycke "Fars" där kvinnan skildras negativt i olika termer, t.ex då hon beskrivs ha "feta hängbröst". I kvinnor och äppelträd, har mor Sofi fött femton barn, och kroppen har förståligt nog fått en del stryk. Den enda lilla lyx Mor Sofi unnar sig är att varje vecka gå och bada tillsammans med sin bästa väninna. Här tar Moa tillfället i akt och gör en härlig parodi på Lundqvist genom att beskriva Sofis slitna kropp in i minsta detalj.

Läs för övrigt den helt otroliga förlossningsberättelsen. Hör föder kvinnorna ensamma och fteråt finns det minsann ingen tid för återhämtning, utan den övriga familjen står pockande utanför dörren för att de vanliga sysslorna har halkat efter.

Martinson var en av de första att skildra att även kvinnor har en sexualitet. En av bokens riktiga höjdpunkter är när en av kvinnorna vaknar upp mitt i natten, för att upptäcka att hon har fått en våldsam lust att förföra sin man på andra sidan av sängen. Denna plötsliga längtan är förstås helt SKANDALÖS och måste ältas fram och tillbaka tills man som läsare (idag) nästan vrider sig av skratt :-)

Charlotte Brontë – Jane Eyre

Prästdottern Charlotte Brontë växte upp tillsammans med sina systrar Emily och Anne. Isolerade på den engelska heden levde de i sagovärldar, läste Lord Byron och skrev romantisk poesi. Under manliga pseudonymer debuterade systrarna med en gemensam diktsamling (som sålde i två exemplar) och gav senare ut romaner som gjort djupa avtryck i litteraturhistorien. Charlottes debutbok Jane Eyre blev en skandal – och alltså en bästsäljare. Än idag hittar Jane Eyre ständigt nya läsare.

Romanens huvudperson Jane växer upp som förödmjukat fosterbarn i en familj utan kärlek. Tio år gammal skickas hon till en skola där eleverna vanvårdas och tvingas svälta. Åtta år senare tar Jane tjänst som guvernant och förälskar sig snart i Mr Rochester, fadern till det oäkta barn hon undervisar. Länge leker han med henne, avvisar i ena stunden och kräver närhet i nästa, men till sist får hon veta att hennes känslor är besvarade. Trots stora skillnader i ålder och klass förlovar de sig. Lyckan verkar fullständig – men någonting är helt fel.

Övergrepp, våld, misär och sjukdom skildras på ett realistiskt sätt. De noggranna miljöbeskrivningarna har drag av både realism och romantik, medan de heta känslorna och mycket av intrigen är helt igenom romantisk. Här förekommer otroliga sammanträffanden, övernaturligheter och skräckromantiska inslag. Ofta är blandningen av olika stilar alldeles lagom och till det bästa; Jane säger själv om människor att ”Känsla utan förnuft är en mycket vattnig dryck, men förnuft som inte mildrats med känsla är alltför beskt och torrt att svälja”.

Karaktärerna i Jane Eyre beskrivs mycket ingående. I centrum står självklart Jane, men även Mr Rochester. Snarare än att vara någon drömprins på vit springare är han obalanserad och ibland grym, visserligen älskvärd men lika ofta en tyrann Jane är en vanlig människa, men med egenskaper som gör henne till en ovanlig romanhjältinna: hon står på sig, vägrar bli kuvad, kräver jämlikhet.

Temat i Jane Eyre är kärlek, men med en vinkel som fortfarande är i allra högsta grad aktuell: Hur älskar man utan att ge upp sin frihet?

Jane Eyre är förhållandevis modern i sin samhällskritik och sina frågeställningar. Denna artonhundratalsroman är både läsvärd och intressant – absolut värd sin status som klassiker. Jag kommer att läsa fler av Charlotte Brontës böcker.

Läs en annan recension av samma bok hos Paperback Lover

Shakespeare - Kung Lear

Det stormar och rasar om Shakespeares välkända tragedi Kung Lear. Monologerna spottar fradga, ingen sol syns – men blixtar skingrar mörkret. Bävande och skräckslagen måste åskådaren följa de invecklade turerna i handlingens dans. Ingenting kan vi göra för att skona vare sig gestalterna eller oss själva. Skådespelet är bara en skenbild. Samtidigt vet vi att ondskan som skildras finns i oss alla.

