Som ni ser har inte aktiviteten varit jättehög inne på Litteratura på sistone. Det beror på den enkla anledningen att bloggen saknar skribenter. Jag (Amoroso) överger därför mitt kära skötebarn och tar med mig utmaningen Månadens nobelpristagare till min vanliga blogg Amoroso- Nu vill jag sjunga dig milda sånger. Där fortsätter den precis som vanligt, välkomna dit! Håller tummarna för att Litteratura kan fortsätta, i någon form, någon gång. Det är en blogg jag själv gärna skulle vilja läsa.

Den stenade kvinnan Freidoune Sahebjam

En man tröttnar på sin hustru och anklagar henne för otrohet. Inom några timmar stenas hon till döds. Vi får en mycket ingående och plågsam beskrivning av hur en sådan avrättningen ska genomföras och hur hon långsamt dör inför läsarens ögon. Känner sådan totalt maktlöshet, precis som kvinnorna i boken.

"Det är männens lag, det är den lag männen skriver och dom säger att det är Guds lag" (89).

En fruktansvärd roman om en hel by som formas till bödlar och ser det hela som en folkfest. Tappar all tro på mänskligheten när jag läser sådana här skildringar.

Har ni läst den eller någon liknande?

Inferno August Strindberg

Höga förväntningar =stor besvikelse. Inferno är en slags bekännelse ur August Strindbergs eget liv, under en period när han var psykiskt ostabil. Han led av förföljelsemani och inbillade sig att han hade uppnått en större kunskap om verkligheten än andra dödliga.

Jag har tidigare läst Fröken Julie och rekommenderar den till ALLA! Sedan gick jag över till Röda rummet och förmådde knappt ta mig igenom mig den. Samma sak med Inferno, måste erkännas. Det blir långt och utdraget. Är inte detta väldigt mycket Strindberg? Se följande citat:

"Jag älskar henne och hon mig, och vi hata varandra med ett vildsint hat av kärlek, som stegras genom det långa avståndet" (21)

"Att älska ett barn är för en man att bliva kvinna, det är att avlägsna det manliga, att erfara himlainnevånares könlösa kärlek..." (87)

Jag måste dock erkänna. För ett tag sedan roade jag mig med att måla om en möbel och hade då en passande ljudbok i bakgrunden som förströelse; Hemsöborna. Jag fann helt andra kvalitéer nu än när den tvångslästes i åk 9. Så kanske är jag något spår på vägen, men tills dess frågar jag er! :-)

Ni som uppskattar Strindberg. vad är det ni gillar?

Månadens nobelpristagare 2004 Elfriede Jelinek

Motivering till nobelpriset:

“för hennes musikaliska flöde av röster och motröster i romaner och dramer som med enastående språklig lidelse blottar de sociala klichéernas absurditet och tvingande makt”

Om författaren:

Äntligen Jelinek! ropar jag medan någon annan säkert stönar och önskar sig långt bort ifrån nobelpristagarutmaningen. Antingen älskar eller avskyr man kanske denna kvinna och hennes sätt att uttrycka sig?

Jelinek är något av en feministisk och politisk provokatör, bosatt i Wien. Själv vill hon inte kalla sig feminist, utan menar att det bara är en sida av förtrycket i vårt kapitalistiska samhälle. För de som har läst Pianolärarinnan kan det vara intressant kuriosa att författaren själv är musikalisk och har studerat vid Wiener Konservatorium...Hennes nobelpris är kritiserat, och på grund av sin sociala fobi tog hon inte emot priset personligen utan gav talet via storbildsskärm. Du kan nå det här.

Kolla också in hennes hemsida!


Älskarinnorna

Jag sparade denna juvel till utmaningen, utgiven av Brombergs förlag. Älskarinnorna är enligt min uppfattning en av hennes bästa böcker, eftersom hon håller sig till en handling, som vi alla otroligt nog på något plan faktiskt kan känna igen oss i. Vi träffar på Birgitte och den unga Paula, som behöver varsin man för att komma upp sig i samhället...

"birgitte är anspråkslös. paula är inte anspråkslös. hon vill ha en vacker lysande aura runt alltsammans. hon vill ständigt demonstrera för alla människor hur mycket hon älskar barnet, mannen, huset, tvättmaskinen, kylskåpet och trädgården. ALLTSAMMANS. kärleken kan försätta berg..."
(127)

Pianolärarinnan

I filmen Pianisten, som kom 2001 och som bygger på Elfriede Jelineks roman, gestaltas Erika Kohut av Isabelle Huppert.

