Selma Lagerlöf – Kejsarn av Portugallien

Språket i Kejsarn av Portugallien är vackert, ibland alltför vacker. Detta är en en väldigt ”romantisk” historia, som i den litteraturhistoriska termen romantik. Selma Lagerlöf tillhörde den generation av författare som införde nyromantiken i Sverige efter en tid av realism.

Här berättas om faderskärlek som övergår förståndet och som, när den sviks, får förståndet att försvinna. Det är känsloladdat och det är svårt att inte svepas med, det är ofta svårt att läsa. Lagerlöf verkar ha dragits till de misslyckade existenserna och porträtterar dem med en blandning av grymhet och ömhet. Jan är en fattig torpare som tror sig vara kejsare och förmer än andra. Finns det något mer förödmjukande? Själv är han bortom skammen, men det känns ofta plågsamt att läsa. Omgivningens förakt når inte Jan, men det bränner i mig.

Kejsarn av Portugallien ger mig ungefär samma intryck som Gösta Berlings saga: en bra bok, men jag är egentligen inte rätt läsare. De behöver någon som älskar dem mer reservationslöst än vad jag förmår.

Selma Lagerlöf - Gösta Berlings saga

När jag började läsa Gösta Berlings saga tyckte jag att den bara var tradig och jobbig - men ju längre jag kom, desto mer intresserad blev jag. Sagan fänglade, jag började bry mig.

Slutintrycket förblir ambivalent. Å ena sidan är boken splittrad och spretig med ett högstämt språk (ack! åh!) som förlorar sig i evighetslånga miljöbeskrivingar. Å andra sidan är berättelsen så fascinernade och häpnadsväckande i sitt sätt att blanda saga och vardag.

Här är magi och djävulspakter och övernaturliga väsen en självklar beståndsdel i berättelsen. Om jag inte lockades att tro på allt detta skulle inte handlingen kunna fortlöpa så som den gör. Samtidigt finns en dubbelhet - berättarrösten ömsom uppmuntrar tron på det övernaturliga, ömsom blinkar och säger "Klart att det bara är prat!"

På föreläsning idag fick jag lära mig att min syn på romangenren är färgad av den realism som Selma Lagerlöfs debutbok är en reaktion mot. Detta är snarare "epos på prosa" - och visst finns stora likheter med Gilgamesh-eposet eller Odysséen.

När jag väl har släppt tanken på att detta ska vara en ROMAN njuter jag av sägnerna, skrönorna. Men trots allt det fascinernade. Häpnadsväckande. Intressanta. Så fastnar jag ändå aldrig så helt och hållet som jag vill fastna för en bok. Gösta Berlings saga förblir intressant, men inte tillräckligt mycket mer.

Betyg: 7/10

Spökhanden Selma Lagerlöf

Stämningen är lika fascinerande som i Den gula tapeten av Gilman Perkins.

I Spökhanden möter vi maktspelet mellan en ung kvinna och hennes tilltänkta make. En natt blir kvinnan "galen", och alla i huset är övertygade om att spökhanden tagit henne i sitt grepp. Spökhanden som i generationer har spökat för människorna i hemmet. Läkaren (den blivande maken) kallas till plats, och historien tar med ens en helt annan vändning. Rakt ner i kvinnans underkastelse med hjälp av mystiska symboler som förkroppsligar kvinnans "hysteri".

För er som inte minns vad jag skrev om Den gula tapeten;
"Jag läste Den gula tapeten helt omedveten om att den skrivits år 1892, och den visade sig bli en av de mest moderna och fascinerade kortromaner jag någonsin läst.

Ellen och John lever i sitt trygga äkenskap, men då Ellen utvecklar "nervösa besvär" bestämmer John att de ska låta henne vila ut i ett hyrt lantställe under några stillsamma sommarveckor. Han är läkare, och vet vad som är bäst för sin älskade hustru. Ellen fogar sig under sin mans vilja, men inom henne skriker något om att få komma ut. Hon spenderar sin tid i detta rum, med de mest fruktansvärda gula tapeterna hon någonsin skådat. Sakta men säkert, inom detta rum, börjar det hända saker. Jag är oerhört fascinerad av slutet, den ultimata verklighetsflykten. Eller förminskas hon till det som mannen gör henne till? Det här är en roman som stannar kvar."
Sammanfattar bara dessa två juveler; läs och jämför. Tryck upp ett ex i famnen på maken/makan eller tvinga dem på en kompis. Starta en bokcirkel. För detta är två guldgruvor som det går att gräva djupt i....