Pjäsen, från 1605, utspelar sig i Britannien under riddarnas tidsålder. När vi träder in i handlingen ska den åldrade kungen dra sig tillbaka och dela landet mellan sina tre döttrar. För att avgöra hur stort varje dotters arv ska bli ber han dem att klä sin faderskärlek i ord. Goneril och Regan smickrar honom djupt, men Cordelia tiger. I förtvivlan landsförvisar kungen henne – men snart lär han sig att äkta känslor inte skryter.

Intrigerna fortsätter, falskspel gör det omöjligt att skilja vän från fiende, förklädnaderna är många och alla inblandade har dolda motiv som driver dem över sina gränser. Snart är tragedin fulländad.

Dramats karaktärer är både många och mångsidiga. De förråder och förlåter, de missbrukar makten och skyr inga medel för att nå sina mål. Den helt igenom godhjärtade Cordelia känns minst intressant, men hon är samtidigt en oumbärlig ljusglimt. Två dystra repliker sammanfattar hela pjäsen: ”Vi är för gudarna vad flugor är för vilda pojkar. För sitt nöjes skull slår de ihjäl oss” och "Gråtande kom vi till världen. Vi gråter för att vi kommit hit till denna skådeplats för narrar". Sådan är den världsbild som Shakespeare målar upp.

Kung Lear är plågsam att läsa, både på grund av tragiken och det kompakta språket. Innehållet känns tidlöst och tankeväckande – men inte formen.

En vinterdagbok Emmanuel Bove

En sann pärla från 1930 talet finner vi i Louis Grandevilles omsorgsfulla dagbok, då han under fyra månaders tid skriver från hjärtat om vad som händer i hans döende äktenskap. Kritiskt granskar han sin fru och noterar in i minsta detalj alla hennes egenskaper och brister. De långa bittra analyserna, byts ibland ut i långa monologer av självrannsakan, anklagelser och häftiga dispyter. Paret har börjat sin dödsdans, och ju mer han hatar och gör henne illa, desto mer kväver han sig själv tills det inte längre finns något kvar som kan kallas för äktenskap.

Lysande roman, vilken dialog och vilka intriger bakom den ansträngda tystnaden! Bove känns som en alldeles förträfflig mix av Strindbergs Dödsdansen, Edward Albees Vem är rädd för Virginia woolf och inte minst Zoe Hellers knivskarpa iakttagalseförmåga som Barbara står för i Anteckningar från en skandal. Jag är djupt imponerad av skildringen av detta mörka äktenskapliga helvete. Ytterligare en bonus för årets allra vackraste bokomslag?!

Sofokles – Antigone

En regnig dag bjuder jag hem Antigone, sätter mig i läsfåtöljen och låter henne berätta sin historia; en komplicerad tragedi som tar sin början när kung Oidipus dör. Hans söner Eteokles och Polyneikes ska tillsammans regera över Thebe, men Eteokles vägrar dela med sig av makten och en tvekamp mellan bröderna slutar med att båda dör. Den nye kungen Kreon ger Eteokles en kunglig begravning men låter Polyneikes kropp slitas sönder av fåglarna. Han kungör att den som begraver Polyneikes kommer att dömas till döden.

Antigone är de dödas syster som vägrar lyda kungens ogudaktiga order. Hon kastar jord över sin bror och grips på bar gärning. Antigones fästman Haimon, Kreons son, bönfaller sin far att låta henne leva – men kungen låter sig inte övertygas. Han för Antigone till en grotta och försluter dess ingång så att hon ska svälta ihjäl därinne. Och allt detta är bara början...

Under läsningen slår det mig vilken stark personlighet Antigone är. Hon trotsar utan rädsla makten och låter sig aldrig kuvas. Antigone sätter dem hon älskar före fosterlandet, sin egen känsla för moral före kungens befallning. Där hennes syster Ismene väljer att finna sig i sin roll som kvinna och inte gå emot männens vilja, handlar Antigone på det sätt som hon anser vara rätt – om det så ska kosta henne livet. Denna civila olydnad framstår som ett ideal, men är samtidigt så fanatisk att det blir obehagligt.

Kung Kreon säger ”Mig styr i detta livet ej en kvinna” och förväntar sig att sonen Haimon ska lyda honom istället för att följa sitt förstånd och sin kärlek. Jag har alltid föreställt mig att kvinnoföraktet, fosterlandskärleken och den blinda lydnad som Kreon förespråkar var ideal i de antika samhällena, men samtidigt är budskapet i Sofokles pjäs det motsatta. Antikens Grekland måste ha varit betydligt mer demokratiskt och öppet än jag väntat mig.