Erica Kohut kunde inte själv bli någon stor konsertpianist, istället undervisar hon elever fast hon egentligen bettraktar dem som medelmåttor.
Privat så lever Erica lever tillsammans med sin dominanta mamma i ett närmast incestiöst förhållande. Hennes sexualitet har kvävts av hennes dominerande mamma och för att få utlopp för sina begär söker hon sig till Wiens utkanter, där hon går i sexbutiker eller iakktar prostituerade i deras arbete. Saker och ting kommer i sin rullning när en av hennes elever blir besatt av tanken att komma bakom hennes kyliga mur. Jelinek skildrar alltid karaktärer i absurda situationer.

Pianolärarinnan är inte enbart en rå berättelse om kyla och kvinnlig masochism. Jelinek visar att hon är en SPRÅKKONSTNÄR. Detta kanske inte alla håller med mig om men enligt min mening har Jelinek en bitter och ironisk humor som inte går av för hackor. Jag tror föresten att Jelinek hade uppskattat ett möte med Lagerlöfs Fru Sorg..:-)

Det intressanta är också författarens eget liv, social fobi och inte minst det faktum att hon i intervjuer uppgett att hon faktiskt lever tillsammans med sin egen mamma halvårsvis, det andra med sin make.

Det ni.


Michael en ungdomsbok för det infantila samhället

Michael är den bok som jag hittills haft svårast att förstå. Detta borde göra mig ännu mer intresserad, men märkligt nog lyckas hon inte locka mig in i fördärvet denna gång. I Michael får vem som helst ordet, när som helst, personer från samtidens tragik och krav. Vi möter kontorspraktikanterna Ingrid och Gerda som strikt följer alla samhällets ideal. Vi har Gerda som fantiserar om chefen herr Koester (som egentligen bara ser ner på henne och behandlar henne illa).

Ofta sätter sig Jelinek på sina höga hästar genom att inleda ett stycke med något ironiskt vackert och ömsint såsom "Kära underbara små läsare", för att därefter måla upp en lycklig bild av romantik och sprudlande lycka. Därefter roar hon sig med att spräcka bubblan med allt vad hon är värd. Konstnärligt och stilistiskt säkert.
Det är berättarperspektiven som förvirrar, vem säger vad, vem står för vad? Eller är det kanske en del av vårt förvirrade samhälle att inget ska förstås?

Lust

Med Lust så ville Jelinek skriva något som överträffar Batailles Ögats historia i äckel och olustkänslor. Jag tycker att de skiljer sig ganska mycket. Men det är en annan nästan råare ton i Lust. Vi möter män som i äktenskapet tycker att de äger kvinnors kroppar. De har rätt att gå över dem närhelst lusten faller på (och det gör den ofta). Jelinek finner oändliga variationer och omskrivningar på hur männen tar sig an kvinnorna. Bisarr och vardagså, en sann källa till frustration (VARFÖR inte bara gå???)

Så, vad tycker ni egentligen om Jelinek?

Tidningar skriver:
DN, Svd, Aftonbladet

Bloggare skriver:
Violen, Bokhora, Lisa Jannerling, Bernur, Occident, Therese dagbok, We tell ourselves stories in order to live, We tell ourselves.. (2), Camillas blogg, Nattens bibliotek, johanna orerar, Utsiktfrånetttak, Sapristi, Bokstavligt talat, Under pausträdet, Avantgardet, Cappussionospecialisten,

Sightseeing Rattawut Lapcharoensap

Blev rekommenderad denna thailändska novellsamling av min syster, och nu söker mitt giriga jag efter mer, mer, mer. Ett Thailand som är bortom turistnormen står det på baksidan, och jag var lite rädd att det skulle fastna i alla hemska skildringar av sexhandel. Inte för att det inte är viktigt, utan för att jag just nu inte orkar med några känslomässiga utsvävningar. Ibland vill vi ju bara låta oss underhållas, eller hur?

Så här möter vi helt vanliga människor. En tonårskille som gång på gång förälskar sig i västerländska tjejer (med allt vad det innebär), en bror som bjuder sin bror på Mcdonalds på födelsedagen, två killar som ska mönstra. Alla noveller griper tag, och det som händer skulle kunna utspela sig var som helst i världen.