/Amoroso

Kloka ord från Lagerlöfs En herrgårdssägen

Om att utvecklas

"Den som kommer direkt ur graven, tänker milda och ljusa tankar om allt, som lever och rör sig på jordytan" (s.42)

Om att inte känna sig älskad
" Det var värre än en dödsdom. Det var mycket grymmare än en dödsdom. Hon visste var det var likt. Det var så, som då man fällde träd, inte på det vanliga sättet, då man bara högg av stammen, utan då man högg av dem rötterna och lät dem stå kvar i jorden för att självdö. Där står trädet och förstår inte varför det inte får mer näring och saft. Det kämpar och sträva efter att få leva, men bladen blir allt mindre, det skjuter inga nya skott, barken skrumpnar bort. Och det måste dö, därför att det blivit skilt från livskällan" (49)

Om att hjälpa
"Du kan komma så vackert och rörande du, i syner och drömmar och bedja om hjälp, men i verkligheten vill du ingen hjälp ha. Du bara inbillar dig, att ditt lidande är det tungsta på jorden. Men det finns väl andra, som har haft det värre än du" (111).

/Amoroso

En herrgårdssägen Selma Lagerlöf

En herrgårdssägen handlar om Gunnar Hede, som tappar förståndet och blir galen. och om unga Ingrid, som läker hans själ.

Boken har flera olika motiv och kan läsas ur säkert lika många perspektiv som det finns människor att tolka boken. Utifrån Gunnars perspektiv känner jag att fiolen kan stå som en symbol för många saker, och att fiolen utgör en cirkelkomposition i boken. Fiolen kan vara hans jag. Endast med fiolen i hand känner sig Gunnar stark som människa. Fiolen kan också symbolisera konsten eller friheten. Beröva människan konsten eller friheten och du driver den till galenskap. Gunnar är en musikalisk person, i början av boken mår han bra och utövar det han tycker om mest- musiken! Plötsligt en dag får han veta att hans föräldrargård är i fara, och på något vis måste han tjäna pengar. Han tvingas ge upp det han brinner för- sakta men säkert kommer galenskapen. I slutet är det samma fiol som läker och helar honom. På något vis har vi alltid temat- passionen.
För Ingrid är passionen kärleken. Hon som så många andra tonårsflickor fantiserar om sin egen död. En dag blir hon sjuk, och alla tror att hon är död. Hon begravs levande och vill egentligen inte leva förrän hon hör Gunnar spela på sin fiol. Han väcker henne och hjälper henne upp från sin grav (sitt inre mörker, sin depression?).

Jag är också tacksam för att jag fick komma i kontakt med Fru Sorg. Det är en bitter träffsäker kvinna helt i min smak :-) Till synes en gumma men när man tittar närmare på henne ser hon ut att vara ett listigt djur. I boken gör hon sitt bästa för att få folk att se det eländiga i deras livssituation. Hennes livmotto är alltid att uppmuntra folk att tänka i negativa banor. Läs den här dialogen, hämtad från Runberg

"»Allting är sig likt här på gården?» sade hon.
»Ja, nådig fru Sorg», sade jungfru Stava.
»Ni ha inte planterat några blommor eller satt om några träd? Ni ha inte lagat bron eller skyfflat bort ogräset ur allen?»
»Nej, nådig fru.»
»Det är alldeles, som det skall vara», sade den nådiga frun.
»Ni ha väl inte vågat er på att försöka finna reda på malmådern eller att hugga undan skogen, då den vill växa ner i åkern?»
»Nej, nådig fru.»
»Och inte rensat upp brunnarna?»
»Nej, inte rensat upp brunnarna.»
»Här är ett gott ställe», sade fru Sorg, »här trivs jag bra. Om några år skall här vara så, att mina fåglar kunna få bo i hela huset. Ni är mycket snäll mot mina fåglar, jungfru.
Jungfrun neg ödmjukt vid berömmet. "

Känner inte ni också att Jelinek + Fru Sorg är en alldeles klockren kombination; skulle inte dessa kunna finna mycket glädje i varandra?

/Amoroso