Shakespeare - Kung Lear

Det stormar och rasar om Shakespeares välkända tragedi Kung Lear. Monologerna spottar fradga, ingen sol syns – men blixtar skingrar mörkret. Bävande och skräckslagen måste åskådaren följa de invecklade turerna i handlingens dans. Ingenting kan vi göra för att skona vare sig gestalterna eller oss själva. Skådespelet är bara en skenbild. Samtidigt vet vi att ondskan som skildras finns i oss alla.

Pjäsen, från 1605, utspelar sig i Britannien under riddarnas tidsålder. När vi träder in i handlingen ska den åldrade kungen dra sig tillbaka och dela landet mellan sina tre döttrar. För att avgöra hur stort varje dotters arv ska bli ber han dem att klä sin faderskärlek i ord. Goneril och Regan smickrar honom djupt, men Cordelia tiger. I förtvivlan landsförvisar kungen henne – men snart lär han sig att äkta känslor inte skryter.

Intrigerna fortsätter, falskspel gör det omöjligt att skilja vän från fiende, förklädnaderna är många och alla inblandade har dolda motiv som driver dem över sina gränser. Snart är tragedin fulländad.

Dramats karaktärer är både många och mångsidiga. De förråder och förlåter, de missbrukar makten och skyr inga medel för att nå sina mål. Den helt igenom godhjärtade Cordelia känns minst intressant, men hon är samtidigt en oumbärlig ljusglimt. Två dystra repliker sammanfattar hela pjäsen: ”Vi är för gudarna vad flugor är för vilda pojkar. För sitt nöjes skull slår de ihjäl oss” och "Gråtande kom vi till världen. Vi gråter för att vi kommit hit till denna skådeplats för narrar". Sådan är den världsbild som Shakespeare målar upp.

Kung Lear är plågsam att läsa, både på grund av tragiken och det kompakta språket. Innehållet känns tidlöst och tankeväckande – men inte formen.

Shakespeare - Trettondagsafton

Trettondagsafton eller vad ni vill (Twelfth Night; or What You will) är en ganska märklig titel på ett inte särskilt märkligt drama. Denna förväxlingskomedi om kärlek och identitet är skriven cirka 1601-1602, innan de stora tragedierna (Kung Lear, Othello, Macbeth) men efter Romeo och Julia, En midsommarnattsdröm, Köpmannen i Venedig och Hamlet.

I centrum står Viola och Sebastian, två intill förväxling lika tvillingar vars fartyg förliser. Sebastian räddas av Antonio och inleder en vänskap med homoerotiska undertoner. Mest scenutrymme får systern Viola som klär ut sig till man och blir tjänare åt greve Orsino. Viola förälskar sig i sin herre, men han är kär i en adelsdam, Olivia, som blir kär i Viola. Självklart slutar pjäsen med två passande bröllop.

Inte världsomstörtande, men klart underhållande och definitivt intressant.

Shakespeare - Hamlet

1. Prins Hamlets vanvettiga repliker
Hamlet: Jag är bara galen i nordnordväst; då vinden är sydlig, kan jag skilja en ko från en väderkvarn.

Rosenkrantz: Min prins, ni måste säga mig, var liket är, och följa med oss till konungen.
Hamlet: Liket är hos konungen, men konungen är icke hos liket. Kungen är ett ting -
Gyldenstern: Ett ting, min prins?
Hamlet: Av ingenting. För mig till honom. - "Kurra, kurra gömma, kurra, kurra gömma."

Konungen: Nå Hamlet, var är Polonius?
Hamlet: Vid kvällsvarden.
Konungen: Vid kvällsvarden? Var?
Hamlet: Ej där han äter, utan där han ätes. En viss kongress politiska maskar håller just nu på med honom. De där maskarna leva just som riktiga kejsare. Vi göda alla andra kreatur för att göda oss själva, men oss själva göda vi för maskarna. ... Man kan meta med den masken, som frätt en kung, och äta den fisken, som förtärt den masken.

2. Ofelia och hennes sånger
"Och kommer han ej igen?
Och kommer han ej igen?
Nej, nej, han har sett sitt sista,
gå lägg dig i svartan kista."

3. Dödgrävarens lakonismer, samt hans visa
"En hacka och en spade blott
och lakanet till skrud,
en grop i mull, det är din lott,
du mänska, stoftets brud."

Shakespeare - En midsommarnattsdröm

By all the vows that ever men have broke,
In number more than ever women spoke,—
In that same place thou hast appointed me,
Tomorrow truly will I meet with thee.

A Midsummer Night's Dream fängslade mig och blev snabbt slukad. Pjäsen når högre höjder än någon av de sju andra Shakespeare-dramer jag har läst till dags dato. Måste nog smyga in The Tempest på läslistan, vill ha mer sagospel och öververkliga väsen.

Här finns intressanta teman, till exempel Hermia som vill välja make själv fastän lagen hotar med avrättning. Istället för att acceptera den lydnad som hon uppmanas att underkasta sig, där fadern är en gud och dottern bara är en vaxbit som han formar efter sitt behag, säger hon: "I would my father look'd but with my eyes."

Titania, älvdrottningen, behagas mer av sin unga page än av älvornas konung Oberon. "Am I not thy lord?" - din herre - undrar han och spelar ett elakt spratt. Via magi låter han henne bli förälskad i en människa med åsnehuvud.

Helena är älskar Demetrius, men Demetrius vill gifta sig med Hermia som förälskat sig i Lysander. Demetrius hatar Helena för att hon inte kan sluta påminna honom om att han en gång svurit henne trohet. Helena känner sig som en hund: alltmer tillgiven ju mer den sparkas på.

Starka scener. Superbt språk. Strålande skådespel.

Help me, Lysander, help me! do thy best
To pluck this crawling serpent from my breast!
Ay me, for pity!—What a dream was here!
Lysander, look how I do quake with fear!
Methought a serpent eat my heart away,
And you sat smiling at his cruel prey.

Macbeth Shakespeare

För att uppfylla tre häxors spådom och pådriven av sin maktlystna hustru mördar Macbeth den skotske kungen Duncan. Därmed blir han själv kung, men dådet blir bara det första i en kedja av brott. För att skydda sitt eget skinn, leder det ena till det andra, och sakta men säkert sjunker de skuldmedvetna ner sig i sitt eget vansinne. Här är också kvinnans roll mycket framträdande. Det är mer eller mindre Lady Macbeth som tvingar maken till att mörda, precis som de isländska kvinnorna hetsade sina män till att göra "rätt".
/Amoroso

Shakespeare - Macbeth

Den mordiske tyrannen Macbeth har varit mitt sällskap på bussen i en vecka nu. Både moral och handling är väldigt grund, fastän pjäsen lätt hade kunnat bli skräckinjagande, avtryckslämnande. Versmåttet var egentligen det enda intressanta, varför jag störde mig stort på att det inte tillämpades konsekvent. Jag vet inte om det var översättaren (Björn Collinder) som slarvade, eller Shakespeare i egen hög person som inte riktigt fick till det. Jag blir hur som helst nyfiken på att läsa någon annan översättning och se om den är bättre. Detta inlägg avslutar jag med ett exempel på versen i Macbeth, när den är som mest lyckad:

Cumberlands hertig - tar jag ej i språng
det hindret, blir det lätt min undergång:
det hindrar mig. Ni stjärnor, dölj er då,
må inte ljus mitt svarta uppsåt nå!
För handen blundar ögat - men låt ske
det som, fullbordat, ögat räds att se.