Inferno August Strindberg

Höga förväntningar =stor besvikelse. Inferno är en slags bekännelse ur August Strindbergs eget liv, under en period när han var psykiskt ostabil. Han led av förföljelsemani och inbillade sig att han hade uppnått en större kunskap om verkligheten än andra dödliga.

Jag har tidigare läst Fröken Julie och rekommenderar den till ALLA! Sedan gick jag över till Röda rummet och förmådde knappt ta mig igenom mig den. Samma sak med Inferno, måste erkännas. Det blir långt och utdraget. Är inte detta väldigt mycket Strindberg? Se följande citat:

"Jag älskar henne och hon mig, och vi hata varandra med ett vildsint hat av kärlek, som stegras genom det långa avståndet" (21)

"Att älska ett barn är för en man att bliva kvinna, det är att avlägsna det manliga, att erfara himlainnevånares könlösa kärlek..." (87)

Jag måste dock erkänna. För ett tag sedan roade jag mig med att måla om en möbel och hade då en passande ljudbok i bakgrunden som förströelse; Hemsöborna. Jag fann helt andra kvalitéer nu än när den tvångslästes i åk 9. Så kanske är jag något spår på vägen, men tills dess frågar jag er! :-)

Ni som uppskattar Strindberg. vad är det ni gillar?

Förvandlingen Franz kafka

Kafkas inledning i Förvandlingen är klassisk "När Gregor Samsa vaknade en morgon ur sina oroliga drömmar fann han sig liggande i sängen förvandlad till en jättelik insekt".

Vad är det som händer sedan? Det är väl just det som är speciellt med Kafka, att det inte är bestämbart. Som han sa till illustratören "Själva insekten kan inte avbildas. Den kan inte ens visas på avstånd" Den bildas hos läsaren, i vårt inre.

Förvandlingen var något av det starkaste jag någonsin läst. Gregor vaknar en dag, och inser att allt känns hemskt. Han klarar inte av den tidigare så enkla uppgiften att klä på sig och gå till arbetet. Nu är det en bedrift att ens ta sig upp ur sängen. Familjen känner inte igen honom, och alla reagerar olika på hans nya jag. Frågan är; hur ska Gregor bli bättre, må som förr? De försöker hjälpa, men sakta men säkert försvinner också hans självbestämmande.

Jag fullkomligt älskade den här novellen och kommer att rekommendera den till alla jag känner. Hamnar på listan av de böcker som "alla borde läsa". För er som tycker om den, skulle jag verkligen vilja rekommendera Charlotte Gilman Perkins novell Den gula tapeten som har likheter.

Din stund på jorden Vilhelm Moberg

"Du ska alltid tänka: Jag är här på jorden denna enda gång! Jag kan aldrig komma hit igen! Och detsamma sa Sigfrid till sig själv: Tag vara på ditt liv! Akta det väl! Slarva inte bort det! För nu är det din stund på jorden!" (109).

De berömda orden kommer från en nittonårig pojke, som snart ska dö. Men hans bror lever vidare. På ålderns höst kommer minnena av familjen ikapp honom. Om hur han utvandrade från Småland, till ett nytt land i Amerika och byggde upp ett annat liv. Stillsam och vacker roman, om en man som ser tillbaka på sitt liv. Den ger också en fin inblick i bondlivet och hur familjerna levde i början av 1900 .

Selma Lagerlöf – Kejsarn av Portugallien

Språket i Kejsarn av Portugallien är vackert, ibland alltför vacker. Detta är en en väldigt ”romantisk” historia, som i den litteraturhistoriska termen romantik. Selma Lagerlöf tillhörde den generation av författare som införde nyromantiken i Sverige efter en tid av realism.

Här berättas om faderskärlek som övergår förståndet och som, när den sviks, får förståndet att försvinna. Det är känsloladdat och det är svårt att inte svepas med, det är ofta svårt att läsa. Lagerlöf verkar ha dragits till de misslyckade existenserna och porträtterar dem med en blandning av grymhet och ömhet. Jan är en fattig torpare som tror sig vara kejsare och förmer än andra. Finns det något mer förödmjukande? Själv är han bortom skammen, men det känns ofta plågsamt att läsa. Omgivningens förakt når inte Jan, men det bränner i mig.

Kejsarn av Portugallien ger mig ungefär samma intryck som Gösta Berlings saga: en bra bok, men jag är egentligen inte rätt läsare. De behöver någon som älskar dem mer reservationslöst än vad jag förmår.

