Zahle & Roos - Två berättelser om kärlek

År 2006 gav Normal förlag, som inriktar sig särskilt på hbt och andra minoritets-teman, ut "Två berättelser om kärlek" som innehåller en novell av Vilhelmine Zahle och en novell av Mathilda Roos. Förordet är skrivet av Eva Borgström som också har analyserat båda novellerna i sin bok Kärlekshistoria. Roos och Zahles noveller är verkligen berättelser om kärlek, kärlekshistorier, men de är skrivna på 1800-talet och handlar om samkönad kärlek, närmare bestämt en kvinnas kärlek till en annan kvinna. I Roos novell blir två unga flickor förälskade i en sårad soldat. De upptäcker att den döende soldaten är kvinna utklädd till man, ett vanligt motiv ur gamla folksånger. Den ena flickan tar då avstånd från sina känslor, medan den andra flickan fortfarande känner kärlek och bevarar minnet av döde soldaten som sitt livs första förälskelse. Jag kommer att tänka på operor, pjäser av Shakespeare och Almqvists Drottningens juvelsmycke, där förklädnaden används för att samkönad kärlek ska kunna gestaltas.

Zahles novell tar inte omvägen via förklädnad utan beskriver istället en ung kvinna som blir förälskad i sin väninna. Väninnan både solar sig i de varma känslorna och tar avstånd från dem. Så småningom går det förstås så att väninnan gifter sig med en ung man, vilket får huvudpersonens värld att falla samman. Självmord var ett vanligt slut för homosexuella karaktärer i dåtidens prosa. Ett annat vanligt slut var giftermålet med någon av "rätt" kön. Ett av dessa slut tillämpas här, men på ett dubbeltydigt sätt där huvudpersonen vare sig får författarröstens fulla sympati eller fulla antipati.

Två fascinerande noveller, läsvärda för alla som är intresserade av hur det icke accepterade ändå har gestaltats. Eva Borgströms kapitel om novellerna är perfekt som vidareläsning.

Carl Jonas Love Almqvist – Det går an

Tidigare har jag bara läst Drottningens juvelsmycke av Almqvist, och även om stilen känns igen så är det en helt annorlunda bok. Det går an är allvarlig, realistisk men samtidigt utopisk där Drottningens juvelsmycke var lekfull, fantasirik och övernaturlig. Det går an handlar om löjtnant Albert som som flörtar med den söta kvinnan Sara under en båttur. Saras syn på kärlek och jämlikhet kräver att Albert omprövar allt han lärt sig om kvinnan och äktenskapet. Det går an väckte en intensiv och upprörd debatt när den publicerades 1839. Det gick inte an att kritisera samhällets bärande balkar på det sätt som Almqvist gjorde. Almqvist var främst av allt liberal och föredrog individens frihet framför traditionens tyngd, men sådana åsikter skyltade man inte med ostraffat under artonhundratalets första hälft. Flera författare skrev svar på Almqvists bok, ofta i form av "sequels". En av dessa var Malla Silfverstolpe vars Månne det går an kan läsas här. Jag rekommenderar verkligen den som läser Det går an att även besöka Silfverstolpes bok för att få ett exempel på hur Almqvists idéer kunde uppfattas av hans samtid. Och jag rekommenderar även Det går an som är välskriven och kan läsas även av andra anledningar än de litteraturhistoriska.

Mary Shelley – Frankenstein

I Mary Shelleys klassiker från 1818 finns många romantiska drag. ”Ack!”, utropar berättaren, sidorna vimlar av adjektiv och överdrifter, naturen avspelar sinnestillstånd och skänker den sanna lyckan. Samtidigt är Frankenstein mer än så: en tragedi, en studie i människors psyke och hämndvilja. Monstret och dess skapare Victor Frankenstein är vare sig onda eller goda. Därför gör det mig mycket förvånad att boken kallas ”skräckromantik” eller ”spökhistoria”. Hemskheterna skrämmer inte utan ställer frågor om rätt och fel.

Monstret är en varelse som jag respekterar. Hans känslor gör mig rörd. Alla som någonsin har känt sig utanför kan känna igen hans önskan att bli accepterad – en längtan som blir till hat när han inser att hans skrämmande utseende gör det omöjligt för människor att se annat än ett monster. Han får mig att tänka på Diane Arbus fotografier. Han får mig att inse hur svårt det är för en människa att förstå något som hon inte vill förstå.

