tisdag 25 november 2008

Selma Lagerlöf - Gösta Berlings saga

När jag började läsa Gösta Berlings saga tyckte jag att den bara var tradig och jobbig - men ju längre jag kom, desto mer intresserad blev jag. Sagan fänglade, jag började bry mig.

Slutintrycket förblir ambivalent. Å ena sidan är boken splittrad och spretig med ett högstämt språk (ack! åh!) som förlorar sig i evighetslånga miljöbeskrivingar. Å andra sidan är berättelsen så fascinernade och häpnadsväckande i sitt sätt att blanda saga och vardag.

Här är magi och djävulspakter och övernaturliga väsen en självklar beståndsdel i berättelsen. Om jag inte lockades att tro på allt detta skulle inte handlingen kunna fortlöpa så som den gör. Samtidigt finns en dubbelhet - berättarrösten ömsom uppmuntrar tron på det övernaturliga, ömsom blinkar och säger "Klart att det bara är prat!"

På föreläsning idag fick jag lära mig att min syn på romangenren är färgad av den realism som Selma Lagerlöfs debutbok är en reaktion mot. Detta är snarare "epos på prosa" - och visst finns stora likheter med Gilgamesh-eposet eller Odysséen.

När jag väl har släppt tanken på att detta ska vara en ROMAN njuter jag av sägnerna, skrönorna. Men trots allt det fascinernade. Häpnadsväckande. Intressanta. Så fastnar jag ändå aldrig så helt och hållet som jag vill fastna för en bok. Gösta Berlings saga förblir intressant, men inte tillräckligt mycket mer.

Betyg: 7/10

torsdag 20 november 2008

Samlade pjäser Sarah Kane


Sarah Kane var en av Englands främsta dramatiker, men hängde sig vid 28 års ålder. Hennes pjäser är både råa och mörka, de flesta med tydliga våldsinfluenser.

I pjäsen Krevader (Blasted) våldtar journalisten Ian sin flickvän inne på ett hotellrum. En stund senare blir han själv ett offer för samma förnedring. En annan pjäs är Fedras kärlek (Phedras love) som handlar om känslokalla och avtrubbade Hippolyte, som likgiltigt sitter och äter skräpmat och tittar på TV. Hans är sexmissbrukare, och avverkar kvinnor på löpande band. Snart är hans styvmor förälskad i honom.

Alla som läst någon av de grekiska dramerna kommer säkert att känna igen inslag både här och var i Kanes pjäser. De är otroliga, om än något bisarra och förstås inget för den pryde! Vad har ni själva för husgudar bland moderna dramatiker?
/Amoroso

måndag 17 november 2008

Fjodor Dostojevskij - Brott och straff

Trots sina många sidor är Brott och straff oavbrutet fängslande. Dostojevskij påstås ha skrivit denna digra roman på några veckor. Ändå finns så mycket av allt, ett välbalanserat överflöd.

Den inre dialogen imponerar och vissa scener - särskilt mötena med Porifij - är psykologiska rysare som kan ta vägen åt vilket håll som helst. Detta är en deckare där jag hela tiden vet vem mördaren är, men måste fortsätta läsa för att få veta varför han mördat och vad som ska hända. Trots att Raskolnikov är en mänsklig avgrund lyckas Dostojevskij få mig att sympatisera med honom och önska honom gott.

Många uppsatser skulle kunna ägnas åt symboliken: Raskolnikovs drömmar, offertemat, övermänniskomoral och dödsdömda människors känslor. Det senare hade Dostojevskij personliga erfarenheter av: Brott och straff skrevs när han tillbringat många år i Sibirien efter att ha blivit skenavrättad på grund av politiska sympatier. Under strafftiden blev han omvänd, vilket märks i boken men oftast inte blir besvärande. Dostojevskij predikade inte utan ägnade sig helhjärtat åt att skriva.

Tyvärr är delar av epilogen riktigt dåligt skriven med klichéhopning och desperata ansträngningar för att få slutet lyckligt. Ändå har jag mestadels entusiastiska minnen av denna bok, hur många kalla kårar den än gett mig.

Betyg: 7 / 10

söndag 16 november 2008

Gustave Flaubert - Madame Bovary

Jag var inte alls förväntansfull när jag började läsa Madame Bovary, Gustave Flauberts klassiker från 1857 som han skrev på i sex år. Jag har nämligen många gånger hört att det är en "book about nothing", långtråkig och torr. Inget kunde vara mer felaktigt. Visserligen finns ett svagt och något sövande parti strax innan slutet, men det är kort. I övrigt är den enorma detaljrikedomen oftast ett plus.

Jag stryker under åtskilliga träffsäkra rader. Trädgårdarna liknas vid "koketta kvinnor" när de "börjar göra toilett till sommarens fest". Emma solar sig i kärleksförklaringar "liksom man sträcker sig av välbehag i en uppvärmd bastu" men den stora kärleken drar sig undan "ungefär som vattnet sinar i en flod, och hon började redan urskilja den grumliga bottensatsen". Alla Emmas drömmar försvinner i kärleksaffärerna "ungefär som en resande, som glömmer kvar något av sina ägodelar på varje värdhus som besöks på vägen". Rodolphes brev från kvinnor han älskat och övergivit luktar mögel och vissnade rosenblad. Emma riktar till Gud "samma ömma och ljuva ord som hon tidigare hade viskat till sin älskare".