Karin Boye - Kallocain

Karin Boyes femte bok är en framtidsvision som utspelar sig på 2000-talet. Den värld som Boye diktar upp verkar som en diktators önskedröm. Alla invånare kallar varandra ”medsoldater”, barnen tas ifrån sina föräldrar för att sättas i läger där de uppfostras, Staten har övervakningskameror till och med i sovrummen, ingen visar några känslor vad som än händer, makar anger varandra, äktenskapet finns till bara för att producera nya bara. Allt som görs, görs till Statens ära. Individen har gett upp sin egen frihet för Statens skull. Det enda man inte har kunnat kontrollera är människans innersta tankar, känslor och hemligheter. Det vill säga, hittills - för nu är den tiden förbi. Leo Kall har uppfunnit drogen kallocain som får människor att avslöja allt de vill tiga med.

Själv är Leo en näst intill perfekt medsoldat. När han gör något gör han det av kärlek till Staten. Han avundas de som får dö för Statens skull. Hans enda brist är att han saknar sin äldsta son, som satts i barnläger, och att han ibland kan lockas till medlidande. Det är skrämmande att se hur lojal han är mot den stat som tagit ifrån honom hans frihet, hur han ser alla uppoffringar för statens skull som en ära.

Nu blir det Leo som får hålla i sprutan när kallocainets verkningar undersöks, först på människor som vigt sitt liv åt att vara försökspersoner, sedan på brottslingar. Det han möter i människan äcklar och upprör honom – alla tycks ha en kärna av statsfientlighet och uppror inom sig. Ingen har ett obefläckat samvete. Så småningom börjar han fascineras av det han möter inom människorna. Från att ha varit en lojal medsoldat som skämts för sina brister och försökt utplåna dem hos sig själv, förvandlas han till en man med hemligheter. Kallocainets skapare drömmer mardrömmar om att själv få kallocain insprutat i blodet.

Boye skildrar hur man aldrig kan utplåna människors känslor och vilja att vara fria. Språket är enkelt, varken ungdomligt eller gammaldags, men däremot var det väldigt torrt. Karin Boye är ändå en poet av rang och jag hade väntat mig något mer, ett målande språk som inte bara berättar en historia. Kanske är det medvetet anpassat till forskaren som står för berättandet, men det känns ändå som en brist i denna tankeväckande dystopi.

Kvinnor och äppelträd Moa Martinson

En resa in i arbetarklassens hårda miljö för att få vardagen att gå runt i början av 1900 talet. Redan i bokens inledning sätts ribban. I förordet av Ebba Witt Brattström kan vi läsa att Moa irriterat sig något sanslöst på Arthur Lundkvists stycke "Fars" där kvinnan skildras negativt i olika termer, t.ex då hon beskrivs ha "feta hängbröst". I kvinnor och äppelträd, har mor Sofi fött femton barn, och kroppen har förståligt nog fått en del stryk. Den enda lilla lyx Mor Sofi unnar sig är att varje vecka gå och bada tillsammans med sin bästa väninna. Här tar Moa tillfället i akt och gör en härlig parodi på Lundqvist genom att beskriva Sofis slitna kropp in i minsta detalj.

Läs för övrigt den helt otroliga förlossningsberättelsen. Hör föder kvinnorna ensamma och fteråt finns det minsann ingen tid för återhämtning, utan den övriga familjen står pockande utanför dörren för att de vanliga sysslorna har halkat efter.

Martinson var en av de första att skildra att även kvinnor har en sexualitet. En av bokens riktiga höjdpunkter är när en av kvinnorna vaknar upp mitt i natten, för att upptäcka att hon har fått en våldsam lust att förföra sin man på andra sidan av sängen. Denna plötsliga längtan är förstås helt SKANDALÖS och måste ältas fram och tillbaka tills man som läsare (idag) nästan vrider sig av skratt :-)

En vinterdagbok Emmanuel Bove

En sann pärla från 1930 talet finner vi i Louis Grandevilles omsorgsfulla dagbok, då han under fyra månaders tid skriver från hjärtat om vad som händer i hans döende äktenskap. Kritiskt granskar han sin fru och noterar in i minsta detalj alla hennes egenskaper och brister. De långa bittra analyserna, byts ibland ut i långa monologer av självrannsakan, anklagelser och häftiga dispyter. Paret har börjat sin dödsdans, och ju mer han hatar och gör henne illa, desto mer kväver han sig själv tills det inte längre finns något kvar som kan kallas för äktenskap.