Författaren är uppväxt i Bangkok, men har spenderat en hel del tid i USA eftersom han är född och har studerat där. Har ni missat denna pärla så bara måste ni ge den en chans! Det var länge sedan jag trillade över en bladvändare av detta slag... Underhållning och djup i en och samma bok, kan det bli bättre?

Vattenplöjaren Hoda Barakat

I vattenplöjaren, som är skriven av en libanesisk författarinna, skapar sig huvudpersonen en egen verklighet i ett sönderbombat Beirut. Mitt i det rasande inbördeskriget finner han sin familjs gamla tygaffär alldeles oförstörd, och långsamt börjar han leva sig in i ett drömlikt tillstånd bland alla dessa tyger och färger. Snart är också den kvinna han alltid älskat närvarande i hans tankar. All denna kärlek skildras ingående medan bomberna viner i ett krigshärjat land. Det är tidvis mycket vackert och poetiskt, men jag hade önskat mig att nästan kunna känna tygerna och det gör jag inte. För den som har ett intresse av sömnad och tyger i allmänhet, skulle jag vilja beskriva den här boken som en riktig pärla. Jag undrar också över frånvaron av människor som gör att boken andas en sådan total ensamhet.

Den mirakulöse mandarinen Asli Erdogan

Så har man funnit ytterligare en ny poetisk ordkonstnär, en turkisk sådan. Asli Erdogan är känd för att vara något av en samhällskämpe i Turkiet, och är en av sin samtids mest kontroversiella namn.

I den mirakulöse mandarinen driver en enögd kvinna fram längs Genéves gator. Hon betraktar livet och människorna. Precis som den man gör, som funderar över livet som inte blev som det skulle ha blivit, och över sitt stora svek. Två historier som vävs samman. Det är inte så mycket för berättelsen, handlingen, som ni bör upptäcka Erdogan, utan för språket! Mäktigt!

Förvandlingen Franz kafka

Kafkas inledning i Förvandlingen är klassisk "När Gregor Samsa vaknade en morgon ur sina oroliga drömmar fann han sig liggande i sängen förvandlad till en jättelik insekt".

Vad är det som händer sedan? Det är väl just det som är speciellt med Kafka, att det inte är bestämbart. Som han sa till illustratören "Själva insekten kan inte avbildas. Den kan inte ens visas på avstånd" Den bildas hos läsaren, i vårt inre.

Förvandlingen var något av det starkaste jag någonsin läst. Gregor vaknar en dag, och inser att allt känns hemskt. Han klarar inte av den tidigare så enkla uppgiften att klä på sig och gå till arbetet. Nu är det en bedrift att ens ta sig upp ur sängen. Familjen känner inte igen honom, och alla reagerar olika på hans nya jag. Frågan är; hur ska Gregor bli bättre, må som förr? De försöker hjälpa, men sakta men säkert försvinner också hans självbestämmande.

Jag fullkomligt älskade den här novellen och kommer att rekommendera den till alla jag känner. Hamnar på listan av de böcker som "alla borde läsa". För er som tycker om den, skulle jag verkligen vilja rekommendera Charlotte Gilman Perkins novell Den gula tapeten som har likheter.

Månadens nobelpristagare 2005 Harold Pinter

Motivering till Nobelpriset:

"som i sina dramer frilägger avgrunden under vardagspratet och bryter sig in i förtryckets slutna rum"

Om författaren:

Harold Pinter föddes 1930 (och gick bort 2008) i England. Han var författare, poet och dramatiker, men var även verksam som skådespelare.

Så här skriver databasen Alex om hans berättarstil:
"Det är enskilda människoöden som han främst stannar upp inför. Den värld han låter dessa möta har starka inslag av osäkerhet, oro och meningslöshet. Pinter har som dramatiker lånat drag från den redan etablerade absurdistiska teatern. På nära håll finns till exempel Samuel Beckett. Pinter måste dock betraktas som mer realistisk än en annan av den absurdistiska teaterns stora namn, Eugène Ionesco. Pinters speciella stil att utnyttja språkets olika nivåer, dialekter, kontaktsvårigheter, pauser och inte minst ren tystnad, har lett till att vissa betraktare tycker sig känna igen ett typiskt "Pinterskt" drag i dem, på samma sätt som till exempel läsare av Kafka lätt hittar en särskild stämning hos honom. Otrygghet kan nog anses vara ett nyckelord hos båda dessa författare. På engelska har numera adjektivet "pinteresque" blivit etablerat i ordförrådet. Motiven kommer också gärna tillbaka: erotiska fantasier, svartsjuka, familjegräl, besatthet och mentala störningar"

Pinter har en egen hemsida.