Amorosos recension finns att läsa i Litteraturas arkiv

(En gammal text ur byrålådan - fler kommer att dyka upp framöver. Publicerad appropå en utmärkt recension av Sofokles mer berömda pjäs Kung Oidipus.)

Fredrika Bremer – Famillen H***

Famillen H*** publicerades 1830 och skulle kunna kallas för Fredrika Bremers debutroman (det är egentligen lite mer komplicerat än så, men låt oss strunta i det). Bremers bok utgavs anonymt, men snart hade hennes identitet uppdagats. Därefter följde ytterligare åtta böcker, av vilka Grannarne, Hemmet och Hertha tillhör de mer kända.

I Famillen H*** får vi följa en familj - fader, moder, tre söner, tre döttrar och en fosterdotter. Den som för ordet är inte familjemedlem, men inte heller anonym och allvetande. Den aktiva och subjektiva berättarrösten tillhör istället Beata Hvardagslag, en tjänsteande som hjälper till med stort och smått. Beata framträder starkt, fastän hon förtäljer ytterst lite om sig själv.

Dottern Emilia är förlovad och ska snart gifta sig, men har börjat tvivla på om hennes val är rätt. Hennes kval är befängda i allas ögon, eftersom den tilltänkte inte skulle kunna vara mer sympatiskt, men ger ett vittnesmål om hur utsatta de unga männen och kvinnorna var. De som ville gifta sig fick aldrig ingående lära känna sina tillkommande och var tvungna att signera äktenskapskontrakt som med dåliga villkor band särskilt kvinnorna vid en äkta hälft som kunde visa sig vara helt fel.

Julia, en av Emilias systrar, bryter sin förlovning när klarsynen fått henne att inse sin fästmans brister. Trots att hon inte ens signerat något kontrakt ses hennes handling som oförsvarlig. Även den äldste sonen håller på att gå miste om faderskärleken när han blir kär. Kvinnan han förälskat sig i är en "ängel" och högaktas av alla, men hennes familj är så olämplig att ett parti verkar otänkbart. Omöjlig kärlek är livsfarlig, för honom men ännu mer för fosterdottern Elisabeth. Blind och alltid på gränsen till vansinne är hon en tragisk-romantisk karaktär, även om boken som helhet brukar räknas som Sveriges första realistiska roman.

Famillen H*** är underhållande och skriven med ett levande språk. Den är inget mästerverk, men ändå läsvärd.

Adams revben Nuruddin Farah

Här kommer äntligen Nuruddin Farahs debutroman ut på svenska, utgiven av Bonniers. Adams revben är en stark och engagerande feministisk skildring om en ung kvinna i Somalia, och de orättvisor hennes liv innebär bara för att hon är kvinna. Ebla flyr undan från sin nomadby bara för att slippa bli bortgift till den man som det är bestämt att hon ska gifta sig med. Vi följer henne på vägen till Mogadishu och hennes väg kantas ständigt av att vara kvinna= köpvara. Hon har levt så skyddad och isolerad, och när hon nu ska ge sig ut i den verkliga världen är hon inte bekant med begrepp såsm samhälle, klass och politik. Det hon känner inom sig och det förtryck hon vill stå upp mot är dock högst äkta. Det märks att författaren ifrågasätter tvångsgiftermål, och och inte minst skildras ingående det helvete som kvinnlig omskärelse ger upphov till, på ett vis som jag inte tidigare läst inom afrikansk litteratur.

Romanen är klassad för vuxna men språket öppnar upp för att även passa ungdomar med intresse för kvinnors villkor runt om i världen.

"Gud skapade kvinnan av ett böjt

revben och den som försöker

räta ut det knäcker det"

Afrikanskt ordspråk

Månadens nobelpristagare 2008 Jean-Marie Gustave Le Clézio

Motivering till Nobelpriset

“uppbrottets, det poetiska äventyrets och den sinnliga extasens författare, utforskare av en mänsklighet utanför och nedanför den härskande civilisationen”

Om författaren

Jean-Marie Gustave Le Clézio är född och uppvuxen i Nice. Föräldrarna var engelska medborgare med rötter i Bretagne och på Mauritius i Indiska oceanen. Vid andra världskrigets utbrott verkade fadern som brittisk fältläkare i Nigeria och på grund av krig kunde inte familjen förenas förrän 1948, då modern tog med sig de båda sönerna på en flera månader lång båtresa till Afrika. Detta blev för författaren ett möte med två främmande världar, fadern och Afrika. Respekten för allt som är annorlunda, utanförskap och rotlöshet blir hädanefter återkommande motiv i hans författarskap.