Gustaf Fröding - Guitarr och dragharmonika

Frödings första diktsamling, från 1891. Jag slås av hur den uppsluppna livsglädjen kan bytas i total dysterhet. I samlingens första delar finns lekfullet…

Klar låg himlen över viken,
solen stekte hett,
och vid Haga ringde Hagas
gälla vällingklocka ett.
Brunnskogs kyrka stod och lyste
som en bondbrud, grann och ny.
Över björkarne vid Berga
som ett hattflor på en herrgårdsfröken
svävade en sky.

…och stämningsfullt, effektiva rimmade dikter:

Bjällklangen dallrar och faller och stiger,
suset är stilla och vilar i ro,
skogen är kvälltung och sömnig och tiger.
Endast den vallande
låten går kallande
fram genom nejden kring myr och mo.

Sedan kommer andra inslag, ”hans läppars kvalfullt bittert sorgsna skälvning” – vilken adjektivstapling!. Årstidernas ankomst tecknas i gråblek akvarell:

Satte jag mig på bergets kam,
spejade ut över fjärden,
såg, huru solen i väster sam,
långt, långt i väster gick färden.
Tiden förgår,
nyss var det vår,
snart ligger höst över världen.

Här är hästar skjutgamla, det ekar av folkvisetoner och språkglädje. Flera dikter är värda att återvändas till och hela denna debutdiktsamling är läsvärd, särskilt när odödliga existensord dyker upp:

Och människan vandrar på jorden om
och ingen vet, varifrån hon kom,
och ingen vet, vart leden bär,
och ingen vet, vad livet är.
Men fram genom långliga strider
det dagas väl bättre tider,
då ingen är ond och ingen är god,
men bröder, som kämpa i ondskans flod
och räcka varandra handen
att hjälpa fram till stranden.

August Strindberg – Fröken Julie

Fröken Julie är en naturalistisk och avskalad pjäs. Det finns en omvärld som vi inte ser, men tydligt vet att den hotar. Det finns bara tre karaktärer: förnäma Julie, hennes fars betjänt Jean och kokerskan Kristin. Mellan Julie och Jean utspelas en maktkamp och ett erotiskt spel. De berättar om sina drömmar som är väldigt symboliska: Jean klättrar i träd men kommer aldrig ens till första grenen, medan Julie sitter på en hög pelare och låter sig falla. Hon kan inte hålla sig kvar på de höjder där hon av arv har placerats.

Detta relationsdrama är fullt möjligt att tolka med moderna glasögon. Strindberg ville visa att kvinnor är lägre stående, vilket också uttrycks väldigt tydligt i förordet, men för en nutida läsare visar pjäsen bara på kvinnoförtryck. Jean är en karaktär som det idag är svårt att hysa någon sympati för. Det är också svårt att förakta Julie, den ”fallna kvinnan”. Visserligen är hon odräglig i början, men sedan träder min medkänsla in.

En sak som slår mig är hur Jean kallar den kvinna han nyss sade sig älska för ”hora”, eftersom han har fått som han vill. Den förolämpningen påstås ofta vara modern och inlånad från andra kulturer med andra värderingar – men för Strindberg verkar detta ord ha varit lika naturligt som om Fröken Julie utspelades i en nutida skolkorridor. Den inställning till kvinnan som ligger bakom tillmälet fanns 1888 och har ännu inte försvunnit.

Trots daterade inslag är det omöjligt för mig att ogilla Fröken Julie. Vilken kraft! Vilken skildring av spelet människor emellan! Även om man inte bör glömma bort att ifrågasätta både nutida och gamla texter måste man också låta sig dras med i den förtrollning som Strindberg skapat.

Charlotte Brontë – Jane Eyre

Prästdottern Charlotte Brontë växte upp tillsammans med sina systrar Emily och Anne. Isolerade på den engelska heden levde de i sagovärldar, läste Lord Byron och skrev romantisk poesi. Under manliga pseudonymer debuterade systrarna med en gemensam diktsamling (som sålde i två exemplar) och gav senare ut romaner som gjort djupa avtryck i litteraturhistorien. Charlottes debutbok Jane Eyre blev en skandal – och alltså en bästsäljare. Än idag hittar Jane Eyre ständigt nya läsare.