Han är också känd för sitt nobeltal.

Tolv gånger Pinter

Triangeldramat i Kollektionen var helt i min smak. En man söker upp en annan man därför att han legat med hans fru. Men vad har egentligen hänt? Är det värre om det sker, eller om man helt enkelt bara önskar att det har hänt?

Älskaren var en annan liten juvel. Ett par har ett öppet förhållande och låtsas som att de klarar av det. I Svek berättas en otrohetshistoria i omvänd ordning, alltså från slutet till början. Ger ett riktigt intressant berättarperspektiv. Jag blir så irriterad på karaktärerna. De är så osäkra och handfallna, i relationerna tar de bara emot, trots att de blir så illa behandlade.

Kärleksdramerna var det som tilltalade mig mest. Ärligt talat var det många pjäser som jag faktiskt inte förstod. Och sådant brukar i vanliga fall locka mig, men i det här fallet
känner jag mig bara dum. Är det någon som kan förklara för mig var de båda karlarna (i Väntan på Wilson) gjorde inlåsta i det där rummet? Vad hade den evinnerliga maten för betydelse? De kan ju uppenbarligen inte kommunicera (inte med chefen, och inte genom serveringsluckan) Till slut förlorar de, som jag uppfattar, allt de äger?

Tidningar skriver:

Dn, Sydsvenskan, Expressen , Fritänkaren, Blaskan

Bloggare skriver om Pinter:

Mrs B, Daniels teaterblogg, Daniels teaterblogg (2), Som jag bäddar, Jag ska bli lärare, infallsvinkel, Du är vad du läser, Lyrans noblesser, Camillas blogg,

Ha tålamod!

Månadens nobelpristagare blir någon vecka försenad, eftersom Amoroso för närvarande saknar en mycket väsentlig förutsättning för att publicera, nämligen bredband. Som sagt, ha tålamod. Själv roar jag mig med Pinter...

Vill du bli skribent på Litteratura?

Vi vill släppa in fler skribenter på Litteratura!

Vi välkomnar alla förslag från er som vill vara med och bygga upp den enda bloggen av sitt slag som fullt ut satsar på klassiker, nobelpristagare och världslitteratur. Maila och berätta lite om dig själv och vad du vill göra med Litteratura!

Månadens nobelpristagare 2006 Orhan Pamuk

Motivering till Nobelpriset

"som på spaning efter sin hemstads melankoliska själ har funnit nya sinnebilder för kulturernas strid och sammanflätning".

Om författaren:

Orhan Pamuk, född 1952, är en av Turkiets största författare. Han är född i Istanbul, och växte upp i övre medelklassen i en bankfamilj. Som student tillhörde han den nya vänstern, och har på senare år fått en alltmer politisk roll i Turkiet. Varfär inte läsa mer om honom på hans hemsida.

Det nya livet

Jag vet faktiskt inte riktigt hur jag ska förhålla mig till Det nya livet. Det är en av Turkiets mest sålda böcker. Boken handlar om några unga människor, vars liv förändras när de en dag får en alldeles speciell bok i sina händer. Denna bok berör ett nytt liv, ett liv som de till varje pris känner att de måste resa till. De åker land och rike runt för att hitta det här speciella livet.

Språket är poetiskt (helt i smak för Amoroso). Kanske blir det i handlingen till slut lite för mycket magi för min smak. Å andra sidan gillar jag verkligen SÖKANDET som går som en röd tråd genom boken. Influenserna från både Dantes Den gudomliga komedin och Herman Hesses Stäppvargen är uppenbara, och det är verk som jag verkligen tyckter om.

Temat kring sökandet och den verkliga meningen med livet gillar jag, men annars kändes Det nya livet något för komplicerad, för min realistiska livssyn. Jag lyckas helt enkelt inte binda ihop alla trådar. Kanske försöker jag för mycket? Jag tror att jag skulle tjäna på att läsa om den både en och två gånger. Men vet ni vad? Jag skulle faktiskt inte ha något emot det. Det är väl ett ganska bra betyg eller vad säger ni?

