lördag 7 mars 2009

Mary Shelley – Frankenstein


I Mary Shelleys klassiker från 1818 finns många romantiska drag. ”Ack!”, utropar berättaren, sidorna vimlar av adjektiv och överdrifter, naturen avspelar sinnestillstånd och skänker den sanna lyckan. Samtidigt är Frankenstein mer än så: en tragedi, en studie i människors psyke och hämndvilja. Monstret och dess skapare Victor Frankenstein är vare sig onda eller goda. Därför gör det mig mycket förvånad att boken kallas ”skräckromantik” eller ”spökhistoria”. Hemskheterna skrämmer inte utan ställer frågor om rätt och fel.

Monstret är en varelse som jag respekterar. Hans känslor gör mig rörd. Alla som någonsin har känt sig utanför kan känna igen hans önskan att bli accepterad – en längtan som blir till hat när han inser att hans skrämmande utseende gör det omöjligt för människor att se annat än ett monster. Han får mig att tänka på Diane Arbus fotografier. Han får mig att inse hur svårt det är för en människa att förstå något som hon inte vill förstå.

2 kommentarer:

  1. Klassiker som denna är underbart att läsa. Det var många år sedan jag läste boken. kanske är dags att återuppleva den.
    .....Lena

    SvaraRadera
  2. Ja, kanske dags, det är alltid kul att läsa om bra böcker.

    SvaraRadera