Romanens huvudperson Jane växer upp som förödmjukat fosterbarn i en familj utan kärlek. Tio år gammal skickas hon till en skola där eleverna vanvårdas och tvingas svälta. Åtta år senare tar Jane tjänst som guvernant och förälskar sig snart i Mr Rochester, fadern till det oäkta barn hon undervisar. Länge leker han med henne, avvisar i ena stunden och kräver närhet i nästa, men till sist får hon veta att hennes känslor är besvarade. Trots stora skillnader i ålder och klass förlovar de sig. Lyckan verkar fullständig – men någonting är helt fel.

Övergrepp, våld, misär och sjukdom skildras på ett realistiskt sätt. De noggranna miljöbeskrivningarna har drag av både realism och romantik, medan de heta känslorna och mycket av intrigen är helt igenom romantisk. Här förekommer otroliga sammanträffanden, övernaturligheter och skräckromantiska inslag. Ofta är blandningen av olika stilar alldeles lagom och till det bästa; Jane säger själv om människor att ”Känsla utan förnuft är en mycket vattnig dryck, men förnuft som inte mildrats med känsla är alltför beskt och torrt att svälja”.

Karaktärerna i Jane Eyre beskrivs mycket ingående. I centrum står självklart Jane, men även Mr Rochester. Snarare än att vara någon drömprins på vit springare är han obalanserad och ibland grym, visserligen älskvärd men lika ofta en tyrann Jane är en vanlig människa, men med egenskaper som gör henne till en ovanlig romanhjältinna: hon står på sig, vägrar bli kuvad, kräver jämlikhet.

Temat i Jane Eyre är kärlek, men med en vinkel som fortfarande är i allra högsta grad aktuell: Hur älskar man utan att ge upp sin frihet?

Jane Eyre är förhållandevis modern i sin samhällskritik och sina frågeställningar. Denna artonhundratalsroman är både läsvärd och intressant – absolut värd sin status som klassiker. Jag kommer att läsa fler av Charlotte Brontës böcker.

Läs en annan recension av samma bok hos Paperback Lover

Fredrika Bremer – Famillen H***

Famillen H*** publicerades 1830 och skulle kunna kallas för Fredrika Bremers debutroman (det är egentligen lite mer komplicerat än så, men låt oss strunta i det). Bremers bok utgavs anonymt, men snart hade hennes identitet uppdagats. Därefter följde ytterligare åtta böcker, av vilka Grannarne, Hemmet och Hertha tillhör de mer kända.

I Famillen H*** får vi följa en familj - fader, moder, tre söner, tre döttrar och en fosterdotter. Den som för ordet är inte familjemedlem, men inte heller anonym och allvetande. Den aktiva och subjektiva berättarrösten tillhör istället Beata Hvardagslag, en tjänsteande som hjälper till med stort och smått. Beata framträder starkt, fastän hon förtäljer ytterst lite om sig själv.

Dottern Emilia är förlovad och ska snart gifta sig, men har börjat tvivla på om hennes val är rätt. Hennes kval är befängda i allas ögon, eftersom den tilltänkte inte skulle kunna vara mer sympatiskt, men ger ett vittnesmål om hur utsatta de unga männen och kvinnorna var. De som ville gifta sig fick aldrig ingående lära känna sina tillkommande och var tvungna att signera äktenskapskontrakt som med dåliga villkor band särskilt kvinnorna vid en äkta hälft som kunde visa sig vara helt fel.

Julia, en av Emilias systrar, bryter sin förlovning när klarsynen fått henne att inse sin fästmans brister. Trots att hon inte ens signerat något kontrakt ses hennes handling som oförsvarlig. Även den äldste sonen håller på att gå miste om faderskärleken när han blir kär. Kvinnan han förälskat sig i är en "ängel" och högaktas av alla, men hennes familj är så olämplig att ett parti verkar otänkbart. Omöjlig kärlek är livsfarlig, för honom men ännu mer för fosterdottern Elisabeth. Blind och alltid på gränsen till vansinne är hon en tragisk-romantisk karaktär, även om boken som helhet brukar räknas som Sveriges första realistiska roman.