Tidningar skriver:
DN, Svd,

Bloggare skriver om Pamuk:
Paperback lover, Bai, Skrivet i Berlin, Du är vad du läser, Vardagen i Vanda, Claes Nordmark, Rasmus Liberal, Anita Elgerot, När vi bara snöar bort, Vardagen i Vanda,

Branden i hjärtat Mahasweta Devi

Branden i hjärtat är noveller skrivna av en av Indiens främsta nutida författare. Mahasweta Devi är känd för att vara en riktig samhällskämpe som alltid tar ställning för de som har de allra sämst i samhället. Hennes noveller provocerar och upprör. Jag fastande speciellt för en av dem, Jamunabatis mor.

"Flickan har ett förtjusande namn, men hon är helt försumbar. Hon hade aldrig behövt födas, det skulle inte ha betytt något för någon, någonstans. Men det vet hon naturligtvis inte. Hon är bara två år gammal och fylld av glädje över att ha kommit till världen".

Flickans föräldrar kämpar på; mannen diskar flaskor hos en apotekare och mamman säljer rökelsepinnar. De är otroligt fattiga och när barnet blir sjukt gör de allt de kan för att hon ska överleva. Men det behövs näring, och näring kostar pengar.

"Hundratusentals människor som de måste omedelbart kastas bort så att det här landet och den här stan kan bli vackra. Hundratals beslut och hundratusentals löften kan då förverkligas. Dessa människor är oönskade sopor som blockerar vägen till framgång"

En novell som laborerar med det yttersta, med sina vaga anspelningar på råa och radikala politiska åtgärder.

Örjan Abrahamson på Arbetarbladet formulerar författarens sätt att skriva och förhålla sig till det berättade alldeles klockrent med följande ord:

"Hon vet att det bästa, kanske enda sättet att förmedla grym verklighet är att hålla tillbaka känslorna och ilskan, och låta läsaren fylla i luckorna. Så gör Mahasweta Devi litteraturen till ett vapen."

Jag står själv alldeles stum av beundran för hur författaren på tio ynka sidor kan tala till en hel mänsklighet om lösningen på problem som fattigdom, arbetslöset m.m. (med en ironi som tyvärr blev verklighet).

Yacoubians hus Alaa al- Aswany

Mitt i ett myllrande Kairo ligger Yacoubians hus, och Alaa al- Aswany erbjuder en genuin inblick i det egyptiska vardagslivet, i mötet med husets olika hyresgäster.

Här ser vi unga människor med stora drömmar som inte alltid kan nås, i ett samhälle där familjens bakgrund avgör vad man kan bli. Drömmar som i detta fall istället byts ut mot en uppgivenhet och ett hat mot samhället, i form av en religiös fundamentalism. Vi möter giriga affärsmän som vänder och vrider på koranen för att få sin vilja igenom. Det finns även sylvassa kvinnor, som kämpar sig fram och som vet, att för att få behålla jobbet så måste de visa hud. Sanslöst intressant, lite i samma stil som Yasmina Khadras böcker, men med det positiva tillskottet av även kvinnliga karaktärer.

Zahle & Roos - Två berättelser om kärlek

År 2006 gav Normal förlag, som inriktar sig särskilt på hbt och andra minoritets-teman, ut "Två berättelser om kärlek" som innehåller en novell av Vilhelmine Zahle och en novell av Mathilda Roos. Förordet är skrivet av Eva Borgström som också har analyserat båda novellerna i sin bok Kärlekshistoria. Roos och Zahles noveller är verkligen berättelser om kärlek, kärlekshistorier, men de är skrivna på 1800-talet och handlar om samkönad kärlek, närmare bestämt en kvinnas kärlek till en annan kvinna. I Roos novell blir två unga flickor förälskade i en sårad soldat. De upptäcker att den döende soldaten är kvinna utklädd till man, ett vanligt motiv ur gamla folksånger. Den ena flickan tar då avstånd från sina känslor, medan den andra flickan fortfarande känner kärlek och bevarar minnet av döde soldaten som sitt livs första förälskelse. Jag kommer att tänka på operor, pjäser av Shakespeare och Almqvists Drottningens juvelsmycke, där förklädnaden används för att samkönad kärlek ska kunna gestaltas.

Zahles novell tar inte omvägen via förklädnad utan beskriver istället en ung kvinna som blir förälskad i sin väninna. Väninnan både solar sig i de varma känslorna och tar avstånd från dem. Så småningom går det förstås så att väninnan gifter sig med en ung man, vilket får huvudpersonens värld att falla samman. Självmord var ett vanligt slut för homosexuella karaktärer i dåtidens prosa. Ett annat vanligt slut var giftermålet med någon av "rätt" kön. Ett av dessa slut tillämpas här, men på ett dubbeltydigt sätt där huvudpersonen vare sig får författarröstens fulla sympati eller fulla antipati.