Lysande roman, vilken dialog och vilka intriger bakom den ansträngda tystnaden! Bove känns som en alldeles förträfflig mix av Strindbergs Dödsdansen, Edward Albees Vem är rädd för Virginia woolf och inte minst Zoe Hellers knivskarpa iakttagalseförmåga som Barbara står för i Anteckningar från en skandal. Jag är djupt imponerad av skildringen av detta mörka äktenskapliga helvete. Ytterligare en bonus för årets allra vackraste bokomslag?!

Albert Camus - Främlingen

Språket i Främlingen är det som jag först reflekterar över. Korta satser. Inget komplicerat. Som en uppsats skriven av ett skolbarn, säg i femte klass. Inte för att Camus var en dålig skribent, utan för att han har anpassat sitt språk så fullkomligt till berättaren Mersault.

Mersault är en speciell människa, främst därför att han inte kan känna empati. Över huvud taget känner han väldigt lite. På vissa sätt påminner han om berättaren Christopher i The Curious Incident of the Dog in the Night-Time, men även om Mersault är lika rationell så är han betydligt mer känslokall. Inte på något elakt sätt; fastän han gör hemska saker så finns det aldrig någon illvilja bakom. Det är det som skrämmer. Han är en främling bland alla kännande människor.

Främlingen är berättelsen om hur Mersault begår ett mord och hamnar i domstol. Vi får veta exakt vad som ledde till mordet och det som är så bra - och så obehagligt - är jag fattar tycke för Mersault. Jag lär känna honom på djupet och kan omöjligt fördöma rakt av. Det är kanske just det som är vitsen med Främlingen och Brott och straff?

Denna klassiker ger en intressant, bra och avtryckslämnande läsupplevelse. Rekommenderas!

Camillas äktenskap Elin Wägner

Apropå tankar om att binda sig. Idag förekommer det väl en mer eller mindre hysterisk fixering vid förhållanden, och relationsromaner säljer som smör i solsken. Vad tänkte man för hundra år sedan? I Camillas äktenskap får vi se hur det går för Camilla och Erik som ska ingå äktenskap tillsammans i början av 1900 talet.
Ganska humoristisk roman faktiskt, när man läser den idag. Camilla har krav på sig att vara fulltalig, en riktig kvinna, en husmor, om hon ska vara "god nog" åt Erik. Hur ska hon skapa det perfekta hemmet? Hur ska hon bli den perfekta hustrun? Och älskar han henne verkligen lika mycket idag som han sa att han gjorde igår? Han blir ganska trött på hennes ständiga svärmeri, hennes tankar om kärleken och äktenskapet. "Den stora passionen"! Slutet är så fulländat, att finna denna balans i kärleken tillsammans. Att inse att kärleken inte ska "bojas" och att var och en faktiskt måste tänka själva. Rekommenderas varmt, hur modern som helst!

Flugornas herre William Golding

Vem har inte blivit "påtvingad" Flugornas herre i skolan? Handen på hjärtat, så minns jag den som en långdragen pina. När jag nu läser om den i vuxen ålder känner jag VILKET MÄSTERVERK! Jag tror att det skulle vara möjligt att läsa den tio gånger på raken och ändå finna nya infallsvinklar. Ett litet pojkäventyr men samtidigt en helt otrolig skildring av en civilisations uppgång (och fall). Det går att läsa in hur mycket som helst. Som barn mindes jag främst passagen där barnen hade ihjäl sin kompis, då "leken" gick överstyr och de misshandlade honom så svårt att han dog. Det påverkade mig jättestarkt och jag undrade om det verkligen kunde hända? Jag tror inte riktigt jag förmådde se de andra nyanserna i romanen. Golding deltog själv i världskriget och har säkert sätt det mesta... Vilken makalös förmåga att sätta sina egna erfarenheter in i en handling, som dessutom händer precis hela tiden, världen över...
/Amoroso

Onåd J.M Coetzee

I romanens början inleder en vit medelålders universitetslärare i Kapstaden, en affär med en av sina studenter. Eller en affär är kanske att ta i? Kärlekshistorien baserar sig på hans behov och själva akten känns mer eller mindre som en våldtäkt? Skandalen är snart ett faktum, och mannen sparkas från sin tjänst. Han reser till ett betydligt lugnare liv, på sin dotters gård i en annan del av Sydafrika.