Famillen H*** är underhållande och skriven med ett levande språk. Den är inget mästerverk, men ändå läsvärd.

Stella Kleve - Berta Funcke

Romanen Berta Funcke är inte så berömd i våra dagar. Över huvud taget verkar den svenska dekadenslitteraturen vara okänd för många. Stella Kleve hette egentligen Mathilda Malling (född Kruse). Hennes tidiga verk väckte skandal med sina skildringar av lystna, uttråkade unga kvinnor.

Denna tid - artonhundratalets slut - var känslig för allting som hade med kroppen att göra. Sexualitet skulle inte dryftas offentligt. Ibland verkar kritikerna nästan ha trott att denna sort litteratur skulle förstöra hela samhället. Stella Kleves novell Pyrrhussegrar blev dödsstöten för en tidskrift som vågat publicerade den, eftersom huvudpersonen - en döende ung kvinna - tänker tillbaka på de tillfällen då hon känt åtrå. Sådant gick inte för sig. Det var en tid då man kunde hamna i domstol för att ha uttalat sig nedlåtande om nattvarden.

Berta Funcke är väldigt stämningsfull och intressant. Stilistiskt sett är den koncentrad med utsökt språkbehandling. Däremot har jag, nu en månad efter läsningen, endast dimmiga minnen av själva innehållet som är diffust och dröjer vid känslor/stämningar snarare än händelser.

Selma Lagerlöf - Gösta Berlings saga

När jag började läsa Gösta Berlings saga tyckte jag att den bara var tradig och jobbig - men ju längre jag kom, desto mer intresserad blev jag. Sagan fänglade, jag började bry mig.

Slutintrycket förblir ambivalent. Å ena sidan är boken splittrad och spretig med ett högstämt språk (ack! åh!) som förlorar sig i evighetslånga miljöbeskrivingar. Å andra sidan är berättelsen så fascinernade och häpnadsväckande i sitt sätt att blanda saga och vardag.

Här är magi och djävulspakter och övernaturliga väsen en självklar beståndsdel i berättelsen. Om jag inte lockades att tro på allt detta skulle inte handlingen kunna fortlöpa så som den gör. Samtidigt finns en dubbelhet - berättarrösten ömsom uppmuntrar tron på det övernaturliga, ömsom blinkar och säger "Klart att det bara är prat!"

På föreläsning idag fick jag lära mig att min syn på romangenren är färgad av den realism som Selma Lagerlöfs debutbok är en reaktion mot. Detta är snarare "epos på prosa" - och visst finns stora likheter med Gilgamesh-eposet eller Odysséen.

När jag väl har släppt tanken på att detta ska vara en ROMAN njuter jag av sägnerna, skrönorna. Men trots allt det fascinernade. Häpnadsväckande. Intressanta. Så fastnar jag ändå aldrig så helt och hållet som jag vill fastna för en bok. Gösta Berlings saga förblir intressant, men inte tillräckligt mycket mer.

Betyg: 7/10

Fjodor Dostojevskij - Brott och straff

Trots sina många sidor är Brott och straff oavbrutet fängslande. Dostojevskij påstås ha skrivit denna digra roman på några veckor. Ändå finns så mycket av allt, ett välbalanserat överflöd.

Den inre dialogen imponerar och vissa scener - särskilt mötena med Porifij - är psykologiska rysare som kan ta vägen åt vilket håll som helst. Detta är en deckare där jag hela tiden vet vem mördaren är, men måste fortsätta läsa för att få veta varför han mördat och vad som ska hända. Trots att Raskolnikov är en mänsklig avgrund lyckas Dostojevskij få mig att sympatisera med honom och önska honom gott.

Många uppsatser skulle kunna ägnas åt symboliken: Raskolnikovs drömmar, offertemat, övermänniskomoral och dödsdömda människors känslor. Det senare hade Dostojevskij personliga erfarenheter av: Brott och straff skrevs när han tillbringat många år i Sibirien efter att ha blivit skenavrättad på grund av politiska sympatier. Under strafftiden blev han omvänd, vilket märks i boken men oftast inte blir besvärande. Dostojevskij predikade inte utan ägnade sig helhjärtat åt att skriva.