Årets klokaste ord?

"I Europa lever man i en bubbla och tror att allt är serverat- och att man kan fortsätta leva på rikedomar från tredje världen. Man kommer att fortsätta utvinna kol och uran och fossila bränslen. Man tror att man ska kunna fortsätta leva så en lång tid framöver. Då är man ju blind, det är vanvett. Det finns ett berömt tal av indianhövdingen Seattle. 1850, när han slutit fred med amerikanerna, sa han -världen som jag ger er är mycket ömtålig. Jag säljer den inte till er för hur ska jag kunna sälja luften och vattnet, solgrittret i sjön och flodens brus. Jag ger er allt detta. Men det är mycket omtåligt och kan lätt bli förstört. Man kan inte skriva utan att ta hänsyn till allt det här. Litteraturen är som en sång i samklang med bergen, växterna och haven. Den torftiga sång som människan kan frambringa för att få vara en del i den här världen, där allt hänger samman."
UR K special Jean-Marie Gustave Le Clézio 10/12

Afrikanen

Med bakgrund av dessa ord gav sig Amoroso in i Afrikanen, Le Clézios egen historia om hur han som åttaåring kommer till Nigeria för att träffa sin pappa, som arbetar som läkare i den afrikanska bushen. Ett porträtt av Afrika men lika mycket ett porträtt av författaren själv.

"Det var här, i detta landskap, jag levde mitt fria, vilda, nästan farliga liv. En rörelsefrihet, en frihet i tanke och känsla som jag aldrig senare har erfarit" (Le Clezio Afrikanen s.16)

En oändligt vacker skildring av att leva i samklang med naturen.

"Som barn brukar man inte ord, och orden förbrukas inte. Det är en tid jag lever långt ifrån adjektiv och substantiv. Jag kan inte säga eller ens tänka: imponerande, ofantlig, kraft. Men jag kan uppleva vad orden avser. Hur trädens raka stammar sträcker sig mot natthimmelns kupol däruppe och hur bladverket sluter sin tunnel kring den blodröda laterivägen mellan Ogoja och Obudu, jag erfar starkt de nakna kropparna som glänser av svett i byarnas gläntor, kvinnornas breda former, barnen som hänger vid deras höfter, allt detta som bildar en äkta och sammanhängande helhet"
(Le Clézio Afrikanen s.8f)

Öken

Efter denna så lyckade inledning var förväntningarna höga på Öken, den plats där liv och död möts. Vi får där följa Nour, en arabisk pojke som följer sitt folk på flykt undan de franska trupper som satts in för att utrota hans folk. En naken skildring av en politik som tycker sig ha mer rätt att finnas till än andra. Som så många liknande skildringar berikas alltid läsningen om man tidigare har läst Sven Lindqvists Utrota varenda jävel och Joseph Conrads Mörkrets hjärta.
På samma plats som Nour, fast under en annan tid lever Lalla, en nomadflicka som också hon lever i samklang med naturen. Då alternativet blir att giftas bort med en man hon inte älskar, flyr hon utomlands, ända till Marseille där hon försätts i slumkvarteren. Här, där människornas villkor på många vis är lättare än de är i öknen, blottläggs människans verkliga ensamhet. Lalla längtar tillbaka till den plats där hon var fri.

"En dag skall korpen färgas vit, havet skall torka in, man skall finna honung i kaktusens blomma, man skall bereda en mun inte längre bära gift och gevärskulor skall inte längre bringa död, ty den dagen lämnar jag min älskade..."
(Le Clézio Öken s.375).

Vackert skriven, men det är någonting som inte förmår riktigt att engagera mig. Inte förrän jag läste Horaces tal förstod jag var det var. Jag är helt enkelt van att göra en djupdykning i karaktärers inre. Le Clézio är istället känd för att använda sina karaktärer för att vi ska se och uppleva världen genom deras ögon, inte för att vi ska få veta allt om dem. Känner ni av det när ni läser honom?

Allt är vind

Amoroso, efter dina naturupplevelser via Clézio kommer här Miss S kommentarer kring hans bok "Allt är vind".