Två fascinerande noveller, läsvärda för alla som är intresserade av hur det icke accepterade ändå har gestaltats. Eva Borgströms kapitel om novellerna är perfekt som vidareläsning.

Carl Jonas Love Almqvist – Det går an

Tidigare har jag bara läst Drottningens juvelsmycke av Almqvist, och även om stilen känns igen så är det en helt annorlunda bok. Det går an är allvarlig, realistisk men samtidigt utopisk där Drottningens juvelsmycke var lekfull, fantasirik och övernaturlig. Det går an handlar om löjtnant Albert som som flörtar med den söta kvinnan Sara under en båttur. Saras syn på kärlek och jämlikhet kräver att Albert omprövar allt han lärt sig om kvinnan och äktenskapet. Det går an väckte en intensiv och upprörd debatt när den publicerades 1839. Det gick inte an att kritisera samhällets bärande balkar på det sätt som Almqvist gjorde. Almqvist var främst av allt liberal och föredrog individens frihet framför traditionens tyngd, men sådana åsikter skyltade man inte med ostraffat under artonhundratalets första hälft. Flera författare skrev svar på Almqvists bok, ofta i form av "sequels". En av dessa var Malla Silfverstolpe vars Månne det går an kan läsas här. Jag rekommenderar verkligen den som läser Det går an att även besöka Silfverstolpes bok för att få ett exempel på hur Almqvists idéer kunde uppfattas av hans samtid. Och jag rekommenderar även Det går an som är välskriven och kan läsas även av andra anledningar än de litteraturhistoriska.

Din stund på jorden Vilhelm Moberg

"Du ska alltid tänka: Jag är här på jorden denna enda gång! Jag kan aldrig komma hit igen! Och detsamma sa Sigfrid till sig själv: Tag vara på ditt liv! Akta det väl! Slarva inte bort det! För nu är det din stund på jorden!" (109).

De berömda orden kommer från en nittonårig pojke, som snart ska dö. Men hans bror lever vidare. På ålderns höst kommer minnena av familjen ikapp honom. Om hur han utvandrade från Småland, till ett nytt land i Amerika och byggde upp ett annat liv. Stillsam och vacker roman, om en man som ser tillbaka på sitt liv. Den ger också en fin inblick i bondlivet och hur familjerna levde i början av 1900 .

Mary Shelley – Frankenstein

I Mary Shelleys klassiker från 1818 finns många romantiska drag. ”Ack!”, utropar berättaren, sidorna vimlar av adjektiv och överdrifter, naturen avspelar sinnestillstånd och skänker den sanna lyckan. Samtidigt är Frankenstein mer än så: en tragedi, en studie i människors psyke och hämndvilja. Monstret och dess skapare Victor Frankenstein är vare sig onda eller goda. Därför gör det mig mycket förvånad att boken kallas ”skräckromantik” eller ”spökhistoria”. Hemskheterna skrämmer inte utan ställer frågor om rätt och fel.

Monstret är en varelse som jag respekterar. Hans känslor gör mig rörd. Alla som någonsin har känt sig utanför kan känna igen hans önskan att bli accepterad – en längtan som blir till hat när han inser att hans skrämmande utseende gör det omöjligt för människor att se annat än ett monster. Han får mig att tänka på Diane Arbus fotografier. Han får mig att inse hur svårt det är för en människa att förstå något som hon inte vill förstå.

Allt går sönder Chinua Achebe

Chinua Achebe är en av Afrikas mest lästa författare, obligatorisk på många skolor i Afrika. I förorden kan man läsa att "Allt går sönder var den första roman på engelska som talade inifrån en afrikansk karaktär snarare än poträtterade afrikanen som exotisk" (13).

Vi följer Igbo stammen, och vilka följder koliniseringen av de afrikanska samhällena får för folket. Okonwo är en man som alltid kämpat hårt för det han tror på, och snart är han också den enda i sin by som inser vilket hot missionen och kolonialmakten utgör, när den vita mannen tar sig allt större friheter i byn.
En väldigt uppslukande historia, som ställer stammens egna traditioner i kontrast mot västvärldens intåg. Den skildrar ett splittrat samhälle; vissa ger sig huvudstupa in i det nya, medan andra är mer tveksamma. Sammanhållningen rasar, konflikter sätts på sin spets, allt faller liksom bara sönder.