Men i området som nästan helt befolkas av svarta håller maktbalansen på att skifta. En dag kommer tre män in på gården, och deras handlingar skändar Lucy för livet. Trots detta vägrar hon att ge upp. Kvar lever hon i en slags onåd, och stiger allt djupare in i mörkret.

Apartheidssystemet och skillnaderna vita/svarta känns oerhört påtagbara, och Coetzee har valt en vit berättare. Jag tycker Coetzee hela tiden laborerar i "Joseph Conrad anda" med konceptet "Det mörka Afrika". Invånarna skildras som buskiga våldsmän samtidigt som landet beskrivs som primitivt och underutvecklat? Någon mer som reagerar på eventuella influenser från Mörkrets hjärta?

/Amoroso

Franz Kafka - Processen

- Även de här flickorna hör till domstolen. - Hur? frågade K., ryckte huvudet åt sidan och såg på målaren. Men denne satte sig igen på sin stol och sade, till hälften på skämt, till hälften som förklaring: - Allting hör ju till domstolen.

Jag har aldrig varit så förtjust i Kafka, vare sig Förvandlingen eller hans övriga noveller. Inte heller Processen får mig att uppge lyckosuckar. Romanen känns som en uttänjd novell - det som kunde ha varit spännande blir bara gäsptråkigt.

Ändå finns här mycket intressant: upphävd logik, många tolkningsmöjligheter, en surrealistisk drömkänsla, perverterade inslag. Här ges många trådar att spinna vidare på, men inga färdiga svar. Det är mycket möjligt att tolka Processen psykologiskt, sociologiskt eller religiöst. Domstolen kan vara överjaget, det antisemtiska samhället eller Gud.

Personligen brukar jag morra så fort någon nämner ordet psykoanalys, men här finns onekligen många lockande möjligheter att tolka freuduianskt. Vad sägs om att domstolskanslierna alltid ligger på bostadshusens vindar, eller att K. hör stönanden från ett förrådsrum, öppnar dörren och upptäcker en läderklädd pryglare som piskar två män? Hm...

Processen är inte njutbar, men definitivt läsvärd.

Virginia Woolf - Mot fyren

Jag gillar verkligen Virginia Woolf - hennes metod, språk, liv och originalitet. Ändå tycker jag att Mot fyren är hejdlöst tråkig. Jag blev inte alls belönad så som jag blivit av Mrs Dalloway och Jacob's Room. Det kan bero på översättningen, det kan bero på att jag stressade mig igenom boken under en enda dag. För jag förstår ju vad som borde ha varit tjusningen.

Mot fyren (To the Lighthouse) publicerades 1927 och räknas som ett av Virginia Woolfs främsta verk. Intrigen är – som så ofta hos VW – ganska obefintlig. Familjen Ramsay vistas i en stuga på Isle of Skye sommaren 1910. Den yngste sonen vill till fyren tvärs över bukten, men utflykten blir aldrig av eftersom vädret trilskas. Först tio år senare, efter första världskriget, återvänder spillrorna av familjen och ror till fyrtornet.

En central bifigur är den androgyna målarinnan Lily Briscoe som vägrar gifta sig. Lily är förälskad i Mrs Ramsay. I avbildningen av makarna Ramsay och deras relation har VW inspirerats av sina egna föräldrar.

Hoppen mellan inre och yttre skeenden är ibland hisnande, men jag störs av att översättaren har normaliserat Woolfs innovativa språk:

”När professor Ramsay en mörk morgon kom stapplande i en korridor sträckte han ur armarna, men mrs Ramsay hade dött helt plötsligt under natten och han sträckte ut dem förgäves” eller “Mr Ramsay, stumbling along a passage one dark morning, stretched his arms out, but Mrs Ramsay having died rather suddenly the night before, his arms, though stretched out, remained empty”.

“Detta var hennes mans älsklingsutsikt, sade hon och stannade och hennes ögon blev djupare grå” eller “That was the view, she said, stopping, growing greyer-eyed, that her husband loved”.

Om du vill läsa Mot fyren, läs på engelska. Långsamt.