Här är huvudpersonen författarens alter ego Jean och hans berättelse om en släkt, hans släkt . Genom familjen får vi ett stycke fransk historia, från franska revolutionen fram till 60-talets Frankrike med kriget mot Algeriet. Jean blir starkt påverkad av besöken hos sin gammelfaster Catherine. Hon lever kvar i det förgångna och berättar familjens och släktens historia från revolutionens Frankrike och hur de utvandrar till Mauritius. Hon är den enda kvarvarande länken bakåt i släktens historia. Faster Cathrine drömmer sig ofta tillbaka till barndomen och uppväxten på Mauritius och hur de snabbt och snörpligt fick lämna ön och ge sig tillbaka till Frankrike. Jean blir äldre och besöken hos faster Cathrine blir allt färre, samtidigt som han försöker hitta sin egen väg i livet.

Det är 1960-tal och Frankrike är i krig med Algeriet och han gör allt för att skjuta upp värnplikten och blir skickad till Algeriet. Jean fortsätter sina studier och får via vänner historier från kriget och blir direkt påverkad. Jean känner sig alltmer instängd i hans hemstad bestämmer sig för att åka till London för att läsa till läkare, fortsätter sedan vidare till Mexico och hamna mitt i studentupproren.

Språket är tydligt, enkelt och avskalat. Men varför kändes det som om jag hade missat något? Men när jag läste talet och fick förklarat för mig hur han använder karaktärerna i sina böcker tändes ett ljus. Funderar på detta när ni läser Clézio . Nu är jag mer nyfiken än tidigare på Clézio och skulle nu vilja läsa hans andra böcker.

Tidningar skriver:
Svd, DN, Aftonbladet, Expressen

Bloggare skriver om Le Clézio:
Snowflakes in the rain, Snowflakes in the rain (febern) Paperback lover, Camillas blogg, We tell ourselves stories in order to live, Ango, Bokmania, Kerstins krumelurer, Occident, Every Kinda People, Snowflakes in rain, Jahaja, Boktoka, Dopplereffekten, Betraktelser från omvärlden, Bokbloggen, Punschapan, Ewacarins blogg, Aronjakob, Thentes bokblogg, AnnikaMarusarz,

Stella Kleve - Berta Funcke

Romanen Berta Funcke är inte så berömd i våra dagar. Över huvud taget verkar den svenska dekadenslitteraturen vara okänd för många. Stella Kleve hette egentligen Mathilda Malling (född Kruse). Hennes tidiga verk väckte skandal med sina skildringar av lystna, uttråkade unga kvinnor.

Denna tid - artonhundratalets slut - var känslig för allting som hade med kroppen att göra. Sexualitet skulle inte dryftas offentligt. Ibland verkar kritikerna nästan ha trott att denna sort litteratur skulle förstöra hela samhället. Stella Kleves novell Pyrrhussegrar blev dödsstöten för en tidskrift som vågat publicerade den, eftersom huvudpersonen - en döende ung kvinna - tänker tillbaka på de tillfällen då hon känt åtrå. Sådant gick inte för sig. Det var en tid då man kunde hamna i domstol för att ha uttalat sig nedlåtande om nattvarden.

Berta Funcke är väldigt stämningsfull och intressant. Stilistiskt sett är den koncentrad med utsökt språkbehandling. Däremot har jag, nu en månad efter läsningen, endast dimmiga minnen av själva innehållet som är diffust och dröjer vid känslor/stämningar snarare än händelser.

Albert Camus - Främlingen

Språket i Främlingen är det som jag först reflekterar över. Korta satser. Inget komplicerat. Som en uppsats skriven av ett skolbarn, säg i femte klass. Inte för att Camus var en dålig skribent, utan för att han har anpassat sitt språk så fullkomligt till berättaren Mersault.

Mersault är en speciell människa, främst därför att han inte kan känna empati. Över huvud taget känner han väldigt lite. På vissa sätt påminner han om berättaren Christopher i The Curious Incident of the Dog in the Night-Time, men även om Mersault är lika rationell så är han betydligt mer känslokall. Inte på något elakt sätt; fastän han gör hemska saker så finns det aldrig någon illvilja bakom. Det är det som skrämmer. Han är en främling bland alla kännande människor.

Främlingen är berättelsen om hur Mersault begår ett mord och hamnar i domstol. Vi får veta exakt vad som ledde till mordet och det som är så bra - och så obehagligt - är jag fattar tycke för Mersault. Jag lär känna honom på djupet och kan omöjligt fördöma rakt av. Det är kanske just det som är vitsen med Främlingen och Brott och straff?