Tyvärr är delar av epilogen riktigt dåligt skriven med klichéhopning och desperata ansträngningar för att få slutet lyckligt. Ändå har jag mestadels entusiastiska minnen av denna bok, hur många kalla kårar den än gett mig.

Betyg: 7 / 10

Gustave Flaubert - Madame Bovary

Jag var inte alls förväntansfull när jag började läsa Madame Bovary, Gustave Flauberts klassiker från 1857 som han skrev på i sex år. Jag har nämligen många gånger hört att det är en "book about nothing", långtråkig och torr. Inget kunde vara mer felaktigt. Visserligen finns ett svagt och något sövande parti strax innan slutet, men det är kort. I övrigt är den enorma detaljrikedomen oftast ett plus.

Jag stryker under åtskilliga träffsäkra rader. Trädgårdarna liknas vid "koketta kvinnor" när de "börjar göra toilett till sommarens fest". Emma solar sig i kärleksförklaringar "liksom man sträcker sig av välbehag i en uppvärmd bastu" men den stora kärleken drar sig undan "ungefär som vattnet sinar i en flod, och hon började redan urskilja den grumliga bottensatsen". Alla Emmas drömmar försvinner i kärleksaffärerna "ungefär som en resande, som glömmer kvar något av sina ägodelar på varje värdhus som besöks på vägen". Rodolphes brev från kvinnor han älskat och övergivit luktar mögel och vissnade rosenblad. Emma riktar till Gud "samma ömma och ljuva ord som hon tidigare hade viskat till sin älskare".

Om skrivandet säger den allvetande berättaren att "ingen människa förmår någonsin uttrycka exakt vad som rör sig inom henne ... utan använder det mänskliga ordet som en spräckt kastrull, på vilken hon trummar melodier som på sin höjd kan komma en björn att dansa, medan hon helst skulle vilja locka stjärnorna att gråta". Flaubert själv är dock mästerlig med "det mänskliga ordet". Han lyckas krydda den deprimerande berättelsen med en torr, ironisk humor som kan få mig att skratta högt mitt i Emmas dödskamp. Synen på människan är djupt pessimistisk - ändå sitter jag efter fullbordad läsning och smeker boken med blicken, för att detta är en skatt som jag är glad att jag inte lämnat ouppgrävd.

Betyg: 8 / 10

Carl Jonas Love Almqvist - Drottningens juvelsmycke

När jag såg teateruppsättningen av Drottningens juvelsmycke blev jag ganska så nedslagen, eftersom jag ogillade den och visste att Almqvists roman fanns med på min kurslitteraturlista. Som tur är passar den spretiga historien betydligt bättre på boksidor, även om jag fortfarande finner temat vara mer intressant än vad boken är bra. (Bra är den, men bara bra, inte mer.)

Liksom i pjäsen är det främst Tintomara jag fäster mig vid - en androgyn karaktär som gör alla galna av kärlek, men som själv inte kan älska. Att ha läst Eva Borgströms bok och gått en lektion om Drottningens juvelsmycke hjälper till att fördjupa läsupplevelsen: nu förstår jag allt det bara till hälften utsagda och uppskattar antagligen mer.

Det är mycket givande att filosofera en stund över hur Almqvist skriver om kärlek. Liksom hos Shakespeare behandlas den samkönade kärleken genom förklädnader. Eftersom Tintomara är samtidigt man och kvinna går det för sig att hon vinner båda könens kärlek.

Carl Jonas Love Almqvist var säkert lika halvgalen som han verkar, men det går inte att komma undan det faktum att han var några hundra år före sin tid. Jag ser fram emot Det går an och Amorina. Även om Drottningens juvelsmycke inte "levererar hela vägen" så är den medryckande och svår att lägga åt sidan.

Emily Brontë - Svindlande höjder

Något som mitt tedrickande har fått mig att inse är den stora skillnaden mellan ”komplex” och ”lättdrucken”. De allra bästa teerna är ofta lite underliga, inte helt lätta att falla för. Just därför håller de i längden, medan teer som bara är njutbara sällan ger något långvarit intryck. Därför är det kanske inte så konstigt att jag först fann Svindlande höjder totalt vidrig, för att sedan känna det som om jag sålt min själ till Emily Brontë.