Lust Elfriede Jelinek

I jämförelse med Bataille tycker jag nog inte att Lust överträffar Ögats historia i äckel och olustkänslor. Men det är en annan nästan råare ton. Vi möter män som i äktenskapet tycker att de äger kvinnors kroppar. De har rätt att gå över dem närhelst lusten faller på (och det gör den ofta). Jelinek är en ordkonstnär i sann bemärkelse och hon finner oändliga variationer och omskrivningar på hur männen tar sig an kvinnorna. Bisarr och vardagså, en sann källa till frustration (VARFÖR inte bara gå???)
/Amoroso

Joseph Conrad - Mörkrets hjärta

Det skulle vara intressant att rödmarkera alla omnämnanden av svart och vitt i Josephs Conrad klassiska roman från 1902 - de orden återkommer på nästan varje sida. Dessa två nyanser, liksom titelns mörker, nämns så ofta att jag nästan blir trött på dem. Samtidigt är de bärande bjälkar i romanens laddade stämning och ambivalenta symbolik. Ingenting är enkelt här. Mörkrets hjärta är mer skönlitterär än politisk.

"Infödingarna" skildras som primitiva, vildar, djur. En svart man som lärt sig sköta en ångpanna liknas vid en hund som går "på bakbenen klädd i byxor och hatt med fjäder". Tanken på att "de var människor som vi själva" är "spännande", men mellan svarta och vita finna bara "en avlägsen frändskap", menar berättaren Marlow.

Mörkrets hjärta är fruktansvärt tung. Ett kompakt mörker utan ljuspunkter. Det mest aktuella inslaget Mörkrets hjärta är skildringen av den fullständiga och fruktansvärda gränslöshet som inträder när "ingen välment granne hörs viska: Vad ska folk säga?". Européernas grymma och meningslösa slakt på Afrikas urbefolkning skildras utan försköning. "En vettlös snikenhet förpestade alltsammans, som en likstank". Kolonisatörerna vill "roffa åt sig skatter", med lika mycket moral som "tjuvar som spränger ett kassaskåp".

Det märks att Conrad inte har gått på klichéerna som användes för att rättfärdiga utsugning och slaveri. Romanens mest fängslande och skrämmande gestalt - Mr Kurtz - drivs av både "avsky och trånad" inför det vilda. Hans närkontakt med ursprungsbefolkningen beskrivs som en sexualakt och han har "överskridit gränserna för tillåten åtrå". Innan han reste till Kongo skrev han en artikel om hur den vite mannen skulle förbättra och förädla Afrika och dess befolkning. Men på sista sidan har Kurtz efteråt tillfogat "ett utkast till metod". Metoden lyder: "Utrota hela byket!"

Anton Tjechov - Körsbärsträdgården

Vi befinner oss på ett ryskt gods efter att livegenskapen upphävts. Här finns en adelskvinna, hennes döttrar, bror, tjänare, bekanta. Godset är skuldsatt, auktionen närmar sig. Den kan förhindras, men ingen orkar.

Människor pratar förbi varandra, når aldrig riktigt fram. Sorgligt och roligt blandas samman till en tragikomisk brygd som är söt och salt på samma gång. Tjechov är originell. Han ställer lågt och högt vid sidan om varandra, låta känslorna vävas ihop tills de nästan inte kan skiljas åt. Allting är både modernt och traditionstyngt.

Jag har sett Måsen på Dramaten och blev inte riktigt klok på vad jag egentligen tycker om den. På papper uppskattar jag Tjechovs dramatik mer, även om det finns en del plumpa drag som jag hellre hade varit utan. Hur som helst ser jag mycket fram emot att läsa Onkel Vanja och Tre systrar.

Virginia Woolf - Jacob's Room

Romanen The Hours av Michael Cunningham var en av mina första riktigt stora läsupplevelser. Den inspirerade mig till att köpa och sluka Virginia Woolfs mest berömda bok, Mrs Dalloway. Detta är flera år sedan - först nu utforskar jag resten av Woolfs produktion. The Waves, Mot fyren och Orlando väntar i bokhyllan. Början på upptäcksfärden blev Jacob's Room.

Jacob's Rioom från 1922 är Virginia Woolfs tredje roman. I centrum för boken står Jacob, en fiktiv version av Woolfs döde bror Toby. Vi får aldrig höra Jacobs röst - istället får vi ofta se honom utifrån, ur omgivningens eller den allvetande berättarens ögon. Bara ibland skrivs det ut vad Jacob tänker och känner.

Som personporträtt är detta en mycket underlig bok. Läsaren lär nämligen aldrig känna Jacob. Istället kretsar vi vid ytan för att göra diverse djupdykningar i livet, London och udda individer som Jacob möter. Dominerar gör orden som krossas och nyskapas. Slutet kommer chockerande plötsligt. Först blir jag upprörd, sedan inser jag poängen.