Om skrivandet säger den allvetande berättaren att "ingen människa förmår någonsin uttrycka exakt vad som rör sig inom henne ... utan använder det mänskliga ordet som en spräckt kastrull, på vilken hon trummar melodier som på sin höjd kan komma en björn att dansa, medan hon helst skulle vilja locka stjärnorna att gråta". Flaubert själv är dock mästerlig med "det mänskliga ordet". Han lyckas krydda den deprimerande berättelsen med en torr, ironisk humor som kan få mig att skratta högt mitt i Emmas dödskamp. Synen på människan är djupt pessimistisk - ändå sitter jag efter fullbordad läsning och smeker boken med blicken, för att detta är en skatt som jag är glad att jag inte lämnat ouppgrävd.

Betyg: 8 / 10

torsdag 13 november 2008

Carl Jonas Love Almqvist - Drottningens juvelsmycke










När jag såg teateruppsättningen av Drottningens juvelsmycke blev jag ganska så nedslagen, eftersom jag ogillade den och visste att Almqvists roman fanns med på min kurslitteraturlista. Som tur är passar den spretiga historien betydligt bättre på boksidor, även om jag fortfarande finner temat vara mer intressant än vad boken är bra. (Bra är den, men bara bra, inte mer.)

Liksom i pjäsen är det främst Tintomara jag fäster mig vid - en androgyn karaktär som gör alla galna av kärlek, men som själv inte kan älska. Att ha läst Eva Borgströms bok och gått en lektion om Drottningens juvelsmycke hjälper till att fördjupa läsupplevelsen: nu förstår jag allt det bara till hälften utsagda och uppskattar antagligen mer.

Det är mycket givande att filosofera en stund över hur Almqvist skriver om kärlek. Liksom hos Shakespeare behandlas den samkönade kärleken genom förklädnader. Eftersom Tintomara är samtidigt man och kvinna går det för sig att hon vinner båda könens kärlek.

Carl Jonas Love Almqvist var säkert lika halvgalen som han verkar, men det går inte att komma undan det faktum att han var några hundra år före sin tid. Jag ser fram emot Det går an och Amorina. Även om Drottningens juvelsmycke inte "levererar hela vägen" så är den medryckande och svår att lägga åt sidan.

måndag 10 november 2008

Emily Brontë - Svindlande höjder

Något som mitt tedrickande har fått mig att inse är den stora skillnaden mellan ”komplex” och ”lättdrucken”. De allra bästa teerna är ofta lite underliga, inte helt lätta att falla för. Just därför håller de i längden, medan teer som bara är njutbara sällan ger något långvarit intryck. Därför är det kanske inte så konstigt att jag först fann Svindlande höjder totalt vidrig, för att sedan känna det som om jag sålt min själ till Emily Brontë.

Svindlande höjder är inte känslomässigt lättläst. Det rör sig om den sortens bok där en kvinna flyr från sin make efter att han kastat en kniv mot hennes huvud. Den sortens bok där den flyende kvinnan på sin väg ut ur huset måste knuffa omkull en ung man ”som höll på att hänga en kull valpar". Men Emily Brontë får mig att uppslukas och kliva in på Wuthering Heights, existera där mer än vid mitt skrivbord.

Jane Eyre av Charlotte Brontë är visserligen betydligt mera njutbar, men väldigt svag i jämförelse. Jane Austens böcker är en salongskonverstion, Svindlande höjder är en misshandel. Emily Brontë måste ha varit en märklig människa. Tyvärr är hon svår att få grepp om, för lite material existerar som rör hennes person. Dikterna hon skrev känns som ett gigantiskt läsmåste.

Jag är betydligt mer motiverad att läsa svårsmälta böcker nu än innan Svindlande höjder fick mig i sina vässade klor och lekte med mig på sant kattmanér. En rad ur boken beskriver väl mina känslor efter läsningen: ”Jag gav honom mitt hjärta, och han tog det och kramade det till döds – sedan kastade han det tillbaka till mig.”

Snacka om expressivt bildspråk!

”Ju mera masken vrider sig, desto mer längtar jag efter att få trampa på den så att inälvorna rinner ut!”

”Han kan lika gärna sätta en ek i en blomkruka och vänta att den ska trivas som inbilla sig att han kan få henne frisk och stark igen med sina ljumma omsorger!”

Betyg: 9/10

onsdag 5 november 2008

Mirakelkvinnan Nina Cassian


Rumänska dikter fyllda av pondus. Stolthet, oberoende och självständighet går som en röd tråd genom hela diktsamlingen. Fast kanske anar vi framförallt en stark ensamhet?

"Frånvaro överallt- som en ny,
fullständig vinter. Den vackre prinsen
- ingenstans... med mina händer
tog jag snö och drack
den vita plats du aldrig gick över."

/Ur dikten Glasmålning


/Amoroso