Svindlande höjder är inte känslomässigt lättläst. Det rör sig om den sortens bok där en kvinna flyr från sin make efter att han kastat en kniv mot hennes huvud. Den sortens bok där den flyende kvinnan på sin väg ut ur huset måste knuffa omkull en ung man ”som höll på att hänga en kull valpar". Men Emily Brontë får mig att uppslukas och kliva in på Wuthering Heights, existera där mer än vid mitt skrivbord.

Jane Eyre av Charlotte Brontë är visserligen betydligt mera njutbar, men väldigt svag i jämförelse. Jane Austens böcker är en salongskonverstion, Svindlande höjder är en misshandel. Emily Brontë måste ha varit en märklig människa. Tyvärr är hon svår att få grepp om, för lite material existerar som rör hennes person. Dikterna hon skrev känns som ett gigantiskt läsmåste.

Jag är betydligt mer motiverad att läsa svårsmälta böcker nu än innan Svindlande höjder fick mig i sina vässade klor och lekte med mig på sant kattmanér. En rad ur boken beskriver väl mina känslor efter läsningen: ”Jag gav honom mitt hjärta, och han tog det och kramade det till döds – sedan kastade han det tillbaka till mig.”

Snacka om expressivt bildspråk!

”Ju mera masken vrider sig, desto mer längtar jag efter att få trampa på den så att inälvorna rinner ut!”

”Han kan lika gärna sätta en ek i en blomkruka och vänta att den ska trivas som inbilla sig att han kan få henne frisk och stark igen med sina ljumma omsorger!”

Betyg: 9/10

Spökhanden Selma Lagerlöf

Stämningen är lika fascinerande som i Den gula tapeten av Gilman Perkins.

I Spökhanden möter vi maktspelet mellan en ung kvinna och hennes tilltänkta make. En natt blir kvinnan "galen", och alla i huset är övertygade om att spökhanden tagit henne i sitt grepp. Spökhanden som i generationer har spökat för människorna i hemmet. Läkaren (den blivande maken) kallas till plats, och historien tar med ens en helt annan vändning. Rakt ner i kvinnans underkastelse med hjälp av mystiska symboler som förkroppsligar kvinnans "hysteri".

För er som inte minns vad jag skrev om Den gula tapeten;
"Jag läste Den gula tapeten helt omedveten om att den skrivits år 1892, och den visade sig bli en av de mest moderna och fascinerade kortromaner jag någonsin läst.

Ellen och John lever i sitt trygga äkenskap, men då Ellen utvecklar "nervösa besvär" bestämmer John att de ska låta henne vila ut i ett hyrt lantställe under några stillsamma sommarveckor. Han är läkare, och vet vad som är bäst för sin älskade hustru. Ellen fogar sig under sin mans vilja, men inom henne skriker något om att få komma ut. Hon spenderar sin tid i detta rum, med de mest fruktansvärda gula tapeterna hon någonsin skådat. Sakta men säkert, inom detta rum, börjar det hända saker. Jag är oerhört fascinerad av slutet, den ultimata verklighetsflykten. Eller förminskas hon till det som mannen gör henne till? Det här är en roman som stannar kvar."
Sammanfattar bara dessa två juveler; läs och jämför. Tryck upp ett ex i famnen på maken/makan eller tvinga dem på en kompis. Starta en bokcirkel. För detta är två guldgruvor som det går att gräva djupt i....

/Amoroso

Jane Austen - Lady Susan

De som läst bloggen ett tag kanske minns att jag blev handlöst förälskad i Austen i våras och läste fem av sex romaner som sprungit fram ur hennes penn-spets. Sedan dess har Emma legat högst upp på läslistan men aldrig tagits itu med. Nu har jag till sist lånat hem denna tegelsten. Som uppvärmning tog jag även Lady Susan, en mycket kort bok som tillhör Austens opublicerade ungdomsverk.