Denna klassiker ger en intressant, bra och avtryckslämnande läsupplevelse. Rekommenderas!

Camillas äktenskap Elin Wägner

Apropå tankar om att binda sig. Idag förekommer det väl en mer eller mindre hysterisk fixering vid förhållanden, och relationsromaner säljer som smör i solsken. Vad tänkte man för hundra år sedan? I Camillas äktenskap får vi se hur det går för Camilla och Erik som ska ingå äktenskap tillsammans i början av 1900 talet.
Ganska humoristisk roman faktiskt, när man läser den idag. Camilla har krav på sig att vara fulltalig, en riktig kvinna, en husmor, om hon ska vara "god nog" åt Erik. Hur ska hon skapa det perfekta hemmet? Hur ska hon bli den perfekta hustrun? Och älskar han henne verkligen lika mycket idag som han sa att han gjorde igår? Han blir ganska trött på hennes ständiga svärmeri, hennes tankar om kärleken och äktenskapet. "Den stora passionen"! Slutet är så fulländat, att finna denna balans i kärleken tillsammans. Att inse att kärleken inte ska "bojas" och att var och en faktiskt måste tänka själva. Rekommenderas varmt, hur modern som helst!

Måste man gilla alla nobelpristagare?

Ni har väl inte missat vår nya utmaning,att följa med oss i nobelpristagarnas förtrollade värld.

Men går det att skriva/tycka vad som helst om en nobelpristagare?

När en författare har fått nobelpriset blir de upphöjda till skyarna och får ett enormt genomslag. Men säger böcker av nobelpristagare alltid något just till dig?

Hoppas att vi i den här bloggen kommer att ha högt i tak och att ni ärligt våga säga vad ni tycker och anser när ni har läst en nobelpristagare.

/Miss S

Månadens nobelpristagare

Nu startar vi en stor utmaning: Månadens Nobelpristagare. Vi börjar med 2008 och arbetar oss bakåt. Alla som vill kan vara med i utmaningen och länka till den från sin blogg. Det är helt valfria böcker av författaren som gäller. Vi har också en önskan om att samla länkar till bloggare som redan har skrivit om respektive nobelpristagare tidigare i något inlägg, skriv i så fall ett meddelande under kommentarerna så att vi inte glömmer att länka till er. Nu ska vi tillsammans bygga upp en upplevelsebank kring nobelpristagare i litteratur!

Så kom igen, alla ni som ngn gång lekt med tanken på att börja läsa fler nobelpristagare. 12 böcker om året, bara en bråkdel av allt annat som slinker ner i bokhögen varje år! :-) I början av varje månad är det dags att ge sig i kast med en ny pristagare. Vi kör igång med Le Clézio i början av februari. Ni hakar väl på?

Den sista vännen Tahar Ben Jalloun

En stark bok om den trettioåriga vänskapen mellan två män. Ali och Mamad träffas när de går på franska gymnasiet i Tanger. De växer upp tillsammans under målande beskrivningar av politiken, kulturen och kvinnorna, i skuggan av ett färgstarkt Marocko.

Den starka vänskapen stärks när de båda männen, som vänstersympatisörer sätts in i arméns straffläger. För evigt dömda av dessa 18 månader, går de sedan olika riktningar i livet. Vänskapen fortsätter i många år, tills Mamed en dag bryter all kontakt. Varför? Var och en berättar sin historia.

Den sista vännen är lättläst, och tonen är skämtsam. Jag läser den med starkt intresse just för insynen i en kultur som ligger så långt ifrån min egen. Boktokig höll visst på att avsluta boken flera gånger, eftersom kvinnor avverkas på löpande band och beskrivs i synnerligen förnedrande toner. Jag reagerar också oerhört starkt på det. Jag läser mycket för att förstå men det gör jag inte alltid och det är det som fascinerar. "Därborta gör jag allt som religionen förbjuder". Eftersom Mamed flyttar till Sverige och blir läkare, får vi också en varm skildring av utvandring och hur det påverkar ens inre. Inte minst är det oerhört intressant att möta de tankar som Mamed har när han betraktar Sverige och jämför landet med de villkor som gäller i Marocko. Blir onekligen mycket nyfiken på detta författarskap och kommer garanterat att gräva djupare i Tahar Ben Jelloun färgsprakande och realistiska värld.

/Amoroso