Jätteintressant om man tidigare har läst Mörkrets hjärta av Joseph Conrad. Precis som Svd skriver så provocerades Achebe av Conrads tankar att det afrikanska mörkret slukar den oskuldsfulle, rene européen. "Chinua Achebe skrev i stället om konflikten mellan igbos kultur och den kristendom och kolonialism som trängde in". Läs mer i denna otroligt intressanta artikel!

Månadens nobelpristagare 2007 Doris Lessing

Motivering till Nobelpriset

"Den kvinnliga erfarenhetens epiker, som med skepsis, hetta och visionär kraft har tagit en splittrad civilisation till granskning".

Om författaren

Doris Lessings föräldrar skaffade sig en farm i Sydrhodesia (nuvarande Zimbabwe) och deras mål var att börja odla och till slut ha pengar nog att skaffa en gård i England. Så blev det inte, och Doris Lessing kom därför att växa upp i Afrika. Detta märks inte minst i hennes romaner, som ofta handlar om orättvisor mellan svarta och vita. Hon är känd som en kämpe, svartlistad i bland annat Sydafrika, och slutade skolan vid 14 års ålder.

Martha

Jag hade ganska höga förväntningar på den självbiografiska romanserien "Våldets barn" som omfattar fem romaner. Vi får följa Martha Quest, från det att hon växer upp i Sydrhodesia till livet som medelålders i England. Jag gav mig bara på del ett, där hon i sina trotsiga tonår gör revolt och försöker passa in under en och samma gång. Till slut finner hon en man som hon väljer att gifta sig med. Lite svår är hon att komma inpå livet, den där Martha. Är romanen för överarbetad? Jag vet inte. Det tog Doris Lessing över tjugo år att skriva denna världsberömda serie. Lite mer intressant är förmodligen de delar när hon blir lite äldre. Är det någon som har läst hela serien? Är det värt att fortsätta?

Det femte barnet

Om det var lite svårare med Martha kan jag i alla fall erkänna att jag tog "Det femte barnet" helt till hjärtat.
Där möter vi betydligt mer lättillgängliga Harriet och David Lovatt, som drömmer om den stora familjen, i sitt fantastiska hem. De föder barn efter barn, och familjelyckan är fullkomlig. Vid det femte barnet känns det redan från början som om något är alldeles fruktansvärt fel. Barnet känns inte som de andra, redan i magen. När Ben väl föds beter han sig inte som andra barn. Folk drar sig undan för han är annorlunda, och inte ens hans föräldrar känner att de kan älska honom som de andra. Helt fantastisk roman som laborerar med såväl våra drömmar som våra mörka dolda sidor som vi aldrig trodde att vi ägde.

Doris Lessing har en egen hemsida

Ms S uppdatarer efter att ha läst Kärleksbarnet...

Fastnade för Kärleksbarnet, en samling noveller.Särskilt utmärker sig "Farmödrarna" om två bästa vänninor som följs åt genom livet och om deras söner.En eller två synnerligen ovanliga kärlekshistorier växer fram.

Sista novellen som gett boken dess namn "Kärleksbarnet" ,är om soldaten James under andra världskriget.Efter fruktansvärd färd med båt till Kapstaden träffar han Daphne.Deras korta möte och förhållande leder till ett kärleksbarn.Han kan aldrig lämna detta bakom sig även när han gift om sig och är tillbaka i England.Han försöker kontakta och leta upp Daphne och barnet och åren bara fortsätter att gå.

Båda dessa noveller är beskrivning av omöjlig kärlek och besatthet.

Det är lätt att ta till sig Lessing karaktärer ,de är äkta med alla fel och brister.

Tidningar skriver:

Svd, DN, Aftonbladet, Expressen

Bloggare skriver om Lessing:
Bai, Paperback lover, Bara böcker, Paperback lover, Bubbelvatten, Saras ord, Camillas blogg, En full bokhylla är en rikedom, Thorguns blogg, Bland rosor och tistlar, Blogg pb ord & bild, Bokmania, Annie- privatdetektiv, Cornelia läser, Nymodernism, Drottningsylt, Käringen mot strömmen, Bokstavligt talat, All I want, Min plats bland orden, Bibliotekets blogg, Fanspan, Anders sf-blogg,