Det faktum att huvudpersonen är amoralisk och manipulativ väckte genast mitt intresse - sådana personer finns ju alltid hos Austen, men de brukar inte få stå i centrum. Lady Susan är både förskräckande och charmerande i sin totala egoism.

Den enda andra svenska recension jag har hittat är från dagensbok.com, där Austen-älskarinnan Ella Andrén inte var särskilt positiv. Visst håller jag med om att detta bitvis är en övertydlig bagatell, som aldrig blivit utbroderad till "riktig roman", men den är ändå underhållande och välskriven. Mycket av Austens förtrollning finns här och gör boken till en välsmakande munsbit - den som ägnar Lady Susan en timme av livet ödslar inte bort sin tid.

Kreutzersonaten Lev Tolstoj

Boken bjuder på ett fascinerande möte med en brottslings inre. En avtrubbad mördare bekänner sitt dåd till en främling på ett tåg. Ett plus för den starka och moderna skildringen av svartsjukans raseri och hur den helt kan ta över och förblinda oss. Mördaren tar starkt avstånd från allting som kan användas för att befläcka den egna moralen. Kultur i alla former är en synd som bara omoraliska människor behöver, vare sig det handlar om musik, litteratur eller bilder. Jag min svaga syndarsjäl ställer mig hela tiden frågan. Hur önskar han att den "fullkomliga" människan ska se ut? Och hur i allsin dar ska människosläktet leva vidare?
/Amoroso

Jane Austen - Northanger Abbey

Pride and Prejudice har av någon konstig anledning inte blivit recenserad här, trots att snart en månad passerat sedan jag läste sista sidan. Då kändes det som att boken var bättre än allt jag ditintills läst av Austen. Nu har jag dessutom mig igenom maj månads första roman: Northanger Abbey som också vann mitt gillande. Egentligen inte fängslande, defintivt inte världsomstörtande, men jag fattade tycke för stilen.

De båda böckerna skiljer sig åt som sammet och muslin - medan P&P är stolt, nästan pretentiös, så känns NA lätt och ledig. Ironi passar bättre till detta lätta sätt att skriva. Austen gör narr av sin ”hjältinna” på varje sida, men samtidigt är Catherine Morland mycket sympatisk i sin fantasirika naivitet. Hon är barnslig och omedveten om hur världen ser ut.

NA finns som film från 2007 och det är den bästa Austen-filmatisering jag sett. Välgjord och humoristisk, inget mästerverk men åtminstone snudd på fritt från sentimentalitet. Dock är slutet framhastat och jag har svårt att förlåta alla ändringar åt det dramatiska hållet som visserligen är väldigt effektfulla men oh så o-autentiska och o-austenska. Austen smider sin skrift genom underdrifter, inte överdrifter.

Sammanfattningsvis: Northanger Abbey är oförarglig, men ändå en njutning från första sidan till sista.

Ps. När jag skrev mitt inlägg om Northanger Abbey igår lyckades jag aldrig riktigt förklara hur bra den är. I bakhuvudet gnagde: Varför ska man läsa den här boken? Varför gillar jag den här boken? Ingen av frågorna kunde jag själv besvara. Men Austen-älskande Ella Andrén på dagensbok.com lyckas. Alltså, läs hennes recension istället:

Romantiska griller att älska och vårda

Madame Bovary Gustave Flaubert

Jag skulle kunna läsa Madame Bovary om och om igen. Den är bara så klassisk! Språket är lättläst och handlingen känns deju vu. Emma känns som en stundande chiclit brud :-) Hon drömmer om det där glamorösa livet och tror alltid att gräset är grönare på andra sidan. Att den är skriven som en klockren karikatyr på "hur kvinnor läser skönlitteratur" (ingen kvinna kan väl någonsin skilja fantasi och verklighet åt, det är Harlequin för hela slanten) kan man kanske se med en gnutta humor? Om man tänker efter är det kanske ingen större skillnad på Emma och Cervantes Candide som förläste sig på sina riddarromaner och gav sig ut i sin egen "verklighet"?

/Amoroso

Jane Austen - Mansfield Park

Ännu en roman av ironins språkskulptris. Mättnadskänsla - man kan sannerligen få för mycket av olycklig kärlek och lyckliga slut - men mest av allt tillfredsställelse. Det är tryggt att vistas i Austens värld, som att gå på tebjudning hos någon man känner väl. Det slår inga farliga gnistor, samtalsämnena blir stundom uttjatade, men jag blir väl omhändertagen.

