Vattenplöjaren Hoda Barakat

I vattenplöjaren, som är skriven av en libanesisk författarinna, skapar sig huvudpersonen en egen verklighet i ett sönderbombat Beirut. Mitt i det rasande inbördeskriget finner han sin familjs gamla tygaffär alldeles oförstörd, och långsamt börjar han leva sig in i ett drömlikt tillstånd bland alla dessa tyger och färger. Snart är också den kvinna han alltid älskat närvarande i hans tankar. All denna kärlek skildras ingående medan bomberna viner i ett krigshärjat land. Det är tidvis mycket vackert och poetiskt, men jag hade önskat mig att nästan kunna känna tygerna och det gör jag inte. För den som har ett intresse av sömnad och tyger i allmänhet, skulle jag vilja beskriva den här boken som en riktig pärla. Jag undrar också över frånvaron av människor som gör att boken andas en sådan total ensamhet.

Den mirakulöse mandarinen Asli Erdogan

Så har man funnit ytterligare en ny poetisk ordkonstnär, en turkisk sådan. Asli Erdogan är känd för att vara något av en samhällskämpe i Turkiet, och är en av sin samtids mest kontroversiella namn.

I den mirakulöse mandarinen driver en enögd kvinna fram längs Genéves gator. Hon betraktar livet och människorna. Precis som den man gör, som funderar över livet som inte blev som det skulle ha blivit, och över sitt stora svek. Två historier som vävs samman. Det är inte så mycket för berättelsen, handlingen, som ni bör upptäcka Erdogan, utan för språket! Mäktigt!

Den sista vännen Tahar Ben Jalloun

En stark bok om den trettioåriga vänskapen mellan två män. Ali och Mamad träffas när de går på franska gymnasiet i Tanger. De växer upp tillsammans under målande beskrivningar av politiken, kulturen och kvinnorna, i skuggan av ett färgstarkt Marocko.

Den starka vänskapen stärks när de båda männen, som vänstersympatisörer sätts in i arméns straffläger. För evigt dömda av dessa 18 månader, går de sedan olika riktningar i livet. Vänskapen fortsätter i många år, tills Mamed en dag bryter all kontakt. Varför? Var och en berättar sin historia.

Den sista vännen är lättläst, och tonen är skämtsam. Jag läser den med starkt intresse just för insynen i en kultur som ligger så långt ifrån min egen. Boktokig höll visst på att avsluta boken flera gånger, eftersom kvinnor avverkas på löpande band och beskrivs i synnerligen förnedrande toner. Jag reagerar också oerhört starkt på det. Jag läser mycket för att förstå men det gör jag inte alltid och det är det som fascinerar. "Därborta gör jag allt som religionen förbjuder". Eftersom Mamed flyttar till Sverige och blir läkare, får vi också en varm skildring av utvandring och hur det påverkar ens inre. Inte minst är det oerhört intressant att möta de tankar som Mamed har när han betraktar Sverige och jämför landet med de villkor som gäller i Marocko. Blir onekligen mycket nyfiken på detta författarskap och kommer garanterat att gräva djupare i Tahar Ben Jelloun färgsprakande och realistiska värld.

/Amoroso

Rajaa Abdullah Alsanea Flickorna från Riyadh

Under ett års tid publicerade den 25:åriga Rajaa anonyma brev som gick ut via mailinglistor till hela Saudiarabien. Där beskrev hon ingående fyra väninnors tankar och levende, om hur det är att vara ung kvinna i dagens Saudiarabien. Om hur samhällets struktur och tradition påverkar kvinnornas roller i alltifrån utbildning till kärlek och vardagsliv.
Breven väckte enorma rabalder, och blev de stora samtalsämnena samtidigt som censuren grep in. Veckobreven gjordes till sist om till roman, och publicerades först i Libanon, innan den därefter blev stor även internationellt.

I sina efterord skriver Alsanea att västvärlden har en kluven bild av Saudiarabien, dels en romantisk bild med "skäggiga shejker" och vackra haremdsdamer, dels en bild av "terrorister i varje buske". Hon tar inte avstånd från den muslimska kulturen, och boken är inte en politisk roman i det avseendet, däremot en inblick i en verklighet som nog är relativt okänd för de allra flesta. Jag tror dessutom att Alsaneas har mycket att vinna i sin stil, chic lit på saudiarabiska, lätt att ta till sig i bloggform. För trots att kvinnorna lever under manligt förtryck är de som Alsanea skriver i slutorden, ”fulla av hopp och planer, beslutsamhet och drömmar. Och de blir vansinnigt förälskade som på alla andra platser!”.

/Amoroso