Jacob's Room är en häpnadsväckande läsning som lämnar mig hänförd. Boken är så totalt annorlunda, inte för en sekund styrd av romanens normer. Ingen intrig, ingen logik. "ord har blivit använda för ofta; vidrörts och vridits, lämnats utsatta för gatornas smuts. Orden vi söker hänger nära trädet." Så lyder en talande passage i Jacob's Room. Här finns många ord som hänger nära trädet. De smakar syrligt friskt som färska våräpplen.

Cora Sandel - Alberte och Jakob

Jag läste ut första boken om Alberte för någon dag sedan, och vad ska jag säga? Hur ska man recensera när boken snarare känns som en nära vän än som text? För Alberte kommer väldigt tätt inpå med all sin försagdhet, sin ledsenhet, sitt hat, sin bräckliga glädje. Hon är mera människa än karaktär. Jag vill henne så väl.

Jag kan nästan inte sluta tänka på vem av de unga kvinorna i boken jag skulle ha liknat om jag var född i samma tid och på samma plats. Den normbrytande Beda? Den propra Kristine? Den tystlåtna Alberte? Konstnärsjälen Rikke? Det blir så tydligt att det normativa förtrycket inte främst handlar om att försöka göra alla likadana, utan om att sparka ut dem som inte passar in i mallen.

Ska jag ändå försöka vara "professionell", kan jag säga bland annat detta: relationerna mellan människor är ömsint med vasst tecknade, minsta lilla bifigur är fullständig och viktig, den fjällnära småstaden känns som en plats där jag tillbringat flera år, fastän jag aldrig ens passerat gränsen mot Norge.

Sist, men inte minst: naturbeskrivningarna! Som jag i vanliga fall har svårt för, men som här blir stämningsfull poesi och verkligen bidrar till att fördjupa berättelsen. "Backarna och fjällen liknar fläckiga kor - och i det grågula sticker små levande, köttaktigt röda, tjocka, glänsande skott upp och brister redan här och där."

Möss och människor John Steinbeck

George och Lennie är två lantarbetare, ständigt trogna vid varandras sida. Lennie är lite efter, George har kommit att bli hans beskyddare. Tillsammans stretar de på, och drömmer om dagen när de ska bli fria och ha sin egen lilla gård. Lennie är snäll, stor och stark, men har en viss förkärlek till att ta på allt som är mjukt och lent. Ni kan själv tänka er... Kanske går det en dag överstyr? Vad har vi för spärrar? Hur långt är vi beredda att gå för våra vänner, för våra drömmar? Möss och människor är en liten mästerlig klassiker på knappt hundra sidor, vars karaktärer går rakt in i hjärtat...

/Amoroso

Hjalmar Söderberg - Den allvarsamma leken

Fastän jag läste Den allvarsamma leken i höstas växte längtan efter omläsning. Nu som då blir jag imponerad och läser bergtaget vidare i galen takt. Visst skildras kärleken bitvis klichétyngt, men det allvarsamma är naket. Hur jag än utvecklas förblir min bästa defintion av "bra bok" att den engagerar och gör ont. Utifrån det kriteriet är DAL ett mästerverk.

Bokens kärleksaffär har inget prydligt slut. Liksom så ofta i verkligheten påbörjas förhållandet igen & igen, tills det helt igenom är förgiftat av förflutet. Alla som varit olyckligt kära kan känna igen sig i Lydia och Arvid. Lydia är svikaren, en gåtfull gestalt som jag känner sympati för men inte skulle vilja lära känna om hon var verklig.

Det märks att Söderberg baserade sin bok på egna upplevelser av Maria von Platen. Det märks att han inte kommit över henne. Trots att Arvid inte är ett dugg diktare för han långa resonemang om författares och poeters drivkrafter. Eller, snarare: gömd bakom Arvids namn diskuterar Söderberg sitt förhållningssätt till självupplevt romanstoff. Trés interesant! Jag kan tänka mig att det skrivits littvet-uppsatser i ämnet.

Det är en fröjd att ha läst alla Hjalmar Söderberg skönlitterära böcker. Nu märker jag att Märtha Brem, som Tomas Weber har en affär med i Förvillelser, dyker upp här och kysser Arvid. Samt att bifiguren Henrik Rissler har skrivit en bok som verkar märkligt lik Förvillelser. Arvids kollega Markel förekommer i Doktor Glas, vilket för övrigt även Martin Birck från Martin Bircks ungdom gör. Intertextualitet roar.

Om än något nedflyttad på betygsskalan – från 9 till 8 – står DAL kvar på sin piedestal.