Mansfield Park är en sen Austen-roman och skiljer sig något från Pride and Prejudice som jag just nu läser. Huvudpersonen Fanny skulle aldrig visa sin ilska, hon skulle aldrig bli arg. Fanny är - som min mamma föraktfullt utbrast - ett mähä.

Men vad annat kan en blyg flicka bli när hon slits från sitt fattiga men välkända hem och sedan uppfostras hos rika släktingar på landet, utan att få träffa sin familj, utan att behandlas som en jämlike, ständigt sedd ner på? Hon tvingas till tacksamhet och gör inte uppror förrän familjen försöker få henne att äkta en man hon inte älskar. Det märks att Austen trodde på kärleksäktenskap.

Den man Fanny älskar har bara ögon för en rik och snobbig flicka och är blind för sin älskades många brister. Allt är en härva som blir prydligt utredd. Och av detta garnnystan stickas en mysig yllakofta. Kanske grådaskig i jämförelse med Pride and Prejudice (som om den vore ett klädesplagg skulle vara en karmosinröd balklänning), men värmande.

Mansfield Park är läsvärd för dem som gillar Austen och vill se en annan sida än de ungdomligt djärva. Visst kan kvinnobilden diskuteras, visst blir jag irriterad när Austen finner överklassvanor självklara, men det är en tidsresa, en klassresa, en upplevelse. Ingen bergochdalbane-ritt men trevlig skritt på fullblodshäst genom 1800-talets England.

Jane Austen - Förnuft och känsla

Jag såg Ang Lees filmatisering av Sense and Sensibility och kände att detta vill jag läsa. Alltså införskaffades en pocket för 39 kronor från Adlibris. När jag började läsa boken på engelska gav jag upp redan innan jag hunnit bläddra bortom förstasidan, så svensk översättning verkade klokt.

Två systrar som tillhör den lägre överklassen står i centrum. De har aldrig kommit i närheten av kroppsarbete, men är inte förmögna nog för att vara attraktiva på äktenskapsmarknaden. Trots detta förälskar de sig i förmögna män och det är upplagt för många missförstånd som sjävklart slutar lyckligt. Titeln härrör från det faktum att Ellinor styrs av sitt tänkande, den yngre Marianne lever ut sina känslor. Båda systrarna går till överdrift, de är varandras motpoler. Världen ses genom Ellinors ögon även om hon inte för ordet.

Så fort jag läst klart läste jag andra bloggares recensioner av boken. Först fann jag Bokidiotens inlägg, med ett negativt utlåtande: karikatyriskt, irriterande. Jag håller snarare med Lilldjuret - hon säger mycket klokt som kräver att citeras. Alltså: "Typisk 1800-tals chick lit ... Men ingen chick lit är mer välskriven. Austens dialog är så subtil att man helst ska läsa varje replik två gånger."Jag njuter av språket, av ironin och de humoristiskt tecknade karaktärerna, även om jag stör mig på det ständiga värderandet av människor utifrån bildningsnivå. Bara överklass och medelklass figurerar i boken, men det är tydligt att Austen bryr sig mer om intelligens än om pengar. De fåfänga, stolta och självupptagna blir blodigt slaktade av knivskarpa formuleringar.

Ännu ett Lilldjuret-citat: "Man kan läsa den för dialogen och språket, för tidsskildringen, för kärlekshistorierna." Själv läser jag Austen av alla dessa anledningar. Medan Sarah Waters framstår som oläsbart simpel är Austen sofistikerad. Här finns inte ens kyssar, men romanserna är betydligt mer fängslande än moderna kärleksskildringar.

Jag fick blodad tand och läste Övertalning - som var snäppet sämre men okej. Nu har jag påbörjat Pride and Prejudice, originalspråk denna gång. Jag har sett Ang Lees filmatisering en gång till och tittar för tillfället på BBCs rykande färska tv-serie. Emma verkar lockande tjock, ryggens bredd ger ett saftigt intryck. Det artar sig till att bli en Austen-vår.